Historik

Västerås Vagnagentur, ofta benämnt VVA, var en av de mindre verkstäderna i Sverige för järnvägsmaterial. Ganska litet är känt om dess verksamhet men fotografier visar att material från VVA förekommit på ett ganska stort antal svenska banor.
   
Något arkiv finns inte bevarat och det har därför aldrig gjorts något riktig historik eller förteckning över tillverkade fordon. Troligtvis grundades verksamheten 1884. Märkligt nog anges årtalet på tillverkarskyltar till 1984. Ett tecken på att verksamheten inte var korrekt i alla detaljer, även om den för övrigt varit känd för hög kvalitet och moderata priser.
   
Bland rullande material kan nämnas en hel del material som producerats strax före och kring sekelskiftet 1900. Förutom SJ köpte även en hel del privata banor från VVA. Sala-Gysinge-Gävle Järnväg, SGGJ, verkar ha köpt merparten av sitt material vid starten 1900. Förutom godsvagnar littera NN, K och R köpte man personvagnar littera C/CD och BCo. Även SGGJ lok 1-5 gjordes av VVA. Även andra banor inom regionen var köpare, exempelvis SWB och EHRJ.
   
För TGOJs räkning utvecklade man i slutet av 1920-talet i samarbete med ASEA en diesel-elektrisk motorvagn. Stora förhoppningar knöts till den nya tekniken men den geografiska närheten till trots blev samarbetet inte långvarigt och det förbigås med tystnad i ASEAs skrifter. Ett klart misslyckat försök med att bygga om SGGJs personboggivagnar till motorvagnar har också visat att bolaget inte alltid behärskade den nya tekniken.
   
En produkt som var framgångsrik var dock de lokomotorer man började tillverka från ca 1930. En mindre littera Z sålde bra och den följdes senare upp med littera Z49/43. Under krigsåren levererades denna ofta med gengasaggregat.
   
Kring 1930 började VVA tillverka för bolaget ovanligt stora vagnar. Två olika boggivagnar, littera Co8 och BCo9, kommer fram under denna period, men även två större post- och resgodsvagnar. Det verkar finnas ett samband mellan dessa nya vagnar och verksamhetens avveckling som kom strax härefter, dock oklart på vilket sätt. Eventuellt kan bolaget tagit i för mycket och inte riktigt kunna hantera de stora volymerna. Det fanns ju liknande problem kring Nohab och den stora beställningen av ånglok till Ryssland efter revolutionen.
   
Som nämnts tidigare har man inte hittat något komplett arkiv. Via andra källor har man dock spårat vissa dokument som ganska säkert kommer från VVA.
   
Det finns också ett galleri med bilder med material som klart kan kopplas till VVA. Förutom bilderna från MMJ (Malmhamn-Mållösa Jernvägar) är det även känt att bland annat SMJ (Saxnora-Mohällarne Järnväg), WBJ (Westra Bergslagens Järnväg), SFJ (Sundbo-Ferna Järnväg) och WNJ (Westergötland-Nerikes Järnväg) köpt material. Just den senare banan har faktiskt i sin minneskrift, skriven av K Brandt, ovanligt många referenser till VVA. Det verkar ha funnits starka band mellan parterna.
   
I bildgalleriet kan man tydligt se att de rykten som funnits kring okonventionella val av tillverkningsmaterial varit korrekta. Mässing var visserligen sedan länge vanlig vid tillverkning av ångdomer men VVA verkar ha använt materialet nästan genomgående för plana ytor. Likaså verkar vitmetall, babbits, inte bara använts som lagermetall utan även för många andra detaljer. Någon klarhet har dock inte kunnat fås kring uppgifter om att tak på vissa vagnar skulle varit gjorda av någon sorts cykeldelar ("styren"), en uppgift som fortfarande förbryllar.