Resebrev

En vanlig syn var "Brefduvefonden på resa", varmed förstods ett antal damer anförda av stiftsjungfrun Lovisa Ludensvaan-Manér med hemstation Undvekets sanatorium och med starkt stöd från Kråkvattnets Pensionat & Resandevåning som var rörelsens ledningscentral. Till de mer fruktade i gruppen räknades pensionatets föreståndarinna Tyra Tagg-Sträng, från media och Kvarstad-Örnen hade man "försänkningar" med lokalreporter "Drak-Ulla" Sankmark. Sällskapsfröken Dygd-Erika hörde också till innan hon råkade den olyckan Chryhlberg och nedklassades i samma lägre societet som Magdalena Pyttesjö som utvecklade en feminism av annat och mindre passande slag. Den enda som stod ensam stark var Hulda Gräsroth i Undveket som med sin enkla härkomst var deklasserad från början. Duvorna rekryterade helst rangerade personer, gärna värvade man i sanatoriets salonger och man lade stor vikt vid solvens och efternamn.
    Damerna – fruntimren kallade eller än värre: En "subb-kultur" som Eugen Valentin Snook föraktfullt uttryckte sig – hade samtliga överlevt stora käringpesten -24 men ansågs ändå stå på gränsen till sammanbrott. De var alla hårt strängade, om av uppfostran eller av ständiga besvikelser, var de traktens "inner wheel", sin tids feminister, ideologiskt hemmahörande någonstans mellan suffragettrörelsen och Fogelstadgruppen. och deras samlade slagkraft var stor i de fall de kunde enas inbördes och inte förtog all verkan genom att råka i gräl och skvallra på varandra. Ve den mansperson – speciellt Eugen Valentin – som drabbades av duvornas misshag, som "pickades" eller förklarades i akt för något de gjort, eller – vanligen – underlåtit att göra. Den ende mansperson som ansågs höjd över alla misstankar var Anton Tjechov, kanske också Carnivoro "köttätaren" de gånger han behagade nedstiga hos damerna i Undveket. (Mer om detta i WNJ-boken, kap. Luftaffärer och Uppehåll i Undveket.)
    Resorna, så reguljära att man ställde årstiderna efter dem, kallades "exkursioner" och hade olika mål. De var tänkta som lustresor, ena gången för att plocka smultron, som svamputflykter eller för att kombineras med stärkande sjöresa med S/S Sjöbris i Kråkvattnet. Tyvärr fick de oftare karaktär av inspektionsturer, de urartade i den takt humöret sjönk när man fann allt mer att anmärka på. Bolagsledningen bävade. Och tröttnade. Man visste att efter varje resa skulle man drabbas av ett antal lavendeldoftande brev med sigill och allt som lades till övriga manus under rubrik Jungfru Leonoras "klagoresor", eller "Jämmers minne" som trafikchef Drecklager kallar dem i sin dagbok. Innehållet var välkänt, bekymren ofta av moraliskt slag. Vår duva tillåter sig rent generellt "sätta järnvägens gagn för sedligheten starkt i fråga" och tillägger att "jernbanans begagnande om söndagarna hvarken kan gagna religionen eller sederna". Lätt överdriven är hennes neurotiska oro för att "skenorna skulle komma att bortstjälas av klensmeder som behöva en bit jernstång".
    På bifogad bild ses damerna på väg att embarkera pendeln i Kvarstad en solig dag när både rälsbussen och årstiden var ny, vi kan tänka oss att de varit i bokhandeln och bunkrat romaner. Utflykten finns med i bolagets arkiv eftersom nr 12, som det skulle visa sig ett pålitligt fordon, råkade ut för motorhaveri just denna dag och damerna fick bärgas hem med extratåg. Utöver körjournaler är dagen som började så bra i mörkt och dystert minne bevarad i en extratjock bunt klagobrev som ställer WNJ-bolaget till svars för allt: Rälsbussen väsnades så att damerna hade svårt att föra ett samtal, därtill var här osnyggt överallt, det saknades blommor och man hörde exempel på rått och sårande språk hos både personal och resenärer.
    Säkert var hon olycklig, stackars Lisa. Det bör ha varit hennes sjukdom som gjorde henne så oresonligt upprörd över småsaker och det var nog mer en tillfällighet att WNJ-järnvägen, som för henne var symbolen för möjligheten att komma ut och se världen, i stället blev måltavla för hennes besvikelse. Vi glömmer att hon levde i dödens väntrum, att hon under många och unga år var gäst på sanatoriet, att hon led av en påtvingad sysslolöshet som förvägrade henne det liv hon drömde om och ansåg sig ha rätt till. Hon klagade stort över sitt öde och med viss rätt. Som hon hade ett brett ingenium klagade hon över att "själen blev trång" i Undveket och önskade sig bort därifrån, härav hennes ständiga "resande" som ofta slutade med att hon fick föras i ilfart hem till sanatoriet igen där "Karl-Faktor" Anders stod beredd med termometer och luktsalt. Till WNJ-bolagets heder skall sägas att man – förutom kanske Eugen Valentin – visade fördragsamhet och förståelse för sin ömtåliga resenär som klagade på allt och hade ständig resfeber. Man tog det inte så allvarligt, gjorde i stället allt för att förbättra situationen. Således stadgades i cirkulär till tågåkande personal att fröken Ludensvaan – ständigt ombord på tågen – skulle visas all hänsyn, "vid behov och där väderlek med övriga omständigheter så påkalla erbjudas extra sittdyna", vidare skulle växling vid stationerna beräknas så att hon ej skulle behöva följa med i tågets alla rörelser som antogs kunna äventyra hennes "kondition", speciellt i Kråkvattnet där växlingen kunde dra ut på tiden. Trafikledningen kände till att fröken Lovisa hade svårt med sömnen, att hon gärna sov sittande och att hon – likt den store målaren Munch – bara kunde sova ordentligt ombord på tåg. Man hade hört att Munch åkte sovvagn från Oslo till Gare du Nord i Paris där perrongen stängdes av och vagnen fick stå kvar så att han skulle få sova ut. Westgöta-Nerikes kunde inte tävla med wagon-lits-bolagets komfort men det bestämdes ändå att personvagnen skulle kopplas ifrån i Kråkvattnet för att efter avslutad växling åter insättas i tåget. Hopkopplingsmanövern skulle utföras med "så särdeles hänsyn att resenärer som befinna sig i vagnen, därest de råkat under uppehållet falla i behaglig och vederkvickande sömn, helst icke väckas därur när tåget åter sättes i rörelse".
    Där vilar något bedårande dazumal över scenen, WNJ-bolagets lilla ångtåg tuffande genom Tivedsskogarna med vår adelsfröken ständigt sovande ombord, insvept i lager av filt och extrakuddar för att icke utsättas för drag. Någon särskild "sovvagn" fanns nu inte – se där ännu en anledning till klagomål – men det ansågs att vagn nr 4, "den moderna, med lanternin" var den som hade den mjukaste gången varför man såg till att ha den till hands när fröken "skulle på resa". Hon inrättade sig där på bästa sätt, med skrivdon och ryska romaner försedd, makade sig till rätta bland vargskinnen, körde ut andra resande ur kupén och kunde sedan – utan att ha något särskilt resmål – följa med tågen under hela trafikdygn, oavsett årstid och väderlek. Restaurationen ordnades så att var gång tåget – nord eller sydgående – passerade Undveket stod Karl-Faktor Andersson beredd på perrongen med matkorg och nya romaner, ett arrangemang som till och med vår "klagofröken" var nöjd med.
    "Karl-Anders" fick ta emot åtskilligt. Den ende mansperson fröken Lovisa aldrig klagade på och påstods ha personligen brevväxlat med var Anton Tjechov för vars skull hon klädde sig mer och mer "ryskt" så att hon till slut antog rollen som en av personerna i någon av dennes pjäser. Hon bar alltid höghalsat, gärna i depressivt gredelin. Hennes resklädsel kalla vinterdagar var – "med muff och mycket pälsbräm stofferad" – som hämtad ur något romanbygge av "de stora ryssarna" som höll henne sällskap i Undvekets salonger och på tåget när övrigt umgänge blev för torftigt.
    Jungfru Ludensvaan var "fröken", aldrig "fru". Hennes dubbelnamn sågs som en eftergift åt rådande feministmode, inget annat. Hon hade en systerdotter Manér af Åminne i Saxnora, kanske var namnet taget därifrån, men det antogs vara här någonstans man hade nyckeln till den animositet som rådde mellan jungfru tvär och eldaren Eugen Valentin och som när allt annat var förlåtet var av icke-övergående slag. Vad som möjligen hände eller varit på väg att hända mellan de två vet vi inget om och måste därför än en gång göra som Wittgenstein lär oss.
    Tiga, nämligen.