Opus Grottkvarn

Grottkvarn är ett samhälle i förändring. En avflyttningsbygd, minst sagt. Ena dagen ser det ut så här och ...

... nästa dag så här. Men på tredje dagen ligger bangården öde och tom och stationshuset som var däruppå är icke mer. Allt man får veta är att det är flyttat till Skövde och så är det lika trist igen. Inget att titta på, inget att köra med. Det är som vore det alldeles omöjligt att få till och med bebyggelsen att stanna kvar, trots föresatsen att nu, äntligen, skall där bli något uträttat också på hemmabanan, om än aldrig så liten. Ett Sisyfusarbete, således, del av en förbannelse som alltid legat över Grottkvarn. Efter varje nytt försök är allt plötsligt tillbaka till utgångspunkten. Husen, loken, vagnarna lever här en tid så länge de är under byggnad, ett limbo innan de "föds" och får identitet på Skövdanläggningen varifrån ingen modell återvänder annat än undantagsvis. De kan stå och skräpa på Grottkvarnsmodulen bra länge men i samma stund de sista detaljerna kommer på och de blir färdiga försvinner de. Det gröna stationshuset mitt i bild saknar vindskivor och slutputs. Några dagar efter att bilden togs var modellen klar och därmed försvann den från brädet för att ikläda sig värdigheten "Upsiöö f.d. stationshus" på Skövdeanläggningen. Det har hänt att modeller fått åka ett extravarv därför att färgen visade sig vara fel, numera gör vi därför en förhandskontroll innan slutmontering sker, men principen är att har modellen en gång lämnat verkstaden "Armerad Kartong" och där Grottkvarn är "genomgångsstation", så ska den icke åter annat än för genomgripande revisioner.
    Det finns de som ännu minns en tid då Grottkvarn hade både spår och stationshus, då det gick att "köra på modulen", vad som nu menas med det. Något landskap att tala om har dock aldrig funnits, bara några treetexbitar som markerat hur landhöjning pågår.
Den gula tvåvåningsbyggnaden är stationshuset i Hjo, till vänster ses järnvägshotellet under byggnad. Tjänstevagnarna i förgrunden saknar som synes spår för tillfället. Krittren är inne för målning. Så snart de fått färg släpper vi ut dem i teddymarkerna på Skövdejärnvägen.

Vi har sagt det förut. Westergötland-Nerikes är ibland mer litteratur än en modellanläggning av gips och skruv. Järnvägens kapitel norr om Kråkvattnet är inte skrivna än, å andra sidan är stationerna heller inte byggda.
    Ta Grottkvarn, till exempel. De senaste åren mer arbetsbänk än mj-anläggning och som hör till författarens stora ofullbordade.
    Grottkvarn sätter både fantasin och sig själv i rörelse. Ibland ligger det sex kilometer norr om Kråkvattnet, ibland längre bort. I teorin är det ett helt samhälle som funnits till och från men som egentligen inte existerat annat än som provisoriskt tankefoster trots att det går att peka ut på WNJ-kartan och det skrivits åtskilligt om det. Platsens mest kända invånare är Hulda Gräsroth, som sökte och vann anställning som vagnstäderska vid WNJ-bolaget 1906. Hennes födelsehem finns kvar och sköts numera av hembygdsföreningen som också arrangerar guidade turer i det gamla kvarnstensbrottet.
    Namnet är välfunnet, tycker vi. Grottkvarn var en arbetsplats redan före Viktor Rydbergs tid, då som nu utan skyddsombud. Den är också stationen som aldrig blev byggd, i varje fall blev den aldrig färdig och lär inte bli det med mindre än att gudarna griper in och löser dess invånare från kontraktet. Eller att Skövdebanan läggs ner och vi pensionärer behöver en time-saver för att få tiden att gå.
    Grottkvarn förblir en arbetsplats där inget blir gjort hur man än anstränger sig. Man kommer en bit på väg, petar ihop det ena stationshuset efter det andra, tycker att det börjar arta sig så smått. Men så plötsligt försvinner modellen till Skövde och allt börjar om igen. Det är som om där vilar en förbannelse över hela samhället och som man kunde vänta bär en av dess huvudpersoner namnet Sisyfus. (Egentligen fanns bara två. Den andra var hans dotter. Visst. Det kan vara dags att kolla uppslagsboken.)
    Modulen Grottkvarn var tänkt som allt möjligt: som en del av linjen norr om Kråkvattnet, som en foto mock-up eller provbänk för diverse experiment och – vilket kanske var främsta anledningen – som en specialsträcka för KB att avreagera sig på, en plats att lagra all överenergi.
    Av allt detta blev intet. Sedan ramverket snickrats ihop blev Grottkvarn – alltid i vägen – mest något att snubbla på. Vi kunde aldrig besluta oss för var den skulle placeras. Det kändes som att ha en strykbräda i vägen vart man rörde sig. Det fanns där som en vandrande sjö i Gobiöknen, ett Shangri-La som ibland var en bangård med stationshus och allt, men som nästa dag – när fotograferingen var över – återgick till att bli listförråd och avställningsplats för drömmar.
    Konkret bestod modulen av en ram 2" x 4" virke med måtten 45 x 185 cm. Där fanns korkbanvall och plats för två spår och ännu ett Vretens stationshus med magasin. Under den tid Grottkvarn var monterad som "hängande bangård" över diskbänken i hobbyverkstaden stiftades Shinoharaspår så att man kunde rangera ett tågsätt fram och åter men sedan gick det utför. Rälsen såldes, virke som kunde användas slukades av Skövdeanläggningen, resten hamnade på undantag i uthuset.
    När detta skrivs har Grottkvarn plockats fram igen och vi har åtminstone avsikten att lägga in nya (handspikade) spår och ställa upp några kåkar intill, mest för nöjet att ha något att titta på. Vill det sig skall vi också snickra en ljusramp och måla kuliss av samma ödsligt sanka slag som dominerar Skövdeanläggningen. Kanske gör vi det enkelt för oss genom att bara anlägga två spår utan växlar, eller där allt som syns är sliprarna efter en växel som legat där förut men som togs bort när trafiken upphörde.
    Planer finns alltså, även om vi anar att det kommer att gå som förra gången. Du kan inte tjäna två anläggningar samtidigt, nämligen. I stället hamnar du i ständig dragkamp om vem som är adressaten för dina byggansträngningar, om energin skall läggas på hemmabanan eller klubbjärnvägen.
    Just nu är station Grottkvarn avstjälpningsplats så som den alltid varit. Den enda som har glädje av den är Smirre katt som funnit att korkbanvallen är en perfekt klösbräda, lagom porös och smulig. Vad som syns på vår bild är diverse husbyggen under arbete, alla på väg till Skövde. Då och då griper lusten tag i en att låta modellerna stanna hemma, att bygga något eget men då finns risken att engagemanget för stora klubbanläggningen svalnar. Bilden visar Grottkvarn i oktober 04, för dagen utan stationshus men med en räcka halvfärdiga kåkar avsedda för stationen Norrum. Den större byggnaden med torn är järnvägshotellet i Åsarp, tänkt för Kvarstad samhälle på Skövdeanläggningen.
    Som åren gick blev Grottkvarn således författarens arbetsbänk. Det lär dröja innan den får stationsvärdighet. Koncessionen har dragits in. Hemmabanan, om så bara en spårstump med lite grus omkring, är mer avlägsen än någonsin. Men drömmen finns där: att en dag komma släntrande på någon modellträff med hela kovesen Grottkvarn över axeln och med en nonchalant duns landa det på uppställningsbordet med upplysningen att detta är också en bit WNJ. Den bärbara delen, den osynliga som finns till som hemmamoduler hos medlemmarna i Skövde Modulsällskap och som beskriver norra omloppet av Westergötland-Nerikes, det som tidigare bara fanns till som tankebana.
   Som om alls inget hänt, klubbanläggningen är riven, föreningen har bytt namn till Skövde Modulsällskap, tänker jag mig då att min framtida hemmamodul skall spegla situation Grottkvarn kring året 1960. Stationen är nedlagd och stationshuset stängt. Sisyfus har blivit förtidspensionär och Konsumbutiken står tom. Neonskylten har slocknat och bokstaven "K" har ramlat ner, av kooperationen har blivit "onsum". På utdragsspåret rostar en gammal virkesvagn, någon gång – onsdagar och fredagar – knirkar en Z65 med vagnuttagning förbi. Allt som minner om Grottkvarns historia med dess dominerande industri är en lastkaj och en väg som leder till kvarnstensbrottet som var samhällets förutsättning och bokstavligen en tyngd om dess hals. Kvarnstenstillverkning var ett hårt och farligt arbete och Grottkvarn en straffkoloni. Dante hade åtminstone en guide. Vi får nöja oss med Linnés rader i västgötaresan där platsen beskrivs som "ett Gehenna utan artige prospekter med mycket skog som voro däromkring och hörde vi göken i norr". Vi måste trots allt tänka oss Sisyfus Gräsroth lycklig ty han jobbade hela sitt liv i kvarnstensbrottet. Ett tröstlöst arbete som för hans del bestod i att med oxars hjälp rulla de färdigslipade stenarna uppför ett motlut hela vägen från brottet till lastkajen där järnvägen tog över transporten.
    Konkret handlar det om ett halvdussin byggnader, en spårplan modell "dogbone", med kanske inga växlar och högst två spår på stationen där det inre används. Ramen finns där redan men vad som hindrar planens förverkligande är att modulens ursprungsmått är tänkta för en VAZ Combi, Allt om Hobbys dåvarande reportagebil, men att denna sålts till ett kärnkraftverk i Magnetogorskområdet varför stationen just nu inte är flyttbar.
    Planerna har därför krympts till att passa baksätet på en Volkswagen och att därifrån kunna transportera modulen till Skövde där den monteras i ett figursnickrat fönsterutrymme och förses med påskriften: Grottkvarn. Del av Westergötland-Nerikes året 1960. Författarens hemmabana, klar våren 2005.
    Vi får väl se. När detta skrivs är Grottkvarn på väg ut i kylan igen. Uthuset, alltså...

 

Modell i HO av stationshuset i Grottkvarn, enligt nya uppgifter identiskt med äldsta stationshuset i Röfors, tillika brukskontor och nedbrunnet 1915. Därmed faller påståendet att Grottkvarns stationshus skulle varit av samma typ som Vreten på HSJ och som fanns i både Upsiöö och Kråkvattnet. Ett antagande som cirkulerat och som innebär att delar av WNJ-kartan nu bör ritas om.
    Foton av förebilden existerar inte. Utgångspunkt är en ritning i Torbjörn Ljungqvists bok om LRJ, den utökade upplagan. Modellen är byggd efter ett antal kvalificerade gissningar, vi har till exempel utgått från att kåken var faluröd med vita knutar även om där ingenstans finns uppgifter om att så var fallet. Teknikerna följer de vanliga inom Skövde Modellsällskap. Materialet är ply och NE-trä, utom skorstenarna som är av vitmetall design Rimbo Grande. Tegeltaket är av fabrikat Noch. Plåttaken är gjorda av card.

Stationshuset i närbild. Verandan är svårtolkad och svårbyggd. Den beskrivs efter ett antal försök som "pillig" och är något förenklad. Alternativet hade varit att etsa den. Å andra sidan: Vem finns kvar i livet att påpeka eventuella avvikelser från förebilden? Originalet är borta sedan hundra år. Det kan på sin höjd skilja på någon enstaka millimeter och planka. Och som Wittgenstein lärt oss – om det man inget vet måste man tiga.