Se, fantasten

Se, fantasten...

Något om modellbyggarens karaktär och hur han tidigt känns igen i historien.

En förundersökning.

Nästan hela vårt liv går åt till fåniga intressen, skrev Baudelaire, en poet.
    Mer än en gång har jag hållit med och frågat mig om modellbygge alls är hela världen. Vid fyllda femtiosju kunde jag rentav tycka att elektriska tåg är lite barnsligt, faktiskt.
    En sorts kris, antar jag. Inte konstigare än när Tegnér tröttnade på diktens gyckelbilder. Eller Sibelius. Som lät världen vänta i trettio år på en symfoni som aldrig kom.
    En stor del av mitt liv har jag ägnat åt modellbygge, eget och andras. Jag har ställt samman böcker i ämnet och hör till de få som förverkligat drömmen att göra hobbyn till yrke, åtminstone periodvis. Som "hobbyjournalist" – ordet har i detta fall dubbla innebörder – har jag funderat mycket över vad som driver en människa att syssla med till synes så onyttiga saker som att segla med drakar, inreda dockskåp eller köra modelltåg. Det finns ett antal förklaringar som går i den psykologiska stilen, ingen bra och alla för krångliga att ge sig in på här. Jag kommer tills vidare inte på något bättre svar än att vi är alla, mer eller mindre passivt, roade av miniatyrer. Bagateller, bevars, men utanför den snutfagra geometri som bara ser till nytta och verkningsgrad, med inga större pretentioner än att bli sedda och uppskattade för vad de är: modeller. Tredimensionella avbildningar, mer eller mindre övertygande lika sin förlaga. En sorts installationer med tillhörande mekanik, ett kinetiskt rollspel som bara nästan bryr sig om det redan kända.
    Det är min övertygelse att konsten behövs också i de mindre skalorna. För ökad förståelse för vad som ryms inom vår verksamhet tar vi till oss kungsorden "att bygga är vår största lust" och spekulerar inte mer över drivkrafterna. Vi kunde grumlat vår framställning med åtskilligt metafysiskt fuffens, filosoferat över lusten att härma och drämt till med Aristoteles Mimesisdoktrin.
    Men vi nöjer oss med den amerikanska självständighetsförklaringen som är heltäckande – återförslutbar skulle vi sagt om det handlat om leverpastej – och som bättre än mycket annat sammanfattar vad det är frågan om och som lyder så här: Model railroading is fun.
    "Hver av oss lever i hver vår lille verden", uttrycker sig Arne Naess, en norsk modellbyggare. Å andra sidan: En människa skall inte ha en större värld omkring sig än hon behärskar och det vore oärligt att utnämna modellbygge till annat än vad det i bästa fall kan vara: En sorts fingrarnas dressyr, en verksamhet fylld av stillastående dramatik, ett knåp som kan drivas till fulländning i ett hörn av manegen men som likt ikebane och varje annan småkonst tar mått på verkligheten, renar hjärtat och skärper betraktandet.
    Modellbygge rymmer allt från genial enfald till dyrbart klensmide och är ofta av gränsöverskridande slag. Det händer att Hefaistos hjälper till i hobbyhörnan. Svarte Apollon finns också där. Och Mammon. Och Stig-Helmer, den tönten. Vi är tacksamma så länge ingen rör något, så länge de nöjer sig med att se på och inte ställer fler frågor.
    Flertalet hobbyister jag träffat är socialt anpassade individer med etablerade borgerliga yrken, inte nödvändigtvis finmekaniker utan helt vanliga fantaster som söker utlopp för sin kreativitet. Stollarna är inte fler bland trainspotters än inom fornminnesföreningar och schackklubbar och skulle så vara är de också välkomna i gemenskapen, något som, tror vi, är nyckeln till all sorts föreningsaktivitet. Man är nöjd med att bli accepterad och godkänd i gruppen. Vad den sedan råkar syssla med spelar mindre roll.

MJ-rallare är vi allihopa, här några gentlemän från Sällskapet Westerås Banbyggare. Hyggliga prickar, som folk mest men med outsläckligt intresse för miniatyrer och modellbygge. En mj-klubb är hobbyn som social ide, den kollektiva, mycket märkliga gruppsamvaro som går ut på att bygga och trafikera en modelljärnväg tillsammans, en gemenskap som jag kan tänka mig att få har upplevt och som är oredovisad i litteraturen. Motsatsen antas vara "ensamrallaren", han som utövar sin hobby i avskildhet och säger sig inte vara föreningsmänniska. (Foto: SWB/Västmanlands läns Tidning)

Uppdraget just den här gången – exemplet Skövde – är att bygga en järnvägsmodell, en rackans stor en som givetvis skall bli skönare än alla andra, inte nödvändigtvis med flest antal lok och vagnar, inte ens med de flesta detaljerna, men ett Wunderland så övertygande i sin helhet att Fleischmannfabrikens utsände inte längre behöver säga "einer der schönsten" utan kort och gott "die schönste". För att uttrycka det rakt på sak. På tyska dessutom, modelljärnvägarnas urspråk.
    Romarna tänkte sig en homo ludens, "den lekande människan", ett ideal som betyder att livet inte bara skall uthärdas och som känns igen i Pico della Mirandolas berömda renässansskrifter om människans värdighet där det talas om hennes fria rum, till exempel bibliotek och trädgårdar. Han kunde lagt till "hobbyhörnan". På annat sätt kan jag inte förklara att pensionerade biskopar bygger fartygsmodeller, att barnmorskor ägnar all fritid åt att snickra ihop gustavianska miniatyrmöbler och att vi övriga, som för tillfället själva saknar tid och möjlighet, aldrig upphör att fascinerade se på.
    Intressen kommer och går, ofta med sjuårsintervall, ett förhållande som Goethe var den förste att lägga märke till. Det finns perioder då allt ligger nere. Inget blir gjort, det är lugnt och tyst i hobbyrummet, alla böcker är skrivna, idéerna har torkat ut, inga modellprojekt är igång. Inspirationen, den late fan, är sin kos, den rätta känslan förlorad. Allt ligger i träda, man går och samlar sig, ruvar på projekt helt omedvetet, som det tycks. Och så, en dag: Om man skulle bygga färdigt den där ångfinkan, ändå. Den som blev liggande, men där bara tak och målning återstår. Hur var det, sålde jag transformatorn också... Nä, men kolla... Här fungerar det ju. Vad gjorde jag av ritningen, nu då... Jag tror jag sätter mig ner en stund... Få se nu...
    Återfall, om man säger.
    Jag gjorde också uppehåll, sålde av rätt mycket, men såg till att behålla verktygen och lämnade för den skull inte hobbyn helt. Jan Jangös ord om att låta de små tågen vara en livslång kärlek som aldrig rostar kom mig ständigt för. Eller Ole Bröndums frimodiga programförklaring att modelltåg är en hobby för män mellan 7 och 77. Vilket vi tycker är snålt tilltaget. Uno Milton, svensk mj-hobbys grand old man och född -27, är bara i början av sin karriär. Vi har sett byggare som varit vid vigör långt upp i åldrarna. Roye England, till exempel. Som vid fyllda 79 beviljade sig ett kort avbrott för en starroperation, men som kom igen och styrde sitt Pendon mot nya djärva fält. Att jämföra med Winston Churchill vars stora insats behövdes först när han var sextio. Igen: Biggles slutade inte flyga förrän han var långt över nittio. Dogen av Venedig envisades med att leda ett korståg vid fyllda nittioåtta. Utan något vidare resultat, men ändå. Det är viljan att döda som räknas. Det vet var och en som bygger stridsvagnar.
    Fast, det förstås. Den som vid mogen ålder fortfarande kravlar omkring på golvet med Märklins nybörjarsats bör nog se över sin situation. Efter 77 kan det vara dags för galonbyxor igen. Det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom, men vi tänker oss nog att en viss utveckling bör ha ägt rum innan dess. Lusten att krocka och spränga, att störta tåget över bordskanten brukar ersättas aven mer sofistikerad vilja till gestaltning, att lyfta nivån till något högre än skenor på parkettgolvet. (Cf Arthur Klimke: Betraktelser från låg höjd och fortsättningen: När vi kröp omkring, båda standardverk.
    Tredje delen, Zur Entwicklung des neuzeitlichen Mibahnerbewusstseins, och där WNJ:s stationsinspektor Argus Furufalk varit medförfattare, är tyvärr inte översatt.)
    Också järnvägsminiatyrister har sina beteenden. Om dessa är mer excentriska än övrigas får andra avgöra, och gör det också. Kvar blir bilden av modellrallaren som med stinsmössan på örat och med storhetsvansinnet lysande ur ögonen styr sitt källarimperium med hjälp av 40 transformatorer, 600 lok och tusen vagnar. Familjen har flytt, till och med katten har tröttnat...
    Jodå, sådana finns. Skunky typer där allt som går att säga när sista tåget gått är att var och en blir lycklig med sin spårvidd och att detta, åtminstone i dess inledande faser, är ett vårdalternativ som samhället slipper betala.

Modellbygget trivs i många former. Här några fantaster som iklätt sig förebildens uniform, som rör sig över alla skalor. Designen är av öststatsmodell, bilden tagen vid en så kallad "hjulmarknad" i Blå Hallen i Stockholm där landets musei- och modellbyggarföreningar visar upp sig.

Som samhällsföreteelse visar ordet hobby – synligt i svenskan första gången 1916 – på den gränsdragning mellan arbete och fritid som blivit möjlig att göra. En hobby kan bli till välsignelse för en hårt arbetande människa, den motvikt han behöver för att alls orka med. (Just det: "Han" och ingen annan. Ni tjejer får hitta på annat. Ni är välkomna att bygga lite hus och så men börjar ni virka stinsar eller på annat sätt förlöjliga verksamheten får ni stiga av vid nästa station.)
    "L 'homme machine" är en omöjlighet visade det sig, först under franska revolutionen och sedan i DDR där den mekanistiska världsbilden än en gång stod på huvudet. (Se själv: Vad var väl någonsin Gützolds Ga mot Fleischmann 1351? Vad Zeuke, vad smalspårsmärket Herr mot Eggerbahn och Bemo?) Vi har alla en bestämmelse och vi är inga automater. Också maskinmänniskan behöver smörjas ibland, få lite avkoppling. Som tur är lever vi i den bästa av världar. "Det ökande välståndet har medfört att praktiskt taget alla har råd att hålla sig med en hobby", skrev Per-Albin Hansson som såg något dygderikt och nyttigt i det förberedande folkhemsbygge som tog form redan i hobbyrummet.
    Men – allt detta kan också bli till förbannelse, en besatthet, en mani då glädjen övergår i krav och där begreppet avkoppling för länge sedan gått förlorat. Missbruk förekommer i alla sporter. Också en hobby måste kunna hanteras, men med tanke på de överdrifter som tolereras inom andra verksamheter behöver modellbyggaren, så länge han sköter sin sociala anpassning och inte stör grannen, ingen särskild apologi. Säkert finns bland såväl filatelister som golfare och andra spelberoende att antal med Aspergers syndrom, si och så många sjundedagsfetischister och ännu fler som slår sin fru. (Ett mindre problem bland modellbyggare där procenten ungkarlar är hög och många befinner sig i den ålder då herrtidningen framför andra heter Allt om Hobby, inte Playboy. När äktenskap småningom skall ingås får det inte inkräkta alltför mycket på mj-utövandet. Vi minns alla historien om tågfantasten som via kontaktannons i en hobby tidning sökte en livspartner, "gärna med hus och i så fall med foto av källaren".)
    Världen är i bästa fall behagligt galen, men allt bör mätas med mildhets mått och skulle vi analysera, låt oss säga publiken i en genomsnittligt finkulturell församling skulle den visa sig bestå av 40 personer av vilka 30 inte är riktigt kloka. (Citat från Gottfried Benn, en poet. Och då har vi inte sagt ett ord om diktarnas svårigheter som kan vara betydligt större än modellbyggarnas. Hör bara, vad berömda stollar har för sig innan de över huvud taget kommer igång: Swinburne, en kinky engelsman, kunde inte skriva om han inte först fick piska upp horor på franska bordeller. Faulkner, en av de stora och svårbegripliga, skrev också sina bästa saker på bordellen. Balzac, litteraturens Napoleon, fungerade bäst iförd munkkåpa och Schiller, vår vän från förordet, fick inte ur sig en rad om han inte hade ruttna äpplen liggande i skrivbordslådan. Men så hade han också stora uppgifter framför sig, bland annat texten till Beethovens "EU-symfoni", den som uttrycker den glädje man känner när man är framme vid sista satsen och inser att nu – äntligen – börjar modellen bli klar.)
    Vi känner ingen modellbyggare med fullt så uttalade igångsättningssvårigheter, även om de säkert finns och vore värda ett eget kapitel. (Låten, däremot, finns redan. I can't get started, heter den. Skriven av Bunny Berigan. Tveksamt dock om den handlar om modellrallare.) Däremot är det känt att många hobbyister har svårt att få till det utan katt. Den hör liksom till, något som kom fram vid föreningen Smalspårsfrämjandets stora undersökning på 70-talet. (Mer om detta i Astrid Gogglesworth's Varats eländiga mjukhet, kapitlet Cat bashing.)
    Modellbyggaren är ordningsmänniska, även om det inte ser så ut. Det måste han vara, men någon kamrerarsjäl bor inte i honom. Han är kontorshjältens motsats, inga pennor på rad här inte, allt i en enda röra. Han är för den skull inte slarvig. Hur han hittar i hobbyhörnan är en gåta större än fåglarnas flykt. Hans arbetsbord kan se ut som en rivningstomt eller någon sorts utgrävning där ingen vet vad man letar efter, men där en "städning" skulle rubba ett ekosystem som tagit år att utveckla. Där blandas verktyg, burkar och allsköns överblivet utan all systematik till ett platåberg där de understa lagren befinner sig i ett begynnande stadium av föruttnelse, ett laminat av allt möjligt otänkbart inklusive halvätna mackor, intorkade plåster, mumifierade insekter, en tidig Perlbyggsats plus detaljerna till ett okänt antal havererade projekt. Det hela armeras med slipdamm och tätas med en omgång Cascol. Där finns inte en centimeter kvar att jobba på, undantagandes ett hörn längst ut på lövsågsbrädan, du får inte ner pincetten en gång. Ur denna bråte uppstår stundom, likt en Fågel Fenix, de mest sagolika skapelser med varje tiondel på plats, under av puts och ordning, nämligen Den färdiga modellen, meningen med allt, själva målet. (Som du genast glömmer. Du är i tankarna redan inne på nästa bygge.)

Idealbilden av modellbyggaren sådan vi helst ser honom, som den rofyllt hängivne modellören i sin verkstad, inte olik humanisten i sin kammare. I stället för dürerska vanitassymboler har han hyllan full av skavstål och mikrometerskruvar. Exemplet på vår bild heter Erik Walde, en av landets skickligaste, suverän i skala O och svensk 891 mm spårvidd. Erik, aktiv inom ÖSlJ - var med gode vännen Lars Hagström bland de första att dokumentera det svenska smalspårsnätets avveckling på 50-talet. Det arbete som paret Hagström-Walde lagt ner på uppdraget att botanisera bangårdar, skulle i varje annat sammanhang kallas en kulturgärning.
Modellbygget - en avknoppning på "stora" järnvägsintresset - är naturligtvis ett försök att återskapa den tid som flytt. Det kan meddelas att Erik spikat om rälsen på sin UCB-järnväg och återgått till 16,5 mm från den mer renläriga On3-spårvidden 19,3. Han håller också - för den växande skara som bygger smalt i "nollan" - en etsproduktion igång, exklusiva byggsatser av mycket hög kvalitet till lika kamratliga priser.

Slutomgången, de sista momenten på ett modellprojekt, kan vara jobbig och skiljer sig nog inte mycket från de stora brottningarna. Bilden av modellbyggaren som en Buddha av lugn och tålamod stämmer inte alltid. Här finns gott om nerver, du laddar som en diamantslipare i Amsterdam, helt klar över att om du misslyckas får du ingen andra chans. Då måste du stega tillbaka och börja om där du startade förra hösten. Alltså är du kraftigt speedad, sover dåligt, har inte tid att äta, kopplar ur telefon, irriterar dig på småsaker, stänger av allt socialt liv, tvättar dig bara nästan innan du "faller död ner i höga C" när du äntligen får dit den sista detaljen, när det visar sig att målningen lyckades, att lödningen höll.
    Fast naturligtvis är du aldrig nöjd. Du plågas retroaktivt vid minnet av hur du fubbade med en tiondel här och var, du bär på en gnagande skuldkänsla för att du glömde rätta till fönsterblecket på baksidan, för att bromstornet sitter aningen snett på vagnen du byggde, för att trappräck fortfarande saknas på funkiskåken från förra året. Även om ingen annan ser det, om det måste mikrometer till för att upptäcka felet: Bara vetskapen om saknade detaljer och småmissar gör att du inte vill bli påmind om dina skapelser, helst vill du glömma alltihop. Och du blir överkänslig för kritik. Minsta anmärkning och du vill genast skrota modellen, helst påpekaren också. Vad andra tar lätt på blir för dig en litania av självförebråelser, en lista på ofullkomligheter som knappast blir kortare när andra, avsevärt bättre byggare än du själv, genast upptäcker felet och ställer kamratligt försåtliga frågor av typen: Du har lyckats bra med färgen, ser jag. Men varför sitter tegelpannorna upp och ner...?
    Enda svaret på den frågan är att: Jae, hrmmm... Jag satte dem så på prov så länge. Modellen är inte färdig än...
    Vilket är en annan försvarsmekanism, ett tvångsneurotiskt drag bottnande i någon sorts separationsångest, en 80-20-regel där inget blir färdigt, där det alltid återstår någon detalj som måste göras om eller väntas på, något som saknas men som blivit restat hos hobbyhandlaren.
    Eller så kan man av andra skäl inte förmå sig att göra modellen färdig. Undulaten har fått kikhosta, färgsprutan har beckat, svärmor också, man måste först sortera sina mässingsprofiler innan man kan måla, luftfuktigheten är inte den rätta, familjen skall flytta, man har inte kommit i ordning. Till slut hamnar man i evig otillfredsställelse, låter modellen stå ofärdig hur länge som helst. Till 96 procent klar. I väntan på landhöjningen. Där finns fantaster som byggt mängder av modeller, ingen färdig, dessvärre. För att inte tala om dem som aldrig kommer igång, men som utgör själva förutsättningen för en växande hobbyindustri. "Hamstrarna" som köper och samlar på allt, som har byggsatser lagrade årgångsvis i väntan på "någon gång i framtiden" som aldrig kommer. Ty den ekvationen går inte ut. Den dag hamstern sätter sig ner för att bygga har det kommit nya och bättre versioner av allt. Ub-loket, då en sensation är inte aktuellt längre, flytande lödtenn går inte att få tag på, Krylon har blivit totalförbjudet, att med stor möda puckla ihop en godsvagn som du kan köpa i tolvpack känns mindre angeläget. För övrigt är det en bra film på TV i kväll.
    Se där några av självbyggarens bekännelser. Det är svårt att bygga modeller, nämligen. Där finns mycket kärt besvär förgäves. Och svårare blir det eftersom du alltid söker nya utmaningar. För vad du än förnekar så deltar du ständigt i en tävling utan slut där det handlar om att dräpa dina medtävlare med bästa modellen, den med de knåpigaste detaljerna, skarpaste vinkeln, snyggaste ytan, smartaste lösningen...
    Sådana äro vi. Alla.
    För den händelse du äntligen fått modellen klar handlar det nu om att städa upp efter sig. Var du befann dig i slutfasen minns du inte säkert, sista lagret skyddslack betydde en jättebraja som sitter i än. Klart är att hobbyrummet behöver totalsaneras, där ser ut som efter SM i sälklubbning, som om kambodjanska armen slagit läger.
    Innan du går in i nästa skaparperiod vidtar nu en återhämtnings process vars stora svårighet är att "landa" föregående bygge mentalt innan du drar igång nya projekt. Ingen människa är en maskin. Vi har förstått att bygga modeller är samma urladdning som att skriva, måla eller som varje annan kreativ verksamhet. Möjligen ingår mer thinner och läbbiga lösningsmedel, men det är samma sorts ångest som du delar med större andar och som är väl känd i litteraturen. Beethoven, Michelangelo, Dagerman... Fler än målaren Monet har beskrivit hur du går från det färdiga verket som från en brottslig handling, med samvetet i olag, en kataklysm av tvivel och förnekelser som om du gjort något förbjudet.
    Konstnärer, författare och sådana, befinner sig ofta på sista retirerande kanonen. De blir synliga först när stora riken faller samman, inkallas när bilder skall tillverkas eller undergången förses med text.
    Också modellbyggaren hör till dem som går ombord sist, när det blir pengar över i budgeten. Han behövs ibland för att gjuta en guldkalv eller visa en tanke i praktiken, men det är honom Jeremia menar när han klagar över guldsmeden vars tillverkning är en fåfänglighet att le åt. (... hans beläten är bländverk, det finns inget liv i dem. De är tomhet, löjeväckande ting. Jer. 10:14)
    Modellbyggaren, likt varje annan småhantverkare, anses tillhöra den efterapande klassen, han är en "härmare", en kopist. I Platons samhälle har han ingen status och han är utan namnbricka i konsthistorien, märkvärdigt anonym i all världens museer där han lämnat spår efter sig. Mästerverk som borgen Tre kronor i Stockholms stadsmuseum, paradmodellen av staden Vänersborg, alla fartygsmodellerna på Sjöhistoriska, bara undantagsvis skymtar ett modellbyggarnamn på ett hörn. Dock skall sägas att hans situation har förbättrats i vår tid, något som antas ha med den nya etstekniken att göra. (Nej, jag kan inte ge något bra svar. Och jag är inte mottaglig för den typen av frågor.)

Och vem sa att det alltid måste handla om järnvägar? Modellerna på denna bild är från en utställning när Modellbyggakademin visade upp sig och handlar i detta fall om raketer.

Vi kan också med bestämdhet påstå att materialsituationen är bättre. Halvfabrikaten blir fler. Du slipper bryta malmen själv. Allt som krävs är att lyfta luren och ringa närmaste Hobbycenter så har du både ply och pianotråd i brevlådan nästa dag. Tidigare måste du, för att tala TfA-språk, för ditt modellbygge "gå ut på tomten och hugga dig en god björk". Bygganvisningarna, om sådana fanns, var lapidariska: "Ur densamma" (björken, alltså) borttogs sedan "allt som inte liknade en J29". Ibland med tillägget att "noga sandpapprera delarna".
    Det går framåt också med landskapsbygget. Genombrottet anses vara den amerikanska hard-shell-metoden, en fribärande konstruktion av gips och papper men utan kycklingnät, ett framsteg lika stort som när man tog bort den obligatoriska celluloiden i kragen på skjortor så som de alltid såldes förr. (Celluloid är ett material som skapats enkom för att göra fönster i personvagnar, helst TfA-byggsatser. Det var ofta slut på Wentzels och såldes av någon anledning bara ihop med skjortor. Rena råvaruförnedringen. Någonstans i landet bör finnas ett jättelager skjortor, helt oanvända, i omöjliga färger och konstiga storlekar, men utan celluloid i kragen. Härav, om någon undrar, etymologien till "kosta skjortan" och liknande.)
    I början, före die-hard och Woodland Scenics, innan teddytyg täckte jorden och världen bestod av färgat sågspån, fanns bara predikatsfyllnad att tillgå. Landskapsmassa fanns icke. Kycklingnät ej heller. Bygganvisningar saknades helt. Vår Herre fick hitta på allt själv.
    Det finns de som menar att hans anläggning därför aldrig blev färdig, att han tröttnade, rentav slarvade på slutet och lämnade åt tyska tillverkare att ta hand om detaljerna, något som hör till det svåraste och som alltid tar längre tid än man tror. Ett beskäftigt "lycka till" var allt som blev kvar men det vet varenda hobbytidningsredaktör att instruktioner som slutar på det viset brukar betyda att den som skrivit artikeln inte själv klarat av att bygga modellen. Ett, tycker vi, oansvarigt sätt att lämna läsaren i sticket. (Grundregel: Om där inte finns en snygg bild som visar slutresultatet, bry dig inte om att bygga modellen.)
    Åter till händelserna i förväg: De amerikanska landskapstillverkarna hade ännu inte kommit igång. Världen var illgrön, ity de som vid denna tid skötte fotosyntesen hade fel på färgseendet. De hade namn som Noch och Busch, grönskans gudinna hette Heki. Eheim var ensamt bussbolag. För ljussättningen ansvarade Brawa. De stora byggföretagen – också tyska – hette Faller, Kibri och Vollmer. Den som till slut gav liv åt alltihop, som skapade människorna, var en figur vid namn Preiser. (I fornordisk mytologi heter han som bekant Heimdal och kände inte till formsprutnings tekniken.)
    Se där en skapelseberättelse så god som någon, men alltigenom germansk. Man "körde tyskt". Enda utlån från vårt eget gudastall som går att känna igen är ångvagnen "Nidhögg" på Westergötland-Nerikes Järnvägar, en draksådd som väsentligt bidrog till bolagets fallissemang 1929. Hur som. Här behövdes byggare uppenbarligen, och vi har belägg för hur man misslyckades i början. Babels torn, till exempel. Där klarade man inte ens att läsa bygganvisningen, en situation som känns igen av oss 40-talister som visserligen kunde tyda Märklinkatalogen men med resultat att ordförrådet blev halt. Vi lärde oss lätt ord som "Mehrzweckdienst", visste bättre än vår lärare vad "Prellbock" var, hade inga problem att byta kol i loken men klarade ändå aldrig ut vilka, förutom Da-loket, som styrdes med dativ. (För egen del trodde jag länge att "AKKU-Triebwagen" hade med ackusativ att göra...)
    Vi har många vittnesbörd från tidiga "hjulkulturer" som låter oss ana vad man sysslade med. Speciellt stjärnekerhjulet tycks ha varit föremål för särskild dyrkan. De berömda ristningarna i Tanum är rena mj-katalogen och det arkeologiska materialet ger exempel på modellbyggen i olika skalor, framför allt av vagnar av öppna typer. (Eftersom man inte förstått användningen trodde man länge att de hade med "kulten" att göra, ett arkeologiskt vanetänkande som mer än en gång lett oss på fel spår.)
    De äldsta skrifterna, däremot, ger bara enstaka belägg för modellbyggarens ursprung. De bygganvisningar som finns är få eller så saknas de helt. Båtbyggarna, till exempel, får rådet att använda goferträ men inte ett ord om vad det kostar eller finns att få tag i. (Vi hörde efter på Hobby-Center, men gofer är ett material som tycks ha kommit ur bruk. Efterfrågan är liten.)
    På några bibelställen varnas för att gå nära nedfallen ängel, ett mystifikt förbud där vi frågar oss om ängeln, som inte så litet påminner om kontaktlina på marken, kan ha varit strömförande.
    Det vet ju var och en som mött en ängel att det handlar om alldeles påtagliga energier, väl i klass med vår tids elallergier.
    Vi tror oss vara andra sammanhang på spåren när i 3:e Mosebok uttryckligen varnas för att peta på en död grävling, något som tycks ha varit ett problem tidigt i människans historia eftersom man tar upp det redan här. Detta är något som varje modellbyggare känner igen, men då handlar det alltså om modeller och folks ovana att trots tillsägelse vidröra dem. (En urgammal reflex. Som oskicket att vända upp och ned på konstglas för att kolla etiketten på undersidan. Det är likadant med modelltågslok. Du kan lätt avgöra vem som är den vane byggaren och vem som inte är det på sättet att hantera utställda modeller. Horace Engdahl, en flygare, har ställt samman en bok i ämnet. Beröringens ABC, heter den. Det är samme Horace som i sin bok Meteorer beskriver hur den rätta knycken kan sitta kvar i handleden långt efter det man slutat flyga med gummimotorplan.
    Det ser annars ut som om flygarna har mest att hämta ur Bibeln och då först ur dess senare delar.
    I den grekiska litteraturen finns också utförliga beskrivningar av skeppsbyggeri, i början av Iliaden hittar du en hel katalog som förtecknar de fartygstyper som deltog i trojanska kriget. Firma Eskader, ett annat legendariskt företag som kan ställa hela flottor till förfogande, har en katalog i samma stil som också brukar räknas till klassikerna. Där hittar du, förutom allt i Märklintåg, all utrustning du behöver för att föra kriget både till lands och sjöss. Innehavaren, milt excentrisk av det slag vi väntar oss av en hobbyhandlare, och som är mycket kunnig kan understundom anta rollen som wilhelminsk trafikpolis. (Hurså reklam? Vi var klasskamrater. Skall du skriva den svenska hobbyhistorien kan du lämpligen börja hos Eskader på Gumshornsgatan, ett gatunamn med "klang" för en hobbyist. De andra är Apelbergsgatan och "Bosse på Upplandsgatan". Hobby-Teknik, vill säga.)
    Grekerna – jo, vi är kvar i Troja – gör också stort nummer av hur man lyckades tälja till en trähäst i en mycket udda skala, men vad man skall vänta sig av en civilisation som tror att världen vilar på fyra sköldpaddor och som aldrig hört talas om trepunktslagring vet jag inte. För dig som bor i lägenhet är Trojahästen lite klumpig. Ett bättre byggtips är Leksands knäckes dalahäst, ett klippark som man kunde få gratis julen 2002 om man köpte ett paket Leksandsbröd. (Men där byggbeskrivningen, mycket riktigt, avslutas med hejaropet "Lycka till", något som gör oss misstänksamma och som drar ner helhetsbetyget för den här byggsatsen...)
    Dom dumma grekerna hade heller inte kläm på att det blir kallare ju högre upp du kommer, inte varmare. Luft är temperaturavtagande med 1 grad per hundra meter. Ikarosmyten handlar om en felkonstruktion och bevisar vad varje modellflygare alltid vetat: att det är viktigt att vingarna sitter ordentligt fast intill kroppen. Egentligen inte konstigare än Teknik för Allas råd att se till att spänna sidenet så att inga skevheter uppstår i roderfunktionerna. Vad som än sägs i haveriutredningen: Det kan inte ha gått till så att Ikaros störtade för att vaxet smälte från vingarna. Olyckan hade aldrig hänt om han använt epoxy, limmet som lyfter en bil efter femton minuter... (Båg, faktiskt. Taket lossnade på vår VAZ när vi testade...)
    Grekerna kände till ångpannan men hade ingen användning för den. Det var med dem som med tidaholmarna och grafiken. Man har äntligen förstått att den är bra men man förstår fortfarande inte varför.
    Det mest spårbundna metodproblem som går att hitta i den antika mytologin handlar om en figur vid namn Sisyfos som fått i uppgift att rulla en sten i någon sorts evig rundbana uppför ett berg utan att inse att den största stigning som kan tillåtas är fem procent. Något som varje schweizare lär sig tidigt och som en studieresa till Darjeelingbanan vid Himalaya skulle ha fått honom att inse. Sisyfos växer ut till en symbol för upprepningens möda och det oändliga antal timmar en modellbyggare kan lägga ner på ett projekt trots att han anar att han använder fel metod, han hittar i varje fall ingen bättre. Det sägs ju att det är själva byggandet som är det intressanta och vi måste därför, som den franske författaren Albert Camus så riktigt påpekar, tänka oss Sisyfos lycklig. Han är en bild för det desperata tålamodet och trots att han körde fast så borde han, om någon, vara modellbyggarnas föredöme. (Stenar, för övrigt. När hörde vi någon koppla samman Sisyfos med megalitkulturen, vad får oss att tro att han inte lyckades då och då, att hans specialitet, när han väl kom på knepet var att resa gånggrifter åt folk? Resultaten ser vi ju tydligt överallt omkring oss.)
    Med tiden blir tecknen allt fler. Något är alltid i görningen, inte minst länge fram, under renässansen: Se bara vad alla tiders lekfarbror Leonardo da Vinci hade för sig på kammaren. Galilei, som uppfann krypkörningen. Eller vår egen Christopher Polhem, sin tids Rutger Friberg.
    Modellbyggaren känns igen där han finns, det gäller bara att få syn på honom. Han är summan av allt som inte alltid kan sägas om andra och han uppträder i många förklädnader, som samlare inte minst. Det är till exempel känt att Harun-al-Rashid skänkte Karl den Store en mekanisk tupp, en kinetisk klenod av samma slag som tsarfamiljens Faubergeägg, den tidens Brimalmlokomotiv.
    Ett första exempel på punkt-till-punkt-anläggning som vi känner till och som handlar om spårplanering är en romersk fabel om en rallande räv och enkelspårets förtjänster. Vi vet idag att hela kooperationen med dess logo är ett förtäckt igenkänningssystem för mj-rallare som hyllar rundbanan, men där har alltid funnits en sorts människor som tänker i cirklar. Arkimedes, för att ta ett exempel, fick sätta livet till för ett spårplaneförslag som av allt att döma var en rundbana. Tanken är närvarande också längre fram i historien, minns Cromwells "rundhuvuden", redan då en nedsättande benämning på den som har svårt att tänka rakt, idag en samlings beteckning för en kommunaltjänsteman som aldrig förstått punkt-till-punkt-iden, som omorganiserar efter ständigt samma cirkelprincip.
    Igen: Vi kan med skäl fråga oss vad sorts aktiviteter som pågått i Europas alla kloster, vad folk egentligen sysslat med när man velat vara i fred och varför så många valt att dra sig undan världen. De första mj-klubbarna bör ha varit mycket anonyma och först nu förstår vi hur de organiserades: En jury som drar sig tillbaka, sekreta utskottet i alla mörklagda diktaturer, näringslivets direktionsrum, vatikankonsiliet som tar onödigt lång tid på sig att välja påve osv. (Visst, serru. Påvliga kurian är live-steamers. Har du aldrig undrat vad de har i de där rökutvecklarna de alltid svänger med. Hurså hemliga sällskapet...)
    Varför det är så vanligt med stängda dörrar inom juridiken förstår vi nu. Så fort de stängs, nämligen, kommer tågen fram, ett slutet system helt utan insyn som förvandlar arbetsdagen till angenäm avkoppling. För, uppriktigt: Vem skulle annars vilja bli jurist?
    Av samma skäl får ingen någonsin reda på vad som försiggår inom ordensväsendet, men vi har våra misstankar. Då och då läcker det ut vad man egentligen sysslar med, vad det är för verksamhet man utvecklar under så stort hemlighetsmakeri, något som till slut förklarar några dunkla yttranden av svenska monarker: Johan III var den förste som försa sig när han menade att "bygga är vår största lust", vilket är lätt att hålla med om. Och det var Karl XIV Johan som, när han myschlat färdigt bak slottets gardiner, kunde dö lugn med förvissningen att "ingen har fyllt en bana liknande min". Det är fortfarande oklart vilken skala vår förste Bernadotte använde, men tågintresset har varit kunglig tradition allt sedan dess. Oscar II befann sig som bekant ständigt på resa för att studera förebilden. Vår nuvarande monark är också diggare och lär, efter vad vi inhämtat från hovet, föredra LGB-tåg och skala 1:22,5. Mj- hobbyn är upphöjd, kunglig så det förslår, har alltid varit. En på sin tid mycket välkänd landskapsmassa hette Prins August...
    Många bryr sig inte, är inte intresserade. Simenons klassiker Mannen som såg tågen gå förbi är prov på denna inställning. Kommissarie Beck, likt biskop Giertz, föredrog båtar, men åtskillig litteratur handlar i förtäckta ordalag, fast vi inte inser det, om modelltåghobby. Har du till exempel någon gång funderat över vad Tolkiens Hobbitar hade för favoritsyssla och vilken skala de i så fall föredrog?
    Huvudpersonen i den här sortens bekännelselitteratur är ofta en källarmänniska, ibland en ganska ensam varelse så som vi kan läsa om honom i Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Tiderna var nu inte sådana att man kunde affischera sina intressen rakt ut i offentligheten. Långt in på 50-talet, innan mj-hobbyn dekorerades, var det vanligt att skribenter dolde sig under signaturer som "Casey Jones", "Dr X", "Hjulo" m. fl.

Jan Myrdal, fantast också vad gäller de små tågen och liknande mekaniska ting. Bilden är tagen på en bokmässa där Jan strax förvandlade vårt samtal till en föreläsning om vad modelltåg är och framför allt inte är, sedda ur ett genusrelaterat reifikationsperspektiv, inte minst, ett förtingligande och en identifikationsprocess som tar form i barnkammaren och som borde revolteras emot redan där...

Vår tid kryllar av meccanopojkar, bekännare som Myrdal, Peter Nilsson och andra. Ingen har som P C Jersild fångat den rätta känslan för balsaträ, hur det kändes att cykla in till Wentzels och köpa grejor för 1:60. Kända föredömen har aldrig saknats. Frank Sinatra var hängiven minirallare, Rod Stewart, målaren Peter Dahl. Mj-hobbyn drar till sig fantaster högt upp i lönegraderna. Här finns alla sorter, från apotekare till ögonkirurger. Örlogskaptener träffar vi också på fast man tycker de borde hålla sig på havet. Akademiledamöter. Nationalencyklopedister, författare, excentriska kyrkoherdar och Volvochefer – många ger legitimitet åt de små tågen. Kommunalråd och politiker på regeringsnivå saknas inte heller. Mats Odell, tidigare trafikminister, angav som främsta merit när han fick jobbet att han varit modellrallare. Jan Agrell, chef för landets militärpsykologer, medarbetade på sin tid i Allt om Hobby med initierade artiklar om N-skalan. I Alessandro Bariccos succebok City finns en figur som vägrar att prata om annat än modelljärnväg. I Håkan Nessers senaste roman skymtar en adjunkt, specialist på Fleischmann.
    Och så vidare.
    Men det skulle dröja innan vi kunde läsa en bok där det redan i titeln klart framgick vad vi vetat hela tiden: att modellbyggaren finns överallt och att han är som folk mest.
    Romanen är skriven av Nevil Shute. En helt vanlig man, heter den.