Aspekter på likhet

    Här är huset som Eddie Meduzas morsa bodde i.
    Fel.
    Detta är en bild av huset hon bodde i. På åttiotalet nån gång.
    Fel igen om vi skall vara petiga. Det är en modell av huset som Eddie Meduzas morsa bodde i.
    I skala 1:87. Den står på Skövde Modellsällskaps anläggning. Bortåt lokstationen i Kvarstad som är ett av samhällena längs Westergötland-Nerikes Järnvägar och där den hålls för sevärdhet. Eddie Meduza är känd i varje baksäte av årgång Cheva 57 och liknande. Huset är ett minnesmärke över honom. Indirekt. Äreminne skulle vi sagt om hans leverne förtjänat det. Eddie var raggarkungen, uppträdde med gitarr på magen och skrev allt sämre texter, däribland raggarnas nationalsång. Eddie Meduza (han hette inte så) jagades av fogden i de småländska skogarna och förde ett hårt liv. Hade status som en irländsk poet, fast i en annan genre. Alla förvånades över att hans kropp höll så länge som den gjorde.
    Intill husmodellen finns en skylt som talar om hur det förhöll sig med Eddies morsa och så. Om det varit någon annan känd person kunde där till exempel ha stått: I detta hus föddes Abraham Lincoln. Här bodde Harriet Lökholm.
    Kvarstad, centralort i Westgöta-Nerikes trafikområde är ingen turiststad, har inte så mycket att visa upp. (Det skulle vara Antung Chrylberghs ateljé då, men den är inte i ordning. Generalen Svartskölds epitaf. (Precis, hörru. Slå upp.) Eller Läckö slott, vars konturer syns som en hägring vid bortre kortväggen och som varje besökare genast känner igen som ett Allers klippark i 400-skala. Perspektivförkortning, kallas det. Fungerar utmärkt på det avståndet. )
    Man får ta vad man har och så fick det bli så här. Vi hade att välja på Georg Carl von Döbelns stuga i Segerstad, men segraren vid Oravais är ingen kändis längre och tråkig som Gustaf Dalén, också en av traktens söner. Turistbyrån sökte något med Mårbackastuk och vi tänkte då att kan Heljan göra en modell av H.C. Andersens hus i Odense kan väl vi lansera någon local hero som många också sett upp till. Eddies mamma, alltså. Pojken hennes såg etablissemanget ofta ner på, om sanningen skall fram. Meduzas texter om sossekrater och punkjävlar hör inte till den sorts nationallitteratur som gynnas av Horace och grabbarna. Även om Errol Nordstedts – så var hans namn – publik var sjufalt större och han fick sin runa på Svenskans kultursida.
    Det händer att det kommer folk för att titta på Eddie Meduzas morsas hus. Folk, ja. En och annan bilburen ungdom som kört vilse i trakten och som vill bilda sig lite. Man kan, nattetid, höra skrål i mörkret bortåt Villa Meduza till. Bildörrar slår igen, röda baklyktor, en stunds motormuller från någon gammal glidare och så är det tyst igen.
    Några andra sevärdheter finns inte i Kvarstad.
   
    Modellen... är gjord av stickor och strån med de metoder vi brukar använda och är inte så märkvärdig. Den är en bland flera röda stugor på anläggningen, inte särskilt svårbyggd även om det tog sina fler-timmar-än-du-tror att få till den. Allt vi bygger, även om det är enkelt, skall göras snyggt och inte slarvigt. Vinklar skall vara räta, måtten skall hållas, antalet detaljer skall stämma och färgen måste vara den rätta. Kort sagt: Resultatet skall var så övertygande att de som ser modellen och råkar känna till förebilden spontant utbrister: – Nämen, titta! Där står ju Eddie Meduzas morsas hus...
    Vilket alltså är fel. Det är en modell som liknar förebilden som för övrigt rätt många västgötar, framför allt ornitologer känner igen. Huset står mitt i landningsbanan i tranriket Bjurum, alldeles för sig själv ute på ett fält och är väl synligt från alla väderstreck. Under transäsongen och älgjakten kommer det till god användning. Bronäs heter det.
    Vår modell är byggd efter ritningar vi gjorde på 80-talet men bilder fanns i familjalbumet långt dessförinnan och av en speciell anledning: En redaktören närstående svärmor föddes i detta hus. (Något som delvis besvarar frågar hur vi väljer våra projekt. Vi har gärna personliga relationer till dem, har bott i dem eller har av andra privatnostalgiska skäl valt ut just denna förebild. Skulle vi inventera hembyggen på svenska HO-anläggningar sätter jag en peng på att ett flertal – när stationshus och magasin är på plats – är av typen "mitt föräldrahem", "huset jag bodde i som barn", "vår sommarstuga". För övrigt visste vi inget om Meduzas morsa när vi hörjade bygget. Kvarstads största turistattraktion blev till då en släkting till Eddie råkade passera hobbyrummet när modellen var under byggnad.)
    Vi sökte en bild... för att diskutera vad likhet är och fann då exemplet ovan. I detta fall modellikhet, vilket oftast betyder trohet mot förebilden. (Vad skulle vi annars jämföra med, men likhet kan vara olika saker. "Bilder", hellre. Begrepp som imago och similaritas är i den grekisk-ortodoxa teologin "aspekter". Tack för att du ville delta i den diskussionen.)
    Kommentarerna när vi modellbyggare visar upp oss går från artigt ointresse till detaljförhör om varje tiondel där man vill veta allt, något som kan ta en stund att reda ut. (Jo, förstår du. Först...)
    Ibland, när resultatet – fotot – är lyckat, kan man få höra klichén, vanligtvis menad som beröm, en kvittens på att man gjort ett bra jobb: – Det kan man ju inte se om det är en modell eller verklighet, ju. De ser ju ut som på riktigt. Tänk ändå, vad en del kan få till det...
    Tja. Säkert känner du igen situationen. Du står där med tjocka kinder, hemligt stolt över ditt verk och säger: – Äsch. Det tog en stund, men så himla märkvärdigt är det inte. Nästa mod...
    Klädsam blygsamhet, förstår sig. Modellen kan ha kostat dig alla helvetes ansträngningar men det syns inte utanpå. I varje fall inte på modellen. Själv ser du rätt skakig ut, precis som i verkligheten. (Vi har skrivit om detta på annan plats.)
    Axiomet är således att detta är högsta graden av likhet. Längre än så kan man inte komma. Slutrepliken som varje modellbyggare tåligt väntar på skulle alltså vara: – Aaah. Precis som i verkligheten.
    Vilket har ifrågasatts. Freddy Stenbom, familjeredaktör på Allt om Hobby, uttryckte det med en paradox när vid ett tillfälle vi skulle välja omslagsbild. Förslaget framför oss var så bra att man bara med svårighet kunde avgöra om det var ett modellfoto. Freddy menade då att kan man inte skilja det från verkligheten finns ingen anledning att ta med det, då behöver man strängt taget inte bygga modellen. Det räcker med ett "riktigt" foto. (Det är därför vi avstått från att antal projekt. Notre Dame och så. Eftersom ingen ser skillnaden och där redan finns så mycket bilder. Det blir både billigare och spar tid...)
    Frågan tål att vändas på. För mig är det högsta betyget om en betraktare inte klart kan skilja modellfotot från dess förebild. Då har jag "lyckats". Skulle min bild refuseras för att den är för verklig skulle jag bli sårad och besviken och jag tror många mj-rallare och plastbyggare känner likadant. "Facit" finns ju. En J29 si och så, en vagn litt. NN kan egentligen bara se ut på ett sätt: exakt som förebilden, nämligen. Skulle mitt omsorgsfullt byggda B-lok se ut som ett A-lok har jag glömt något viktigt (en hjulaxel, antagligen, till att börja med). Om jag, på bankalas i Skövde, ställer ned en modell av New York Central och flertalet besökare kallar den Åmål, har jag misslyckats. (Alltid något, för övrigt, men det är en annan historia. Vi kan rekommendera Heljans byggsats.)
    Således: en katt är en katt. Åtminstone tills vidare. Det kan komma nya uppgifter och säker skall man aldrig vara. (Läs Mästaren och Margareta så får du lära dig något nytt.)
    Skruvar vi frågan lite till stöter vi på bekymret freelance. Hurså likhet? Mot vilken förebild? Karaktären finns där, det är mycket likt men vad föreställer det egentligen? Här finns en småttighetens estetik där vi talar mer om konst än modellbygge. Var – i så fall – går gränserna? (Det är svårt att bygga freelance, för övrigt. Det kräver stilkänsla och erfarenhet. Man vet inte var man skall sluta. Bygg efter förebild om du är ovan. Då har du något att hålla dig till. Många hus på Malmö MJ-klubbs anläggning är gjorda av Christian Fors, en mycket säker byggare. Flertalet saknar förebild. Ändå vågar vi påstå att "likheten" finns där. Förklara det, den som kan. Ett bättre ord vore kanske "trovärdighet".)
    Andra frågor när man bygger modeller kan se ut så här: Skall man bygga huset – vi håller oss till dem – som det ser ut när man mäter det, med eternit och mexi och den sorts modernitet som sällan adderar något till dess vare sig inre eller yttre skönhet?
    Rekonstruktionsmodeller är svåra. Finns dokumentation nog för att återskapa Stockholms blodbad, till exempel? Invigningståget på Westergötland-Nerikes? Eller ett visst datum år 1904 när kronprinsessan Victoria hade namnsdag? Här ställs krav på en annan sorts likhet. Hela miljön måste stämma. Modellbyggaren behöver research, en scripta som håller reda på detaljerna åt honom. Såg bödeln verkligen ut så 1527? Hur göra en unionsflagga i HO? Hur var hästarna selade? Inte fanns T-Forden så tidigt? WNJ:s ångfinkor hade inte den röda färgen. Strax kryllar det av sakfel.
    Som du ser blir frågan om vad likhet är genast akademisk. Skövde antas bygga "40-tal". Bronäs är sig nog hyfsat lik nu som då (vi har bildbevis), men verandan har byggts om och mycket i miljön runtom måste stanna vid stilisering. Bilar på rätt sida, grusvägar, fler mjölkbord. Hästar, höhässjor. En ungefärlighet som vi accepterar efter vi vad hört och sett på gamla filmer, men där minsta stilbrott punkterar alltihop.
    Arkitekturmodeller visar en annan aspekt: De är en sorts exakta skisser, "vita klossar" som markerar en rumslighet och som avsiktligt lämnar mycket åt fantasin. "Likheten" är antydd, men inget mål.
    Ett noggrant modellbygge med varje detalj på plats av den typ vi skrävlar med är egentligen en kopia, inget annat. Man kan, mer ambitiöst, kalla modellerna porträtt och tänka sig en "likhet" av typen Anders Åbergs modeller. (Honom bör du känna till.) Han låter till exempel väggarna i ett flervåningshus i Harlem bukta ut för att visa hur mycket aggression som finns inuti, inte för att plywooden slagit sig eller för att förebilden – om han haft någon – såg ut precis så. Man "känner" vad som pågår därinne. Åbergs "likhet" är en utveckling av det vi kallar "väderbitning", något som antas öka "realismen" vilket kan vara ännu svårare att definiera.
    Vi accepterar den likhet Anders Åbergs hus visar upp, vi tror på hans Harlem även om modellen saknar både förebild och ritning. Därmed är vi framme vid konstbegreppet och då blir det strax svårare. Lars Agger, konstnär och skicklig modellbyggare, ställde ut "konstnärliga husporträtt" i Örebro konsthall och genast var "likheten" sin kos. Eller var den det? Här lät han olika material – vaxduk, nät och rostig plåt – spegla husets personlighet. Resultatet var mycket spännande, men modellen (som nu blivit konst) visade inget av den dokumentära exaktheten som vi mj-rallare eftersträvar. (Ola Terje – fotograf och mj-rallare – går på samma spåret. Han bygger fyndigt roliga fantasiscener med hus och landskap som en sorts surrealistiska 3D-målningar, kända avsnitt ur Iliaden till exempel, men likt vadå jämförda med Lars Aggers petnoga rekonstruktioner av Stockholms medeltid?)
    Frågor som dessa borde diskuteras oftare. Ett forum där de gärna förekom var Modellakademin, en grupp entusiaster och proffs som Gunnar Sillén samlade omkring sig för några år sedan men vars verksamhet tycks ha mattats. Vad som klart kom fram ur diskussionerna där är att alla modeller är inte "lika". Uppenbarligen finns olika "skolor", något som blev extra tydligt det år man höll seminarium på Capellagården, Öland. Gunnar, kartongbyggare som hyllar klippark och konstnärlighet går en helt annan väg än exempelvis Claes Mattisson och Jörgen Wetterskog vars mässingsmodeller är prov på den "noggranna" skolan. Stort rabalder blev det när arkitekt Sillén understod sig kalla Pendonanläggningen "dammig", ett uttalande som ställde frågan om modellers likhet på sin spets.
    Det är svårt att få ett modellfoto att likna verkligheten. I färg är det näst intill omöjligt – det har något med solljuset att göra, tror vi. Bara enstaka gånger – och då alltid med mot- och nattljuseffekter – har jag blivit "lurad" av en färgbild. För att åstadkomma den sorts fotografiska realism vi strävar efter, är det fortfarande svarvitt som gäller och helst – f'ör maximal likhet – halvdana kopior. Här är, för en gångs skull, noggrannhet inte önskvärd. Alltför skarpa bilder röjer modellen – där inte skärpedjupet gör det – fortfarande mot axiomet största möjliga likhet med förebilden.
    Frågan – känd som Freddy Stenboms paradox – har hamnat i nytt läge sedan digitalkameran och photo-shop kom. Tidigare krävdes timmar av retusch och pjattande för ati göra en kopia trovärdigt lik verkligheten. Nu kan du hyfsat enkelt och beroende på kunskaper och utrustning, göra i stort sett vad som helt med en modellbild. Arbetet flyttas från hobbyhörnan till datorn. Originalmodellen – fotoobjektet – behöver inte ha räta vinklar eller ens vara målad. Tveksamt om du alls behöver bygga den.
    Kanske borde vi skickat med ett foto av förebilden så får du avgöra själv om det är en modell eller verkligheten du ser. Såvida det inte redan är förebilden på fotot ovan, men som vi retuschat så att det skall se ut som Villa Medici eller nåt.
    Villa Meduza, menar jag.
    Kommer som byggsats från Heljan...

    KB

"Kolonial" är en av flera kåkar på Skövdebanan med förebilder från kvarteret Trädgårdsgatan i Falköping. Bilderna väcker frågan hur långt man skall gå i detaljtrohet, om modellen skall byggas så som den en gång såg ut, som ett porträtt av det aktuella förfallet och hur mycket stilisering som kan tillåtas. Porträttlikheten kan naturligtvis ökas ännu några grader men flertalet av oss byggare stannar väl här någonstans. Det är helhetsintrycket om räknas. Om en eller ennan bräda inte stämmer exakt, who cares och vem ser skillnaden? Karaktären skall finnas där, kvittot på en godkänd modell är att betraktaren känner igen förebilden. Men då bör han, som i detta fall, vara väl bekant med Trädgårdsgatan i Falköping.