Brakåsen

Bangårdsritning

Linjen från Kråkvattnet, strax innan man anländer till Brakåsen.

Brakåsen. Fordom en ändhållplats för WNJ:s trafikområde, innan man gick in i väggen. Ett uttryck som tagits upp av andra men med annan betydelse än vid järnvägens anläggande.

Kent Aurén språkandes med lokalbefolkningen.

En manöver något år efter krigsslutet när beredskapen och därmed Brakåsens roll i historien var i stort sett över. Trafiken hit upp minskade radikalt, någon enstaka rälsbuss till Brakåsenbornas bekvämlighet var rutinen. Övriga tåg gick som vagnuttagning. Station Brakåsen, likt Karlsborg på SJ-linjen, ingick i det militärstrategiska tänkandet och fick inte läggas ner. Kalla kriget pågick för fullt. Banan skulle hållas i skick.

Ett välkänt vykort – det enda som fanns – ganska precis från den punkt där WNJ:s sidolinje mot Brakåsen slutade och en av få bilder som gått att få fram härifrån. Rälsbussen samlar sig för återgång söderut samtidigt som stationens eget växellok får bromsutrustningen kontrollerad under översinseende av trafikchef Drecklager.
    Gustav Drecklager, vars breda statur ingav mod överallt, var en skarp profil i WNJ-jämvägens historia. Hans tillträde och tillkomsten av Civilförsvarets anläggningar i Brakåsen kom att trygga järnvägens existens och det är tveksamt om WNJ utan statlig inblandning och Drecklagers nypor skulle ha överlevt krisårens bekymmer. Tc styrde med myndighet och förstånd. En järnvägens kommissarie Maigret har han kallats. Uniform bar han aldrig. Hans inspektionsresor var lika oväntade som fruktade och han åkte alltid tåg, aldrig bil. (Ihärdiga försök att bygga om hans Citroën till rälsgående inspektionsfordon avböjdes i ordalag så sårande för järnvägens verkstadspersonal att vi inte återger dem här.)
     Brakåsen hade ett väl desorienterat näringsliv, alltid med militära traditioner. (Minns slaget vid Barkåsen 1435.) Från Karl XI:s tid stammade ett kanonfaktori. Vidare fanns en del administration av utlokaliserad art, t.ex. kontor för Skogar & Sågar & Söner med dotterföretaget Nordöstra Flak AB. Krigsårens högkonjunktur fick det lilla samhället att blomstra och nå en position som varit osannolik om WNJ orkat förverkliga sina tidigare expansiva planer.
    Den intensiva trafik som bedrevs här uppe blev således avgörande för Tivedsbanans ekonomi och ur Civilförsvarets synpunkt var Brakåsen en idealiskt undanskymd plats för beredskapslager och mer eller mindre hemliga angelägenheter. De militärstrategiska fördelarna var uppenbara och av försvars tekniska skäl är hemlighetsmakeriet stort kring WNJ-banan där det gällde att mörklägga dess faktiska betydelse. Fotografering var givetvis förbjuden, en bestämmelse som kvarstår än idag och hindrar oss att publicera material ur tc Drecklagers dagböcker som innehåller åtskilligt från krigsåren och Brakåsentrafiken.
    Civilförsvarsanläggningarna och trafikavtalen med SJ förklarar också den ständiga närvaron av SJ-materiel. Transporter i båda riktningar växlades ut över Mölltorp och det bör ha varit en impregnerande syn att längs de små WNJ-stationerna se rader av gråmålade cisternvagnar, pansarfordon, traktorer och långkalsonger i såväl modell kort som lång med flera krigiska förnödenheter. De som höll trafiken igång under dessa år har mycket att minnas. Vår vagnsstäderska i Undveket vet berätta om ständiga nattliga transporter och klagar över hur hon under kriget led brist på sömn därför att tågen dundrade förbi så att kaffekoppar och fönsterrutor skallrade på hennes kammare i stationshusets övervåning.
    Ingen dröjer sig frivilligt kvar i beredskapsårens trista osäkerhet med ransoneringar och inkallelser. Ändå besjunger man stundom denna period i nostalgiska tonarter och talar om den med stolthet. "Parentesen" under kriget var det stora spännande undantaget i Westergötland-Nerikes historia där man fick visa vad man förmådde när fosterlandet kallade. Det visade sig att den lilla privatbanan fungerade och att den fungerade väl.
    Vad som i modern tid ger viss näring åt området är Svenska Rapplighetsförbundet, Berg & Dahlbergs Väderbitningsbyrå och Benny Lebbefjords Marin & Motor. I övrigt är här uppe, en rälslängd från gränsen mot Närke och med bedövande utsikt rakt in i urskogen, ödsligt tyst. Det enda som någon gång bryter stämningen är det muntra stojet från banvallspromenerande SJK-are på jakt efter bortrostade rälsspikar.
    Om Brakåsen står mycket mycket att läsa i Westergötland-Nerikes Årsberattelser. Junker Lebemanns leverne beskrivs i kapitlet Luftaffärer och allt som går att få fram om beredskapstiden finns samlat under rubrik Någonstans i Sverige. Sista motorvagnen avgick härifrån när tidtabellen upphörde att gälla norr om Forsvik. Vagnuttagning förekom in på 60-talet och någon gång i veckan kunde man höra en SJ-lokomotor växla på den igenvuxna bangården med tunga Tivedsfuror som enda åskådare. Ett så kallat Per-Albin-fort och några baracker som för länge sedan övergivits är vad som återstår av beredskapstidens anläggningar och bara med fantasins hjälp kan vi ta oss tillbaka till 40-talets hektiska tid när trafiken var igång dag och natt och samhället sjöd av verksamhet. Invånarantalet har sjunkit, i ett nedrasat skjul har en grävling familj flyttat in. En bit ut i blåbärsriset står en bucklig tippvagn, ser man noga efter kan man ana var Brakåsens godsmagasin en gång legat och djupt inbäddad i tistlar och smörblommor ruttnar en personvagnskorg utan inredning där någon gjort ett tafatt försök att avlägsna numret SJ 1456.

Brakåsen kräver till slut en kommentar till en teori som hävdar att området skulle varit sammanbindningsstation mellan WNJ och Yxkrokens järnväg och att man nådde Närke också denna väg. Vi kan varken bekräfta eller dementera uppgifterna. Däremot kan vi försäkra att det finns gott om smultron i området, ett tips till den som ger sig ut på resa längs forna WNJ.

Se här en bild som vi lånat ur Gustav Drecklagers dagböcker, säkert totalförbjuden på sin tid. Fotografen måste ha suttit i en gran och tagit betydande risker när han fotograferade militära motiv på detta sätt. Hade han avslöjats hade påföljden sannolikt blivit fängelse. Noterat: Det är Hulda Gräsroth, vagnsstäderska i Undveket, som vinkar närmast kameran.

En annan bild på uppenbart militär verksamhet.