Historik
Västerås Vagnagentur,
ofta benämnt VVA, var en av de mindre verkstäderna i Sverige
för järnvägsmaterial. Ganska litet är känt om
dess verksamhet men fotografier visar att material från VVA förekommit
på ett ganska stort antal svenska banor.
Något arkiv finns inte bevarat och det
har därför aldrig gjorts något riktig historik eller förteckning
över tillverkade fordon. Troligtvis grundades verksamheten 1884.
Märkligt nog anges årtalet på tillverkarskyltar till
1984. Ett tecken på att verksamheten inte var korrekt i alla detaljer,
även om den för övrigt varit känd för hög
kvalitet och moderata priser.
Bland rullande material kan nämnas en hel
del material som producerats strax före och kring sekelskiftet 1900.
Förutom SJ köpte även en hel del privata banor från
VVA. Sala-Gysinge-Gävle Järnväg, SGGJ, verkar ha köpt
merparten av sitt material vid starten 1900. Förutom godsvagnar littera
NN, K och R köpte man personvagnar littera C/CD och BCo. Även
SGGJ lok 1-5 gjordes av VVA. Även andra banor inom regionen var köpare,
exempelvis SWB och EHRJ.
För TGOJs räkning utvecklade man i
slutet av 1920-talet i samarbete med ASEA en diesel-elektrisk motorvagn.
Stora förhoppningar knöts till den nya tekniken men den geografiska
närheten till trots blev samarbetet inte långvarigt och det
förbigås med tystnad i ASEAs skrifter. Ett klart misslyckat
försök med att bygga om SGGJs personboggivagnar till motorvagnar
har också visat att bolaget inte alltid behärskade den nya
tekniken.
En produkt som var framgångsrik var dock
de lokomotorer man började tillverka från ca 1930. En mindre
littera Z sålde bra och den följdes senare upp med littera
Z49/43. Under krigsåren levererades denna ofta med gengasaggregat.
Kring 1930 började VVA tillverka för
bolaget ovanligt stora vagnar. Två olika boggivagnar, littera Co8
och BCo9, kommer fram under denna period, men även två större
post- och resgodsvagnar. Det verkar finnas ett samband mellan dessa nya
vagnar och verksamhetens avveckling som kom strax härefter, dock
oklart på vilket sätt. Eventuellt kan bolaget tagit i för
mycket och inte riktigt kunna hantera de stora volymerna. Det fanns ju
liknande problem kring Nohab och den stora beställningen av ånglok
till Ryssland efter revolutionen.
Som nämnts tidigare har man inte hittat
något komplett arkiv. Via andra källor har man dock spårat
vissa dokument som ganska säkert kommer från VVA.
Det finns också ett galleri
med bilder med material som klart kan kopplas till VVA. Förutom bilderna
från MMJ (Malmhamn-Mållösa Jernvägar) är det
även känt att bland annat SMJ (Saxnora-Mohällarne Järnväg),
WBJ (Westra Bergslagens Järnväg), SFJ (Sundbo-Ferna Järnväg)
och WNJ (Westergötland-Nerikes Järnväg) köpt material.
Just den senare banan har faktiskt i sin minneskrift, skriven av K Brandt,
ovanligt många referenser till VVA. Det verkar ha funnits starka
band mellan parterna.
I bildgalleriet kan man tydligt se att de rykten
som funnits kring okonventionella val av tillverkningsmaterial varit korrekta.
Mässing var visserligen sedan länge vanlig vid tillverkning
av ångdomer men VVA verkar ha använt materialet nästan
genomgående för plana ytor. Likaså verkar vitmetall,
babbits, inte bara använts som lagermetall utan även för
många andra detaljer. Någon klarhet har dock inte kunnat fås
kring uppgifter om att tak på vissa vagnar skulle varit gjorda av
någon sorts cykeldelar ("styren"), en uppgift som fortfarande
förbryllar.
|