MJ-klubbar

Om rekrytering, styrelseformer m.m.

Det anses vara Samuel Johnson som uppfann begreppet klubb. Han samlade omkring sig den tidens mest lysande följe på puben där han satt. Sällskapet, som bestod av skådespelare, litteratörer, kända personer och snillen, kallade han kort och gott The Club.
    Som man varken hade Märklin eller senaste Brimalmloket att förtala, fick man samtala om annat. Litteratur, språkfrågor.
    En klubb är, enligt samme Dr Johnson, ingenting där du kommer och går hur som helst. Du blir inbjuden. Invald sedan du blivit mätt och bedömd efter rykte och förtjänster. Det är som att väljas in i en akademi eller förnämare ordenssällskap. Om enighet råder om din karaktär och lämplighet skickas betjänten ut att inbjuda dig att deltaga i aftonens samkväm si och så. En diskret knackning på dörren och du är välkommen i kretsen vare sig det gäller ett litterärt sällskap, gastronomiska klubben, Rotary eller annat kotteri. Fråga är då hur det går till hos modelljärnvägsklubbarna, om det går för sig att bara knalla dit och bli medlem samma kväll därför att man säger sig vara intresserad.
    De mj-klubbar som finns rekryterar efter skilda principer. Några, t.ex. SMJ, har en generös attityd, ungefär som Chalmers Barock-ensemble. Alla är välkomna, om man kan spela är inte så noga. Det finns roller åt var och en. Resultatet blir stor spännvidd i byggkvaliteten, om det nu är det som är det viktiga och inte den sociala terapin. Men det betyder också en positiv bredd i numerären. Arbetsuppgifterna kan fördelas på fler. Om någon kliver av står nya talanger beredda att ta vid.
    Några klubbar, Modellrallare i West, har från början bestämt sig för ett visst antal medlemmar. Man kan av utrymmes- , eller vill av andra skäl inte vara fler. Där finns en teori om det lagom stora antalet, i MRW max 15.
    Så det blir till att ställa sig på väntelista.
    Andra klubbar – GMJS – tänker sig (eller gjorde, på den tid göteborgsklubben formerades) att du får pröva in. Du måste ha din gesälltid, du kvalar in med uppvisat byggprov och blir godkänd efter omröstning. Tidigare medlemmar måste vare överens om din lämplighet, eller bör åtminstone majoritet föreligga.
    Petigt, kan tyckas. Snobbigt. Elitistiskt. Rena frimureriet. Kamaraderi är vad det är. Som försvar för den senare hållningen kan hävdas att det är ingen lätt sak att bygga en gemensam klubbanläggning. Både steglängd och blodgrupp skall stämma och du tvingas till ständiga kompromisser. Det är också en fråga om ambitionsnivå. Klubbar finns för alla smaker. MJK Trefoten bygger inte precis någon "tågbana" att ha i julskylten, några är Märklinklubbar med sikte på ungdomsverksamhet, andra – till exempel Växjö – är intressegrupper utan ens en gemensam bana att köra på.
    En fråga som hör hit är vad som kan förväntas aven nybörjare. Vi har hört repliker som: Om man inte vet vad en Y6 är har man inte här att göra, att jämföra med ett analogt yttrande som undertecknad fällde i stadens kulturnämnd: Om man inte vet vem Horace Engdahl är skall man inte sitta i nämnden. (Vilket inte hindrar att det gör man ändå.) Således: Kan man kräva någorlunda kunskaper för behörighet i en mj-klubb, skall man ha bestämda inträdeskrav eller är det klubbarnas ansvar att lära ut hemligheterna till vem som knackar på. Frågan är principiellt viktig i de fall klubben är en förening i kommunens matrikel. Där kan fritidskontoret villkora bidragen med krav på ungdomsverksamhet. I exemplet Skövde gjorde vi klart från början att vi är en äldreförening. Realiter har vi i de fall det varit aktuellt accepterat att vederbörande inte nått åldersgränsen, men detta har aldrig känts som ett problem. Poängen är att, så som stadgarna är skrivna, klubben själv bestämmer vilka medlemmar man vill ha, inte kommunen.
    Totala antalet mj-klubbar i Sverige brukar anges till omkring tjoget. Med klubb tänker vi oss då en grupp som består av fler än två, som klarat av de första åren, som har en lokal att bygga järnväg i, som har någon sorts papper på verksamheten och som med bestämdhet kan förutses existera också nästa år. Hittar du ingen klubb i din hemkommun som faller dig i smaken har vi ett verkligt bra tips: Starta en. Öppna eget. Gör ett upprop där du talar om vad du vill och hur du tänker dig förutsättningarna. Nya mj-klubbar är vad hobbyn behöver, helst en i varje kommun, men antalet nyetableringar är få, på senare år inga alls. (Rätta mig om jag har fel..) GMJS, SMJ är från 1945, eller tidigare. Skövde är 30. Järfälla, Kalmar, Kristanstad, Lundarallarna, MRW och Malmö är myndiga sedan länge.
    Nu något om vår egen klubb.
    Mönstrar du på som aktiv i Skövde har du knappast tid att samtidigt bygga din hemmabana, ty det ställs bestämda krav på anpassning, närvaro och bygginsatser, samtidigt som du skall svära trohet mot ett koncept som du inte kan ändra på inom överskådlig tid.
    Inte undra på då att rekryteringen går trögt.
    Ty det är med Skövde som med katolska kyrkan. Utanför katedern ingen frälsning. Allt är noga reglerat. Det är ingen överdrift att påstå att Skövde styrs som ett familjeföretag och att viss diktatur råder. Detta är inte mj-klubben Stig-Helmer. Det är visst och sant en hobby, men vi vill ha bestämda saker och har inte tid att MBL-förhandla om varje syll.
    Skövde praktiserar ungefär samma styrelseform som Kinnarps kontorsmöbler. Besluten tas vid köksbordet. Det har funnits tider då KB styrt Skövdeklubben som chefstränare Tichonov hockeylaget CSKA. Han var heller aldrig riktigt nöjd och här gällde samma som för sovjetiska superfemman. Med Tichonovs ord: Det är bara resultat som räknas. Om du inte når resultat spelar det ingen roll om du är god eller vacker. (En filosofi som med åren mörats med Wislawa Szymborskas valspråk som KB använder som täckning för sitt modellbyggeri och som lyder så: Jag tror på år av bortkastad möda.)
    Detta gör att antalet aktiva medlemmar är få, där blir över om du räknar på fingrarna. Bara de trogna, de som varit med från början har något att säga till om. Förstafemman med Göran Krutov-Axelsson, Lars Katasonov, Mats Fetisov och vad de heter. Och vår babusjka Ann-Marie, förstås. Som är den som håller ihop laget..
    Man kunde tro att vi med den inställningen inte vill bli fler men naturligtvis är det vår önskan att klubben skall växa. Det händer att vi skickar bud enligt Dr Johnsons metod eller, rättare: Vi ringer upp: Jo, tjänare. Vi har hört att du har en rackans modelljärnväg i källaren. Nu är det så att vi har en klubb här i Skövde och...
    Av samtal som dessa har vi lärt att det går inte till riktigt som på Samuel Johnsons tid. När den berömde doktorn kallade sa man inte nej, reaktionerna på vår uppsökande verksamhet går från artigt intresse (komma och titta någon gång) till nyktert avböjande. (Har inte tid/känner till er, men...) Många väljer att odla sin hobby för sig. Varför skulle man låta sig kollektivanslutas i en förening, bland folk man inte känner och vars värderingar man inte delar, bara för att där finns lite mer spår att köra på? Per Lindgren, modelltågtillverkare, yttrade sig en gång i ämnet och sa: Äsch, det där med mj-klubbar har jag aldrig trott på. Det blir för många viljor. Det fungerar aldrig. (Sedan dess och i kraft av goda exempel där klubbverksamheten varit lyckosam, har Perl, efter vad vi själva hört honom säga, ändrat sig.)
    Det händer ändå att det knackar på dörrn och vi knyter alltid förhoppningar till varje ny rekryt samtidigt som vi ser till att inte kräva för mycket. Det kan lätt bli som när katten får för mycket mat. Vi överöser honom med material och förväntningar med resultat att vi chokar honom så att han aldrig mer syns till.
    Du är således alltid välkommen att bli medlem. Även om det kan kännas oöverstigligt i början att bryta in i den ingrodda gemenskap som finns, så hav klart för dig att vi är alltid positiva till nya medlemmar. (Även om det inte ser så ut. Stämningen påminner möjligen om när en japansk fäktmästare tar emot en ny elev. Första året händer inget, inte andra heller. Småningom får du i nåder uppdraget att putsa samurajens skor, först efter många år hans svärd och till slut – när du är fullärd – hans Tenshodolok. Av detta lär du dig att själv ta ett steg framåt. Du måste göra dig nyttig, föreslå saker och genomföra dem.)
    Väljer du att stödja föreningen som passiv tackar vi för det. Vill du däremot jobba på aktiv stat har vi bestämda krav, kanske inte lika hårda som CSKA:s träningsläger, men tydliga nog. Du märker själv om du trivs med gemenskapen och "arbetstakten", ty det finns en sådan. Det går alltså inte an att bara värma sockorna i klubblokalen. Du förväntas åstadkomma resultat (Tichonov, gamle vän...), uträtta dagsverken av olika slag när klubben kallar och dessutom landa en modell då och då. (Helst en som passar in i konceptet och som du bara nästan bestämmer själv. Det kan vara en vagn av speciell littera eftersom WNJ-järnvägen har ont om sådana, det kan vara en byggnad, till exempel ställverket i Norrum som saknar ett sådant.)
    Nyckelordet för allt som syns på anläggningen är konsekvens. För inte länge sedan publicerade vi en bild av en östtysk diesel på WNJ-banan, ett stilbrott och en släpphänthet mot klubbens ideal som betydde en kraftig reprimand på årsmötet och som inte sonats än. Ju mer komplett anläggningen blir desto stramare fördelas uppdragen, nämligen. (Jo. Visst behövde vi ett ånglok men inte en Berkshire. Vår järnväg heter Westergötland-Nerikes, inte Baltimore & Ohio. Nä, hörrudu. Motorvagnar skall vi inte ha fler, däremot tvåvånings stenhus av funkistyp. Det finns ett sådant i Götene som vi har bestämt skall stå längs järmvägsgatan i Kvarstad. Här har du ritning och bilder. Det vore bra om du har modellen klar lagom till årsmötet.)
    Inte alla klarar den sortens tvångsanpassning, ord som "produktion" och "resultat" hör man ofta nog ändå. Man går med i mj-klubben för att köra tåg och ha trevligt, inte för att jaga tiondelar och lyda order. It's a hobby, remember? Detta är inte IKEA:s försäljningskontor, vi offrar inte allt för företaget, förbehåller oss rätten att tänka på annat ibland. Om det snöar på söndag struntar vi i Skövde, vi stannar hemma och tittar teve i stället. Även om perrongerna i Kråkvattnet behöver grusas om och bygget har kraftigt försenats i Norrum.     Visst och sant. Alla behöver heller inte bygga modeller, i all synnerhet inte lok som WNJ har så det räcker, men en fråga vi ofta diskuterat är vad sorts "krav" man kan ställa på varandra i en mj-klubb, i synnerhet som modellbyggare ofta är individualister och inte vana att uppträda kollektivt. Där finns alltid en önskelista på sådant man själv vill bygga och sådant man gärna vill att någon annan tar hand om. (Det vore bra om någon ville bygga klart F-loket/göra rent på muggen.) Du riskerar sällan ett blankt nej på dina byggförslag men någon sorts styrning måste finnas. Sällskapet får inte tappa kursen, där bör till exempel finnas en balans i den rullande materielen som skall stämma med grundkonceptet.Ty vi är purister. Om uppdraget gäller att modellera ett morotsland så vill vi se morötter och inte tomater (som knappast fanns på den tid vår bana beskriver.)
    Vi har kommit fram till att någon, förslagsvis ordföranden, måste ändå bestämma och fråga är då vilken grad av underkastelse vi kan förvänta oss av övriga medlemmar. Vad som än kan sägas om kamrat Tichonov så nådde han resultat, något som också gäller Göteborgs MJ-sällskap som styrdes med fast hand av dess grundare Rustan Lange. Jon Fast på GMJS vet berätta att: "Rustan sa åt oss vad som skulle göras. Vilket fungerade bra. Det var aldrig någon som protesterade."
    Av detta bör inte dras några generella slutsatser om lojalitetskänsla förr och nu. Jon, som fortsätter att förse GMJS med flera vagnar om året och som också är "resultatinriktad" uttrycker det även så: Man är med i en modellklubb för att bygga modeller, inte för att äta kex-choklad och prata familj (som man ju ändå får träffa flera gånger om året).
    Detta är också Skövdesällskapets hållning. Där ges alla möjligheter till samvaro inom klubben men grundläggande är att man bygger modeller mot ett gemensamt, noga preciserat, mål och då måste där finnas en plan som alla följer. Det duger bara nästan att "känna" för allt möjligt som faller utanför konceptet. Det handlar om att ta till vara på och på bästa sätt organisera ett antal frivilliga mantimmar inom det gigantiska "grupparbete" som en gemensam mj-anläggning är. Om vi då är överens om, låt oss säga, delmålet "svenskt godståg i 40-talsmiljö", förväntas du jobba med denna bild på näthinnan. Dm3-lok i Narvik, om än aldrig så maffiga, är inte vår grej. WNJ är en halvstor privat järnväg med skakig ekonomi och med många hembyggen i vagnparken. Och då är det den samlade arbetsinsatsen som ger synergieffekten och som övertygar, som ger sällskapet dess speciella renommé.
    Samma arbetsinsats bör komma klubben till godo. Vi är alltid beredda att lära ut, att hjälpa nybörjare komma igång. Om inte annat har Skövde bidragit med ett betydande antal artiklar i svensk mj-press, samlade erfarenheter och "know-how" som ger god ledning på vägen.
    Lite kinkigare blir det om man "använder" klubben enbart för egna syften, "plundrar" den på fördelar, hi-jackar medlemmarna för projekt utanför klubben, men sedan inte ger något igen. Hjälpa till och föreslå lösningar är en sak, men av vad anledning skulle vi lägga ner tid på att reparera lok och vagnar åt andra, modeller som hamnar i vitrinskåp men aldrig på anläggningen? Bekymret – igen – är att Skövdeföreningens "kritiska massa" är liten. Vi har inte råd att splittra oss. Det är svårt nog att hålla verksamheten på spår, de mantimmar som går att samla ihop bör riktas mot klubben och dess "resultat". (Tichonov, remember?) Större klubbar kan bjössa på mer, där finns fler som bygger. I Skövde är vi lite för få. Om en medlem sätter ihop ett lok vill vi självfallet att det skall trafikera Skövdebanan, inte vara avsett för andra anläggningar. Skräckscenariot är att, för att få ihop till hyran eller av andra skäl, tvingas "legobygga" eller att hamna i någon sorts kommersiellt beroende för att klara kontraktet. Å andra sidan måste full frihet råda: Så jag bygger dona Bianca ty det roar mig att bygga så... Om jag åtar mig att måla en modell åt min kompis har väl inte klubbledningen med den saken att göra. Om jag i stället för att bygga modeller sätter av några år till att skriva böcker i stället, so what? Man har sin ups and downs. Det händer rentav att man begär time-out för att sköta familj och arbete. No big deal. Hobbyn springer inte bort. (Även om farhågor finns att den dör ut med siste 40-talisten...)
    En annan fråga, nog så besvärlig när den blir aktuell: Vad gör vi när någon inte vill vara med längre? Skälet spelar ingen roll. Det kan handla om flyttning, ändrade övriga förhållanden eller att man helt enkelt bara tröttnar. It's a hobby, remember. Det finns annat än modelltåg. Man vill gå vidare i livet. Jobba för Rakel, ägna sig åt lerduveskytte i stället.
    Intresse kan inte kommenderas fram, men det är träff i vattenlinjen varje gång någon lämnar in nyckeln och förklarar att han inte känner igen sig längre. Han har blivit dissident, tror inte på systemet. De bilder han haft på näthinnan visar sig inte vara desamma som övriga medlemmar sett framför sig. Vadå? Vi skulle bygga BJ, sa vi ju. Det här liknar ju mera irländskt smalspår... För övrigt trivs jag inte i klubben, boys. Ingen bygger, alla bara fikar och läser tidningar...
    Igen – Skövde är en liten förening, svårt beroende av sina medlemmar. Om någon stiger av blir förlusten kännbar, det tar tid att hitta en ersättare och här finns anledning till självkritik ty det har hänt att vi blivit besvikna på "avfällingar" som vi väntat oss mera av men som klivit av för att bygga sig en hemmabana i eget tempo där de slipper stå under Skövdebolagets färla. Analogin röda arméfraktionen anmäler sig på nytt: Hur CSKA-femman hellre ville spela solo i NHL. Jämförelsen med sekteristiska knasförsamlingar ligger inte långt borta, de där som hotar sina avhoppare med evig fördömelse om de inte genast vänder åter.
    Frågan kan vändas på och handla om hur klubbar uppstår och då tänker vi genast på Goethe och hans Frederike Brion, föremål för några av poetens ömmaste dikter och vi frågar oss: Hur går det till, på vilka vägar når honom inspirationen? Kärleken finns där, får vi hoppas, men det är en väldig skillnad om dikterna fanns där från början och han träffar Frederike. Så här, alltså: Man har ett latent intresse, har samlat på sig en del modeller och träffar en dag en själsfrände som hunnit ungefär lika långt. Eller så här: Man blir bekant med någon som har källaren full och beslutar sig för att börja med samma hobby. Eller så här då: Man umgås i många år med tanken att starta en mj-klubb. Så en dag stöter man på en till som går i samma tankar. Räcker det då att man råkar gilla samma skala eller bör man förvänta sig mer av den intressevänskap som uppstår?
    Det är vår tro att skall man starta en klubb så bör man känna varandra väl från början, helst mycket väl. Modellrallare i West hanterade problemet på rätt sätt när man såg till att bekanta sig ordentligt innan man drog igång verksamheten. Kanske bör man också vara försiktig när man tar in nya medlemmar, i varje fall om man är en liten förening som blir ett lätt offer för nya tänkesätt som den inte riktigt tål. Det är svårt att tänka om när man hyllat samma idéer i trettio år, förr eller senare lär vi få ändra oss, men ponera att en falang tog över i Skövde och ville köra modernt i stället, gärna med fler spår och franska snabbtåg, ett nytänkande som skulle kontaminera vår lilla bonnabana totalt. (Risken bedöms i nuläget inte särskilt stor eftersom stadgarna föreskriver svensk förebild och det är dålig reda med Jouef, men ändå. Den TGV-express vi hade att busköra med innan Heljans X2000 dök upp har vi förresten sålt. Det var bara skrot av den.)
    En klubbanläggning är ett avsevärt företag, ofta en "life-time layout", ett förhållande som du inte utan vidare bryter upp. Låt oss likna mj-klubben vid ett äktenskap: Det underlättar om man trivs ihop och har identiska värderingar och den är mycket känslig för nya inslag, helt enkelt därför att det innebär massa praktiskt jobb att tänka om. Vi hade i Skövdegruppen ett embryo till bekymmer när en iranier, road av modellbygge, anmälde sitt intresse att vara med. Visst, välkommen. Han kom aldrig till start men problemet såg ut så här: Hur få någon med så ökenlik bakgrund att känna stämningen kring vändskivan i Svensbro en midsommarmorgon 1931. För det är den sortens motiv WNJ-järnvägen består av, inte persiska statsjärnvägarna.
    Detta var något om hur en mj-klubb, enkannerligen Skövde Modellsällskap, kan tänkas fungera, vilka styrelseformer som finns att välja på, hur man rekryterar och vilka problem som kan uppstå. Igen: du är alltid välkommen att besöka oss i Skövde. Vi har aldrig sagt nej till någon som bett att få komma och titta, men det är bra om du ringer och förvarnar.
    Vi träffas vanligen söndagar efter tre. Du kan gå där och skrota så mycket du vill, du stör ingen, det är bara trevligt och du behöver inte vara medlem.
    Men du kan bli.

KBran