Ur gästboken

En bild ur gästboken en minnesvärd söndag när Uno Milton var på besök och kom åkande i denna vagn, här uppställd på spår 1 i Kvarstad. Solen står lågt. Det börjar bli sen eftermiddag. Återfärden närmar sig, till Stockholm och Tekniska Museet där vagnen går i trafik på Miltons berömda bana.
    Anledningen till resan var förhandlingar om eventuell samtrafik i anledning av att järnvägen på Tekniska tillfälligt lagts ner. I väntan på att den skulle öppnas igen ställdes nu frågan om man kunde tänka sig en Miltonvagn i Skövde, vars personvagn park alltid var i behov av förstärkning. En tilltalande tanke inte minst för WNJ:s resenärer som var vana vid enklare komfort i persontågen. Tänk att få åka i en vagn som rullat tusentals skalkilometrar på Tekniska museet, hembyggd och allt och med boggier från TfA:s Hobbytjänst...
    Privilegiet att åka i egen vagn på WNJ är förbehållet några få prominenser inom mj-hobbyn. Bilden ovan har ett dokumentärt värde för Skövdeklubben och får illustrera vårt resonemang om "fotoförbud": Detta är den officiella versionen av Uno Miltons besök Det är för övrigt första gången husen i bakgrunden finns på bild, således en kvittens på att de funnit sin plats.
    Bilden är tagen under något pressade förhållanden. Mycket folk hade samlats för att beskåda vagnen som förhandlingsdelegationen reste med. Det är inte var dag WNJ har så celebra gäster, många Kvarstadsbor har aldrig sett Miltons bana. Det var alltså svårt nog att få till fotograferingen, hela perrongen fick avlysas. Ingen hade i rådande läge varit betjänt av ett dussin mj-paparazzi. Resultatet hade blivit trängsel, irritation och dåliga bilder.
    Även om spåren i Kvarstad får beträdas. Det finns i varje fall ingen förbudsskylt som upplyser om annat.

Mästaren Milton i Skövde med en vagn ur hans "förlorade paradis", alltså järnvägen på Tekniska museet i Stockholm, rikslikare för svensk modelljärnväg och ikon för hela hobbyn, men som just nu är magasinerad. "Paradisjämförelsen" är en ordlek som klingar självklar för varje engelsman men som kräver en förklaring för den som hellre kör modelltåg än läser 1600-talspoesi. John Miltons epos "Paradise lost", länge på världslitteraturens topp-lista, läses inte som förr. Däremot är Miltons mj-anläggning "still going strong", även om den är tillfälligt nerpackad i nio delar i väntan på revision och flyttning till annat våningsplan. Tanken är att den skall återuppstå med det snaraste, evigt ny och skönare än någonsin. ("Paradise regained" som fortsättningen heter på författaren Miltons best-seller. "Det återfunna paradiset".)
    Modellen som Uno håller sin hand över är en SWB resgodsvagn, en byggsats avsedd att ersätta ett tidigare hembygge som stulits från museet. På frågan om han ofta nytillverkar HO-lok och vagnar är svaret att Uno har fullt bry med underhållet av järnvägen. Han har många andra hobbyintressen som måste få sitt: båtar och "live-steam". Han är med i folkdanslaget men quick-step – jo, det är sant, det visste du inte om Uno Milton! – har han slutat med.
    På frågan om där blir mycket att reparera är svaret nej, men att man också måste förebygga. Senaste urspåringen orsakades av en hjulaxel som slitit ojämnt så att vagnen "hundade". (Separat hjulupphänging på ledad axel löste problemet.) Då och då måste lokens strömavtagare, som slits mot koppartråden, förses med ett extra lager tenn, det händer också att växeltungor ligger dåligt an i höjdled.
    Bekymret är att, om hundra år eller så, når Uno, född -27, inte har orken, hitta någon som kan serva hans bana. Han dansar inte quick-step som förr, men museiledningen år överens om att Unos järnväg skall vara kvar. Ett sådant dragplåster gör man sig inte av med, men då måste järnvägen på Tekniska moderniseras. Där finns ett generöst anslag i budget, offertgivning pågår. (Vi hörde ordet "digital", men insåg genast att vi hört fel...)

Vi passar på tillfället att visa modellrallare Milton i en annan pose, utomhus i helfigur bland "live-steamers" som blivit hans speciella nisch under senare år. Unos "live-steam"-tåg syns ofta på hobbymässor och där Ångans vänkrets visar upp sig. Fotot här, med några år på nacken, är taget hemma hos Tommy Palycha och dennes trädgårdsjärnväg i Kolmården.

Annat ur gästboken, Bankalas år -98: Mr. Paul King från Pendon samtalar med Erik Walde från Eskilstuna.

Jan Jangö och Freddy Stenbom. Deras ande svävar över Bankalasen även om herrarna är upptagna på annat håll. Freddy der Flieger brukar ha att göra på Barkarby som är flygarnas träff som vi gärna liknar oss vid men som äger rum samma helg.

Allas vår Rutger Friberg på bankalas år 2002. Rutger gör ett jättejobb för att sprida den svenska mj-identiteten ut över världen. Han skriver i MIBA och Allt om Hobby, sitter i styrelsen för Heljan och har hedersuppdrag i NMRA. När världen inte räcker till åker han på bankalas i Skövde och trivs lika bra där som på hobbymässan i Chicago.

Många ställer sig frågan var mj-ambassadör Friberg, alltid on stage, tar sin tid ifrån, hur karln orkar och hur han understår sig kalla denna kolossala arbetsinsats för "avkoppling". Här är Rutger i farten med att sätta malmvagnsrekord, ett bekymmer som lämnar oss makliga lantisar på WNJ-järnvägen lätt kallsinniga. Platsen är järnvägsmuseum i Gävle, dykstilen som demonstreras är ny för dagen och tidigare okänd i mj-sammanhang. Notera vagnvågen.

Jon Fast, GMJS, slår klorna i en rälsbil.

Fint folk från Fleischmannfabrikerna, chefskonstruktör Günther Kraml på semesterresa i Sverige.

Interlude - en sommarrapport

Westergötland-Nerikes håller trafiken igång på årets alla tider. Sommaren – då verksamheten formellt ligger nere – har inneburit flera kuliga studiebesök med dito intressanta modeller.
Någon vecka efter bankalas hade vi gäster från danska Naestved, Dan Rasmussen med familj och Frichsdiesel i HO som provväxlades i med i Kvarstad. Loket alltså, en byggsats med Faulhaber och allt vad därtill hör numera. Fungerade perfekt. Trots allt vad WNJ-styret brukar ha att invända mot dieseldrift, så långt som på John Allen's Gorre & Daphetid skulle man aldrig gå. (Jaså, visste du inte det? Där hängde dom en diesellokförsäljare. Från bron. Antagligen ett dåd av mexarna Sorfeetz Brothers. Ett beställningsjobb, säkert. Platsen heter sedan dess Hangman's Bridge och något motsvarande finns inte på WNJ. Det skulle möjligen vara platsen där kommunalrådet cyklade förbi en dag och... Äsch., strunt i det. Läs Erik Beckman så får du veta fortsättningen.)
    Vid samma tillfälle kopplade vi upp en Dm3 med hela ljudpaketet, något som övertygade oss om att detta är framtiden. Den som tidigare varit tveksam till elektroniskt brus behöver inte grubbla längre. Ljud skall vi ha i WNJ-loken. Inget att snacka om, bara att tuta vidare.
Dan Rasmussen (Jo, han är kvar. Vi har hur kul som helst.) kunde rapportera att också hans HO-klubb anammat iden om bankalas och att tillströmningen varit stor redan från början (över 300!). Vi sa ju det: Danmark är en kulturnation med väl utvecklade modelltågstraditioner. Konceptet följer Skövde, möjligen blir där mest danska modeller, något som vi lätt överser med. Tänk om, jag säger: tänk om vi kunde organisera oss såpass att vi själva for på bankalas en gång. Till Danmark, någon vecka före vår egen tillställning. Vi har mycket att lära av danskarna och är hur välkomna som helst. Säkert skulle vi också kunna studiebesöka Heljan med flera. (När vi ändå håller på: Någon som känner för att åka till Jernbanemuseet i Hamar? Läs senaste MJ-Bladet så förstår ni varför. )
    På 5:e söndagen efter Bankalas, 1:a efter Dala (Jo, mj-rallandet organiserar sig numera som kyrkoåret: 1l:a söndag före Hobby-Mässan, 3:e efter Hyby-träffen osv.) hade vi dagen-efter-session och strax därpå en delegation från Stockholm med Bo Holmgren & Partners. Bosse, signaturen Hjulo och numera pensionär, var på sin tid namnkunnig mj-skribent, gärna med Jan Jangö som partner. Han bygger oförtrutet vidare på sin Bergqvara Jemväg som bland annat rymmer den berömda stationen Össlöff, hämtad från turkiska alfabetet och med på ett klassiskt Allt om Hobby-omslag från sena 60-talet. (Plats för en bekännelse: "Hjulo" var en av dem som länkade undertecknad in på hobbyn. Jag kunde hans artiklar utantill, tyckte de var otroligt inspirerande och kände mig därför inte så litet stolt över att se honom som gäst på Skövde banan 40 år senare.)
    Besökare på Skövde banan har den goda vanan att ta med modeller för provkörning, bland annat har vi under sommaren fått se Brimalms Y3-lok uppföra sig efter förväntningarna. Lika välfungerande är Z43-loket på den något suddiga bilden ovan, ett bygge av Kai Nilsson, en av deltagarna i Holmgren-expeditionen. Finkan tillhör SMJ, kolgivningsanordningen som skymtar till höger är ett plockepinn av Anders Johansson medan boningshuset i bakgrunden är en av traktens sevärdheter och känt som Villa Meduza. Ser man noga efter finns en skylt som meddelar att raggarkungens morsa bodde i detta hus.
    Det syns inte på bild men WNJ har beslutat uppgradera sina Hilding Carlsson-bussar och därför investerat i Kai Nilsson-chassin, ett för den tvåaxliga nummer 12 och ett för gengasaren Yo 15, känd från TV redan 1985 och i stort behov av revision. Den första generationen motorer och chassin från Jeco/UGJ har sedan länge gått i kvav. Utmaningen blir nu att få nummer 12 att orka banan runt, ingen lätt sak att få ett tvåaxligt fordon på en stor klubbjärnväg, i synnerhet som WNJ-bussen ständigt gick med övervikt, bland annat beivrades oskicket att ha getter på taket.
    Vi får se. Kais chassin lär skall vara de mest pålitliga som går att uppbringa. Provkörning så här långt lovar gott. Testrapport följer.
    Trots att vi gjort det ett antal gånger är det fortfarande lika roligt att visa anläggningen, inte minst för besökare som vet vad de ser och själva är engagerade byggare. Lars-Eric Bernström. legendarisk på GMJS, menade en gång att man helst inte skall visa för den som inte själv är intresserad, risken finns att man blir besviken.
    Visst, vi förstår synpunkten och kan dela erfarenheten. Det finns lägen då man frågar sig om det alls går att förklara vad man sysslar med, om inte våra besökare haft roligare på Liseberg i stället. Mot detta står Tove Janssons Knyttet som frågar sig: Vad skall man med en underbar snäcka som det susar hemlighetsfullt i om man inte får visa den för någon?
Helst i en sval källare en semesterdag om sommaren och med obegränsat gott om tid.