25 år på Bankalas

av Krister Brandt

Ordet känns lite felstavat. "Barnkalas" borde det väl heta? Nej, då. R:t är medvetet utelämnat, osäkert vem som först myntade uttrycket som blivit ett begrepp bland svenska modellrallare.
    Banan som det kalasas på är Skövde Modellsällskaps "Westergötland-Nerikes", en järnvägsanläggning av mer vuxet slag, med egen historieskrivning och klart formulerad målsättning, "koncept" som det heter i nusvenskan.
    WNJ beskriver ett stycke Sverige några år efter andra världskriget och på väg in i 50-talet. Vi är öppet nostalgiska, men försöken att precisera tiden till "en oktoberdag 1953 " slog mindre väl ut. Kriget och 40-talistångesten passar inte heller och 30-talet känns för långt bort. Om någon frågar så rör vi oss i tiden före transistorn, när Sickan Carlsson sjöng, ångloken ännu gick i trafik och många läste Teknik för Alla. Wentzels låg fortfarande på Apelbergsgatan, Cliff-limmet höll vad det limmade, Koreakriget kom allt närmre, det är några år kvar till första RevelIbyggsatsen och Da-loket.
    Så ungefär, tänker vi oss tidsepoken vi bygger. Det finns det till och med protokoll på. Normaltid är "40-tal" men vi kan också datera fram oss till "järnvägens sista tid", början av 60-talet då persontrafiken lagts ner och allt som syntes på WNJ-banan var en SJ-lokomotor med vagnuttagning. Z65 är sista loktyp som accepteras på banan, efter högertrafiken blir det för modernt. Fast det förstås, vill någon köra X2000 så går det också för sig, så länge det inte blir en vana. De mest renläriga av oss, de som föredrar att trilskas med gamla ånglok och betvagnar, får vända ryggen till när snabbtåget drar på genom Mölltorp...
    Det är ständig sensommar på anläggningen, en vindstilla vardag i september. Det börjar skymma, det lyser här och var i husen och det är lite kyligt. Vilket betyder att alla fönster är stängda också i personvagnarna och att färre Preisergubbar rör sig utomhus. (Ser du noga efter är det relativt tomt på perrongerna, resande som skall med tågen väntar inne i stationshusen.)
    Vi använder hellre ordet "järnvägsmodell" än "modelljärnväg" och betonar att vi heter just "modellsällskap", något som breddar tanken och öppnar för annat bygge än enbart järnväg. Konceptet är i första hand att skapa ett trovärdigt landskap, att de små tågen förbinder och ger liv åt samhällena gör inte modellen sämre. I varje fall inte så länge loken håller realistisk hastighet och tågsammansättningen är historiskt korrekt.
    I stadgarna står inget om skala, men förebilden skall vara svensk, enkannerligen västgötsk. Hur Närke, som ingår i den stolta bansignaturen, är representerat på banan är svårt att visa. Det finns ett avträde med förebild från Örebro Södra, vi hyllar och uppmärksammar gärna närkingen Bruno Kock och hans Yxkrokens Järnväg men i övrigt hänvisar vi otydligt till linjen någonstans norr om Kråkvattnet, mot Röfors-Laxå till. WNJ:s slutstation "Norrum" antas ligga i Närke men var vet ingen. Örebro är det i varje fall inte.
    Däremot är det bestämt att järnvägens sydligaste samhälle Kvarstad föreställer just Kvarstad och att det ligger i Västergötland.
    Se vidare kapitlet Bana. Det finns för övrigt en hel bok i ämnet: Westergötland-Nerikes Årsberättelser heter den, utgiven på Allt om Hobbys förlag.

Regler

Några bestämda krav på uppförande finns inte men det anses omanligt att tala om annat än modellbygge så länge bankalas pågår. Det är väluppfostrat att föranmäla sig, det anses artigt att hälsa på arrangörerna och det är ett gentlemen's agreement att man har en modell med sig. Den kan föreställa vad som helst, oftast med järnvägsanknytning, den behöver inte vara färdig men den skall vara intressant nog att tjäna som samtalsämne, vilket är själva poängen med "modelltvånget". Hembyggda och ovanliga projekt ger poäng, att plocka fram senaste köpeloket är begränsat intressant men är OK det också. Många av oss lantisar har inte möjlighet att besöka alla våra hobbyhandlare varje lördag. Så här långt ute på prärien är det ont om mj-butiker. Det är postorder som gäller och vi är hänvisade till annonser.
    Frågan om modelltvång, om medhavd modell som någon sorts inträdesbiljett har lagts i blöt varje år men något formellt krav finns inte (även om en hårdför falang, bland dem Allt om Hobbys chefredaktör Freddy Stenbom, hävdar just detta och menar att det skulle fungera som ett kvitto på att man är godkänd modellbyggare att man blivit insläppt på Bankalas). Andra tycker tanken känns snobbig, elitistisk rentav, och att man inte kan tävla i modellbygge. Hur som: Du är välkommen också utan modell. Det är inte så att det sitter vitlöksdoftande civilgardister i entren som hånskrattande krossar taskigt byggda modeller under klacken... (Vasa? Nä, Freddy Stenbom har aldrig varit på Bankalas... Hurså?)

Mera etikett

Ett bankalas går så till att deltagarna samlas för att beglo Skövdebanan, eventuella medhavda modeller och sig själva. Konstigare är det inte, gästerna står själva för underhållningen, klubben håller med lokal och vänligt bemötande och arrangemangen är enkla. Det är som att kasta en bandyboll till en katt. Ställ upp några modeller framför näsan på ett gäng hobbyspacklare och resten är betingade reflexer.
    Det är fortfarande all hobbyverksamhets innersta kärna att den jämnar ut skillnader vad avser ålder, religion och andra övertygelser. Bland hobbyfolk råder helt andra hierarkier än i samhället i övrigt, som gärna fäster avseende vid epåletter, lön och annat oviktigt. Den som kan bygga en dressinbod av tändstickor efter egna ritningar har högre status än den som bara hunnit med sin första plast byggsats. Mässing är ett nobelt material, men det går att skaffa sig renommé också i simplare kartong och ju färre verktyg dess bättre. Den är kung bland modellbyggare som kan maska ett fönster, montera ett svänghjul och blanda en primer. Det går att leva länge på några berömmande ord från våra brass hats, alltid på plats i Skövde: – Åh tusan, så du har byggt hela loket från scratch, är fortfarande den största ärebetygelse som kan vederfaras en modellrallare.

Det säljs och byts varor under ett bankalas, vanligen som så kallad "boot-legging", baklucksförsäljning, om man säger. (Nä, smarty. Inte av utan ur bakluckor. Bankalasen är ingen veteranbilsträff.).
    Vad det handlar om är hard-to-find-details och diverse hemmaproducerat jox inklusive bytesvaror, men det gäller att hålla nivån, något som vi hade besvär med innan vi hittade rutinen för vad som kunde anses passande och vad som var alltför storskalig affärsverksamhet. Kommunen som sällskapet hyr av accepterar inte att vi öppnar salutorg hur som helst på parkeringsplatsen.
    Frågan blev besvärlig och är så fortfarande. Vi vill inte stänga någon ute och det kan vara en extra anledning att åka på kalas om man vet att där finns ett brett sortiment prylar att köpa, att man får peta på sådant som man annars bara läser om. "Skövde Open" skall stimulera till ökat byggande, vi vill varken krocka med den etablerade hobbyhandeln eller strypa företagsamheten.
    Så hur göra med begagnade-Märklin-månglare som slår upp sitt stånd mitt i templet, skulle Rimbo Grandes agenter vara mer rumsrena och vad skall vi säga om KB själv som tagit för vana att sälja Astrid Gogglesworths västgötaböcker på Bankalasen? (Passa på och köp, förresten, till kraftigt rabatterade priser. Det finns fortfarande ex kvar av senaste succen Varats eländiga mjukhet...)
    För närvarande är regeln den att vi accepterar försäljning så länge det sker i vettig omfattning och vi talar om egen producerade varor där tillverkaren själv är närvarande. Det är således OK om Per Lindgren och Bosse Hobby-Teknik säljer sina pinaler på plats, om någon källarpulare visar sortimentet och om någon gjort sig omaket att importera mässingsprofiler som inte går att få tag på någon annanstans så köper vi det också. Skövdeträffen skall vara småserietillverkarnas tillfälle, platsen där man möter sin publik, där det inte kostar något att ställa ut mj-tillbehör som är så speciella för så få att de inte går vägen över den öppna fackhandeln.
    Var' e som tänkt.

Enter

Bankalasen är från början till slut en social grej i syfte att öka sammanhållningen mellan landets mj-klubbar. De bygger på frivilliga insatser. Någon speciell organisation för att administrera verksamheten finns inte.
    Upprinnelsen till vad som skulle bli en tradition i svensk mj- hobby började som ett systemfel i juni 1980 när sällskapet gästades av några byggare från dåvarande Hälsingborgs och Östermalms mj-klubbar. (Se gruppbild från Mölltorps sittbrunn.)
    Till samma träff hade också inbjudits entusiaster från Värmland, svårt nyfikna på vad Skövdebanan kunde vara för något. I Allt om Hobby hade året innan stått att läsa artiklar som visade banan "Im Rohzustand" som det heter i tyska Miniatürbahnen, något som i detta fall betydde att grövre snickerier var på plats och att det gick att köra med tågen. (Körning av detta slag kallas för övrigt att "sträcka ut" och lär kännas som en befrielse för trångbodda rallare som sällan tillåts operera över mer än enstaka metrar på pyttesmå bokhyllebanor.)
    I Skövde fanns nu möjligheten att låta loken göra linjetjänst, att se dem dra rejäla tåg över sträckor få har tid att bygga på egen hand. Vi hävdar likt Tony Koester i amerikanska Model Railroader att det förnämsta sättet att utöva mj-hobbyn är att pröva den socialt. Helheten i en klubbana blir alltid större än de enskilda delarna var för sig, kollektiva insatser ger synergieffekter som ensamvargar inte kommer i närheten av. Och vad som än kan sägas om klubbanläggningar i övrigt så blir det mycket spår att köra på. Vi vågar tro att en god procent av landets hembyggda halvnollor rört sig åtminstone någon skalkilometer på WNJ.
   Det är också en poäng att har du en bana dit andra kan ta med sig modeller får du se åtskilligt på spåren, du behöver inte äga allting själv. Smörläge, faktiskt. Vi har banan, de som har lok men ingen järnväg, tar med sig modellerna. Du behöver inte uppsöka hobbyaffären. Sitt ner och vänta bara så får du se Rocos Dm3 på spåren. Och senaste Brimalm, alla tänkbara hembyggen och amerikanska mässingslok och jag minns inte allt. Vad jag framför allt kommer ihåg från det "urtima" kalaset var en ångvagn från ÖMJ av fabrikat Heinzl, en modell jag ditills bara suktat efter på bild i MIBA men som nu kunde ses göra rundgång i Kråkvattnet som var så långt det gick att köra norrut.
   Totala spårsystemet är idag hundratals meter, men vagnanhopning inträffar och risken finns att du blir stående med ditt lok i Kvarstad. När bankalas pågår kan vi inte garantera att du kommer ut på linjen, men vill du ovillkorligen köra med eget lok är du välkommen en vanlig söndag då trafiken upprätthålls under lugnare former. Banan är alltid körbar med kort varsel, men ring och förvarna så att vi är där.

Where do we go from here?

Genast vi samlades första gången i Skövde ställdes frågan varför vi inte hade träffats förr och varför man inte kunde permanenta idén om att ses någon gång per år. Så föddes "Bankalasen", på samma improviserade villkor nu som då men som en möjlighet att också utanför storstadsräjongerna dra samman entusiaster kring ett gemensamt intresse och där Skövde fick bli skärningspunkten.
    Men fortsättningen var inte självklar och vi kände oss inte mogna för rollen. Om några år kanske. Flera av oss ville skynda långsamt, tyckte inte vi hunnit någon vart ännu, vad fanns egentligen att titta på? Landskapet var – och är fortfarande – målat med breda penslar och detaljeringen provisorisk. Först ville vi nå "färdiggrad 5" vilket innebär en detaljnivå där mesta jobbet är att städa rent i fågelholkarna.
    (Ett mått på detaljering hittade vi på The Pendon Layout, vår referens i mycket. Där finns till exempel ett grönsaksland. Jodå, man kan tydligt se vilka sorter som odlas. I grönsakslandet står en spade. På spadens handtag sitter en kungsfiskare. I kungsfiskarens näbb osv... Skalan är engelsk 1:76, visserligen, men ändå. Dit har vi inte hunnit i Skövde än. Men vi har en HO-kråka som tandtekniker Göran Tholin byggt i amalgam och som sitter i en grantopp. Den är stor som en tjäder, men vi är stolta över den ändå och brukar peka ut den för besökare.)

Föregångare

Vi hörde talas om Pendon första gången 1980 – östermalmarna hade varit där och kunde berätta – och vi visste inte än att Pendon var vårt föredöme både vad gäller konsekvens och organisation.
   Skövdeklubben hade då existerat från mars 1976, vår första Allt om Hobby-artikel som visade sig bli ett lyckskott för vår vidare existens, var egentligen en nödraket, ett rop på fler medlemmar: Det sägs ju att efter de första fem åren kommer krisen för en förening och så tycks också gälla för mj-klubbar. När grovjobbet är klart och pionjärerna gjort sitt blir det svårare. Verksamheten sviktade. Vi behövde hjälp och fräscha idéer. (Jo, det stämmer. Det fanns tidigare, på 40- och 50-talen, en mj-klubb i Skövde, men det fick vi reda på först senare och den klubben var borta sedan länge. "Nya" och "gamla" Skövdeklubben är en tillfällighet bara och två skilda föreningar. Den äldre, presenterad i TfA på sin tid, bestod av en excentrisk provinsialläkare, en urmakare och några militärer. Man träffades och byggde bana i en rymlig våning mitt i stan. Den mest kände medlemmen hette Sven Lingö, författare till en läsvärd bok om modelljärnvägar. Bilderna i den boken, med bland annat ett D-loksdraget tåg, är, såvitt jag förstår, från "Första Skövdebanan". En klassisk mj-artikel i TfA 1945 om hur man bygger Ub-lok skrevs av Egon Lögdlund, militär och regementsmusiker som vi hade glädjen träffa men tyvärr inte hann visa "nya klubbens" verksamhet.)

En sommarhobby?

Åter till "urträffen" 1980, en provomgång som kom att räknas in i de följande kalasen och som också lärde oss följande: Ingen trodde att modelltåg intresserade så värst många under sommarmånaderna, vi hade fått lära oss att elektriska tåg är en vinterhobby som utövas under årets mörka tid. Sommaren tillhör modellflygarna, då samlas man i Barkaby för att pröva vingarna eller så drar man till kusten för att rita spårplaner i skyn. Vem kommer påidén att trängas i en unken källare bland en massa stollar vars enda intresse också när solen lyser är HO-buffertar och Humbrolfärg?
    Helt fel, visade det sig. Också modellrallare behöver komma ut någon gång och varför inte mellan hägg och syren som är en lämplig årstid att vädra ur verkstaden. Veckan efter skolavslut och före midsommar passade perfekt, vi hyfsade datum till lördag vecka 24 och så har det förblivit. När detta skrivs står Skövde inför sitt 25:e bankalas, roligare, intensivare och med större intresse än någonsin. (Fast så har det låtit varje år...)

Vidare

Så var med vår järnväg fatt och så försvunno åren. Två gånger är ingen gång men tre är en tradition. Innan vi själva hunnit reagera hade Bankalasen funnit sin form utan att arrangören hade så mycket att säga till om. Folk fortsatte att dyka upp kring vecka 24. Skövdepartajet skulle antagligen sköta sig själv, med eller utan föreningens medlemmar, bara vi talade om var nyckeln finns och hur man sätter i kontakten. (Det har funnits år, med solen i zenit, då vi funderat på att åka och bada i stället.)
    Intresset var större än vi hade anat och Bankalasen växte för vart år. I början avrapporterades flitigt i Allt om Hobby, numera sköter marknadsföringen sig själv. Vi annonserar inte ens, evenemanget får bra täckning ändå. (Det har blivit lite "Nürnberg" över Skövde eftersom det är här svenska mj-nyheter presenteras. Dessa, med lista på vilka tillverkare som visade vad, brukar redovisas i tidningen TÅG och annorstädes.)
    Skövde låg inom räckhåll för alla väderstreck, modellörer i alla skalor tog för vana att förena sig här. Bankalaset blev röd dag i almanackan för mj-folket. Det kom gäster från Boden i norr, från Oslo och Hamar i Norge, från Danmark och Skåne, från Gävle, Säffle, Västerås och Töreboda. Smalspårsfrämjandet var här, Kilroy och SJK, mj-klubbister från Stockholm, Malmö, Kristianstad och Lund. Här fanns hel- och halvnollor, drömmare, snackare, fräsare stora och små, etsare, snitsare, specialister och fantaster i alla format och var säker på att det var högt i tak: Man pratade, trivdes och pratade igen tills man inte orkade längre. När skendunket tystnade mot söndag eftermiddag reste man hem, redan med en överdos nya projekt i skallen, fast besluten att nästa gång stjäla föreställningen med det årets "best-in-show".

Internationellt

Längstbortifrån hittills är en diggare från Sydafrika (han var i Düsseldorf och tyckte att när han ändå var så nära så...). Vi har också haft en Mr King från Pendon(!) på visit under ett Bankalas och anläggningen har fått artigt beröm av självaste tekniske chefen för Fleischmannfabriken, något som ökade kaxfaktorn betydligt. ("... nicht die schönste, aber einer der schönsten Anlagen die ich hab' gesehen...") Mycket storsint sagt med tanke på att han ingenstans kunde upptäcka något ur Fleischmannkatalogen och nog kände sig lätt frustrerad bland alla helsvenska modeller.
    Pekka Siiskonen, allerstädes närvarande mj-ambassadör från Finland, smörade ännu mer när han jämförde oss med Pendon, "the only layout Skövde should be compared to...". (Ett vitsord som kan behövas, ty alla besökare är inte välvilliga: – Sicke pill.. Vet myndigheterna om att ni håller på så här... !)
    Vad som också gläder oss är den nordiska mj-gemenskap som vuxit fram över åren. Rallare från Tampere och Helsingfors tar båten över varje år, alltid med suveräna hembyggen i bagaget. Häromåret kom man kånkande med en hel bondby i HO. Norge ligger också nära och danska rallare fanns med redan på första kalaset. Vi har sett såväl danska "Marsipanbröd" som norsketsade stakevagnar och en finsk "anka" på godsbangården i Kvarstad. (Ett högtidligt ögonblick var när vi ställde en motorvagn från Pendon på Skövdespår. Tyvärr gick dörrarna inte att stänga, det hände något med elektroniken så ekipaget kom inte iväg, trots expertisnärvaro av såväl Bernd Lenz som Rutger Friberg. Men så brukar det ju vara på WNJ, vi minns alla kapitlet "Motorvagnseländet", maskinbyråns svårigheter att få den nya tekniken på spår.)

Succé från början

Första "egentliga" bankalaset är från pingsten -81, samma år som SJ firade 125-årsjubileum med parader i Värtahamnen och evenemang på järnvägsmuseum. Trots konkurrensen hade ett sextiotal entusiaster letat sig till Skövde: från Helsingör i söder till Skellefteå i norr, här fanns medlemmar från Stockholms mj-klubb och Järfälla, från Dalarna och Östergötland kom några och från Smalspårsfrämjandet ännu fler.
    Redan efter några år stod det klart att Bankalasen fyllde ett behov, att modellrallarna hade fått sitt Barkarby och att tidpunkten var väl vald. Sommaren är materialsamlandets tid, då man bunkrar intryck och stiftar bekantskaper, kanske också den tid då man värker fram nya modellprojekt som skall förverkligas så snart kvicksilvret sjunker, kvällarna blir längre och man kan låta gräsklipparen stå för att i långa månader huka över lödkolv och pincetter. För nu gällde det att ta sikte på nästa års kalas, att smida sig ett vackert bygge och landa det till nästa modellstämma då man inför en kunnig publik skulle dra täckelset av sitt modellknåp som måhända skulle bli det årets clou som storligen begapades...
    Ljuset och inspirationen räcker längre om sommaren. Många besökare förlängde resan med något ytterligare resmål. Lika bra att kolla förebilderna nu när man ändå var ute och rörde på sig, kanske blev där tid över att mäta upp något litet godsmagasin eller annat lämpligt projekt för nästa kalas. Betänk också att de första träffarna genomfördes under modern svensk mj-hobbys "pionjärtid" då inga hemsidor fanns men då det fortfarande stod vagnar kvar i Otterbäckens hamn och Perl ännu var en nystartad företagsamhet. Bara några år tidigare fanns inte stort mer än Fleischmanns Da-lok att välja på, UGJ:s Y6 sattes i trafik hösten -79, etseriet hade inte brett ut sig och en handfilad timmervagn var fortfarande en sensation. (För att inte tala om WNJ-banans malmvagnar, korrekta i varje tiondel och med slagtålig korg av Bjäre konservburksplåt modell konserverad potatis. Färgen skall vi inte diskutera just här, men Beckers tixotropa lack kändes aningen för röd när WNJ-banans malmtåg reflekterade ljuset från de nedåtriktade 40-wattarna över Undvekets station. En annan fråga som vi inte heller fördjupar oss i är vad dessa enorma malmtransporter hade i Tiveden att göra.)

En god fortsättning

Bankalasen kom att i första hand beröra mj-klubbarna och dess medlemmar, därmed inte sagt att ensamrallare vore mindre välkomna. Att odla ett intresse i föreningsform är att hålla visiret öppet, att stimulera och framför allt: att grunda en social gemenskap. Utan denna öppenhet kunde vi lika gärna stanna i våra revir. Aspiranter eller proffs, Skövde strävar efter att hålla kontakt med såväl enskilda entusiaster som med andra föreningar och intressegrupper. Ibland – när snö och elände blockerat utfartsväxlarna – har vi inte orkat (det är en hobby, remember?) men det skulle genera oss om man uppfattade oss som en isolerad societet utan plats för begynnare. Där intresse finns skall vi självklart uppmuntra och finns inget intresse är det klubbens uppgift att försöka skapa ett sådant, att sprida vår hobby i allt vidare cirklar. Det står till och med inskrivet i föreningens stadgar.
    Det finns de som menar att Skövde var först ut att samla landets mj-klubbar till ett gemensamt forum, en idé som smittade av sig när t.ex. Stockholm höll öppet hus i samband med hjulmarknaden i Blå hallen eller när Malmö firade tioårsjubileum. GMJS höstvisningar var tradition sedan länge, vad som möjligen kändes nytt var möjligheten att träffas under interna former utan krav på protokoll och riksorganisation.
    Bankalasen är i första hand en socialidé. Man träffas och trivs, kör tåg och dryftar mj-problem där så anses påkallat, t.ex. frågor om gemensam hjul- och koppelstandard, samtrafik, var man får tag i mässingsprofiler osv. Det handlar om att ge och ta, att förmedla tekniktips och byta erfarenheter, att föreslå lösningar, att ge hobbyn längre räckvidd och kanske i förlängningen legitimera vårt knåp som ett accepterat hantverk. (Och att också skilja vår hemsnickrade tolkning från den massproducerade systemleksak som mj-hobbyn också är, ett bekvämt konsumerande där plånboken regerar och man får allt hemburet, men där fantasi, tålamod och skapande aspekter lätt kommer på undantag.)

Lång dags färd mot natt

De första bankalasen pågick över lördag–söndag, något som blev rena utmattningsprovet i takt med att föreningens medlemmar blev äldre och med visst behov av sömn. Det var inte alldeles lätt att hålla inspirationen på topp söndag kväll efter att ha pratat modelltåg två dygn i sträck. Lägg därtill att medlemmarna under flera år tog semester för att ägna hela vecka 24 åt intensivbygge, att vi stått och bankat på banan i sju dagar innan lördagen kom och vi plockade bort verktygen.
    Det är ingen liten sak att bjuda in Hobby-Sverige så som vi gjorde, förväntningarna var obarmhärtigt höga och allt måste fungera. Vecka 24 fick en särskild klang, synonym med hårt arbete. Vi vågar inte räkna antalet mantimmar, men det var under sådana pass banan blev till, allt medan solen sken därute och midsommar kom närmare. Det hände att vi bröt upp spår långt in på fredagsnatten med påföljd att vi var medvetslösa av trötthet och såg ut som plimsollmärken i ansiktet när de första gästerna anlände, pigga och fyllda av inspiration...
    Sedan ett antal år är det enbart lördag som gäller. Vi öppnar klockan nio och håller på så länge någon orkar. Det har hänt att de sista gästerna lämnat lokalerna först när det ljusnat utomhus, att någon somnat i anläggningens teddylandskap och måst purras i gryningen när festen tagit slut.
   Några år i mitten av 80-talet uppstod spontan mj-camping i husvagnar på parkeringen utanför klubblokalen, med eller utan kommunens goda minne. Diskussioner om Kadee-kopplets vara eller inte vara kunde pågå fram till småtimmarna. De som satt med blir lätt nostalgiska och minns hur det var före datorerna när bankalasen ännu var tvådagars. De som varit med länge går runt och skvätter repliker omkring sig så att nytillkomna skall förstå hur det minsann gick till förr i tiden. Det är som att minnas klassiska Wimbledonturneringar fast Skövde Open handlar om andra bravader: När Christer Engström körde F-lok med svänghjul, när Mats byggde ångkran eller när Erik Trulsson dök upp med ett helt skåp svenska rälsbussar. Givetvis var modellerna fler och vackrare förr...
    Idag, 25 kalas senare, har sammanhållningen mellan svenska mj-klubbar, oavsett skala och förebild aldrig varit bättre. Därmed inte sagt att den var dålig tidigare, möjligen mer anonym. De flesta känner varandra till namn och gagn, hobbyn är inte större än att det går att hålla reda på de mest hängivna, klubbanslutna eller ej. Bankalasens roll som kontaktforum skall inte underskattas: Tanken är fortfarande att låta dessa banketter fungera som aktuell lägesbeskrivning av vår hobby, en sorts terminsavslutning som skall inspirera och ge nyaidéer.
    Det antas att några nyare mj-klubbar kommit igång just därför att man pratat ihop sig första gången på bankalas. Vi har hört om besökare som bott grannar och som delat samma hobby i åratal utan att veta om det förrän de träffats i Skövde: –Va, bor du också i Lidingö och kör amerikanskt smalspår!?
    Kanske är just detta poängen med bankalasen.

Om att visa, bygga och betrakta

Alla är vi exhibitionister och tycker väl som Knyttet i Tove Janssons Mumindal att det ju inte kan vara någon mening med att äga en underbar snäcka som det susar hemlighetsfullt i om man inte får visa den för någon.
    Med samplat ljud susar det rätt bra i Rocos Dm3 också men nu var det inte så vi menade.
    Vad vi ville ha sagt är att också modell byggare behöver en adressat, någon som förstår vad han håller på med.
    Och det gjorde man i Skövde. Den modellbyggarkunskap som samlades under ett bankalas var minst sagt betydande, så var om inte här skulle du visa din " snäcka".
    Det gällde alltså – även om kravet inte fanns – att få modellen färdig i tid och det hände mer än en gång att tennet nätt och jämnt stelnat, att färgen inte hunnit torka därför att byggaren lagt sista handen vid sin skapelse klockan tre på natten och låtit hela pastejen torka i bilen på väg till bankalaset.
    Jobbigt och nervöst bevars, men vilken känsla att man hann! Vilken fröjd att inför häpna åskådare demonstrera fungerande solgrindar i HO, att kunna skrävla med blankpolerade domer och välsvarvade svänghjul.
    Vi tror att många sporrades av bankalasen, att lok och vagnar som annars aldrig skulle lämnat verkstaden äntligen blev klara tack vare modellstämman i Skövde. Att man ansträngde sig lite extra för att kunna visa upp sin modell för någon som begrep vad man sysslade med och som visste vilka förtvivlans ögonblick som kunde ligga bakom. En klenod som icke-byggaren på sin höjd kallar "pillig" innan han med klumpiga fingrar petar sönder de detaljer han inte ser för att slutligen slänga modellen på rygg för att få veta om den är målad på undersidan. (En erfarenhet som många känner igen: Varför detta upp-och-nedvända intresse för hur något ser ut underifrån? Du kan lägga ner sjuhundra timmar på ett lanternintak med fungerande finesser och lika säkert få modellen underkänd av någon snitsare som förtjust konstaterar att du glömt ett T-järn på buffert balkens insida. Visar du sedan ingen förståelse för hans sätt att stödja armbågarna på din modell är du en tetig typ som inte kan bygga så att grejorna håller att ta i.)
    På bankalasen slipper du den här sortens diggare. Som inte kan motstå impulsen att ritsa med nageln så att färgen lossnar, som drar loss bufferten för att kolla om den satt fast och rundar av med ett karateslag tvärs över taket för att vara säker på att vagnen hade fjädrande hjulupphängning.
    Alla närvarande följer oskrivna regler, dit hör att icke vidröra andras modeller. (Vad som händer om du petar på någons hustru har vi beskrivit på annan plats, men problemet är gammalt. I Bibeln varnas för att peta på en död grävling, uppenbarligen ett stort bekymmer i människans historia eftersom man tar upp det redan i Moseböckerna. Islam kommenterar petbegäret med följande sura: Varför meka med andras modeller när du kan mekka medina?)
    Det finns byggare som "håller på", som kört fast därför att de saknar pianotråd eller vars bygge, startår 1952, går "långsamt fram" därför att deras undulat fått kikhosta.
    Stor sak. Det finns inga krav på att en modell skall vara komplett för att duga som entrebiljett. Berömd är den glade rallare som medförde en hammare och en plåtbit som, förklarade han, skulle bli Säröbanans lok nr 5. Här var han nu för att få tips och råd om hur han lämpligen borde fortsätta.
    Och var, om inte i Skövde, kunde vi hjälpa honom vidare.
    På bankalasen har visats fantastiska modeller som ingen glömt och som var för sig förtjänat ett "modellpris" om ett sådant funnits. Bland sedda byggen vet alla ändå vem som byggde J-loket med invändig rörelse som visades 1983. Evig ära över den som löser nockpanneproblemet i HO och här finns fortfarande hjältedåd värda att sträva efter: att bli den, som medan han ännu hade ledsynen kvar, lött ihop en treskens dubbelkorsväxel i N-skala är inget dåligt eftermäle, inte heller att gå till modellbyggarhistorien som den förste som byggde ett fungerande gengasaggregat i Z-skala eller snickrade till en amerikansk time-saver i Sn2.
    Se där några utmaningar som kräver sina tiondelar och skulle någon förstå det fina i kråksången, om nu inte katten och svärmor gjorde det, så borde han väl finnas på plats i Skövde...

Regifrågor

De första åren, i historieskrivningen kallade "ungdomsåren", då vi ännu kunde urskilja varje nit och innan kalasen funnit sin form, funderade vi på att regissera dem på något vis genom att arrangera "clinics" där olika teknikfrågor gicks igenom på bestämda tider.
    Vi fann att lösningen var att låta tågen gå och gästerna sköta sig själva, utan krav på tider och sammanhållning. Där behov förelegat har metodgenomgångar uppstått spontant. Som när Ammi spröjsade fönster med dragstift, när Mats demonstrerade slunggjutnng eller när Rutger Friberg föreläste om hur man krossar porslin elektroniskt i restaurantvagnen.
    Snacket går igång utan hjälp från arrangörerna. Kommitten för framtagande av snygga HO-presenningar fortsätter arbetet som förut och en diskussion vi minns handlade om rekommenderad ugnstemperatur vid böjning av lindträ för tillverkning av vagnskorg till Södra Dalarnas CDo14-vagn. (I äldre utförandet, givetvis.)
    Utrymmet kring de brädor som föreställa Westgöta-Nerikes är begränsat och det är en gåta hur alla får plats. En normalsöndag är vi 2-3 som delar på fem små rum, när bankalas pågår är vi flera hundra.
    På bangården i Kvarstad tjänstgör normalt ett lok och kanske en rälsbuss som kommer och går under trafikdygnet. När kalas pågår rymmer samma bangård hundratals dragfordon tätt packade på alla spår, för att inte tala om all materiel som parkerat ute i terrängen.
    Vi har försökt organisera också detta under ordnade former. Inför jubileumskalaset 12 juni 2004 har vi ordnat med separat show-room för medhavda modeller. Kvarstads bangård är avlyst för att kunna visa WNJ-trafiken i all dess grandiosa ödslighet. Det är också vår avsikt att demonstrera digitalkörning system Tillorp.
    Förberedelser är igång. Amerikanska loket, WNJ nr 4, som fått hedersuppdraget att dra jubileumståget, befinner sig på revision och skall få ny tender. Mässingsorkestern, sponsrad av Nordeuropas äldsta hobbyaffär grundad 1931 och som önskar vara anonym, är redan på plats. Senast sågs tubaisten ha gått vilse perrongen. En DC3 SE-BAB, utsedd att övervaka evenemanget och ta bilder från luften kommer att provflygas söndag 28 mars klockan 13:00.
    Slutligen: Med deltagarantalet förhåller det sig så att vi vet aldrig exakt hur många vi blir och var vi skall göra av oss. Förhoppningen är att gästerna fördelar sig någorlunda jämnt enligt någon osmotisk princip som vi antar fungerar i år också.     Dock lär finnas en bestämmelse om att vi inte kan ta emot fler än 187 åt gången.
    Plus en.
    Plus en till.
    Plus ytterligare en.
    Det skulle se ut det om vi sa nej, men det uppskattas om du ringer och anmäler dig i tid.
    Bankalaset är alltid fullsatt.
    Notera att vi håller söndagsöppet, så kallad "efterdyning", och att vi åter prövar en två-dagars för att ge mera tid åt prat och körning. 25 ärorika år och vi är tillbaka där vi började.