Angående fotoförbud

Det finns några platser i världen där man är lite kinkig med fotograferingstillstånd. Kejsargravarna i Kina, Louvren i Paris och modellanläggningen i Skövde.
    Efter flera års parlamenterande i frågan är Skövde Modellsällskap framme vid följande hållning. Ett anslag väl synligt på väggen där det står:

Fotografering

Det finns ett generöst antal foton från Skövdebanan som publicerats på hemsidor, i tidskrifter och i böcker.
    Detta är den samlade bilden av Westergötland-Nerikes Järnvägar sådan föreningen väljer att visa den offentligt.
    Vi är därför tacksamma om du inte fotograferar i dessa lokaler. Ej heller för privat bruk.
    Om du skriver på uppdrag, vänligen ackreditera dig hos klubbledningen.

I anledning av den diskussion som uppstått efter senaste bankalaset följer här en kommentar:
    Hur man resonerar i Paris och Kina vet vi inget om. Troligen handlar det i icke ringa grad om pengar. Enbart Mona Lisa lär räcka för att hålla vykortsindustrin igång.
    Pengar är det enda argument som inte finns med i Skövde. Skulle frågan bli aktuell är det föreningen Skövde Modellsällskap som har ensamrätten. Copyright finns hos fotografen/respektive medlem, publiceringstillstånd lämnas av klubbstyrelsen.
    "Fotoförbud" är ett aggressivt och tråkigt ord som ingen vill använda. Dock har frågan funnits med i alla år. Man har varit enig om att "det fotograferas för mycket" och att restriktioner bör finnas.
    För flertalet besökare har detta inte inneburit problem. Några gånger har vi utsatts för kritik av typen "stöddigt", "snobbigt", "så himla märkvärdiga är ni väl inte att man inte kan få ta en bild", "sicke löjl, assså..., värre än Noldemuseet i Nieböll. Där hade' rom DDR-vakter som kollade med k-pist så att ingen plåtade." Att jämföra med Glyptoteket i Köpenhamn:
    – Fotografera? De må de gerne ...
   Mot detta finns inget att invända. Det står var och en fritt att tolka fotoförbudet som han vill. Skulle någon missa skylten så skjuter vi i varje fall inte ner honom. En diskret anmodan brukar räcka. Att i det läget framhärda, att trotsa förbudet och även efter tillsägelse smygfotografera anläggningen är prov på dåligt uppförande. Gör du så är du inte välkommen åter.
    Men där finns ett antal "varför?", mycket befogade. På GMJS får man ju plåta så mycket man vill, andra klubbar gör ingen sak av detta. På National Gallery är det OK att ha kameran med. Varför är man då så petiga i Pendon och Skövde? Jag skall bara ha bilderna för mig själv ju. Som kom-ihåg. I studiesyfte. Och så vidare.
    Vi borde inte behöva argumentera i frågan, men eftersom vi bjudit in till diskussion för att slippa ta den på plats så kommer här nedan en förklaring. (Notera att vi talar om sällskapets lokaler. Fotoförbudet gäller således inte utomhus eller i tillfälligt ordnade "show-rooms". )
    Grundläggande skäl till vår ovilja är att vi inte vill ha en massa WNJ-bilder på cirkulation. Det räcker med dem vi publicerat, redan där finns flera som vi ångrar, sådana vi inte borde ha släppt. Den sortens "publikbilder", tagna av besökare och som vi nu talar om, blir heller inte särskilt bra. De är ofta tagna med blixt vilket ger kort skärpedjup och tråkigt ljus. Banan framställs i dålig dager.
    Frågar du hur vi kan veta det så är svaret att det vet vi. Det är ingen lätt sak att ta modellbilder, därtill krävs stativ, elfilm, belysning och många dagars ensamhet.
    Detta är det lättförståeliga argumentet, av samma sort som att inte avslöja Liz Taylors pormaskar. En del modeller är inte heller till sin fördel på nära håll. Acceptera det då som en artighet, eftersom vi nu ber om den, att i en del lägen låta bli, att inte snaska i dig allt som visar sig i sökaren. Vi undanber oss närbilder och vill, likt Mrs Taylor, visa oss i så fördelaktig pose som möjligt.
    Det praktiska argumentet låter så: Eftersom så många besökare har kameran med, blev det bökigt med alla stativ, blixtaggregat och fotoväskor. Till slut fanns inte en kvadrat av anläggningen där det inte låg filmer och fotoprylar. Järnvägen gick inte att uppfatta. Tidtabellen fick läggas efter exponeringstiderna. Överallt pågick fotografering. Alla var upptagna med att se banan genom kamerögat. Det fanns ingen kvar att prata modellbygge med.
    Därför beslöt vi att beordra objektivlock på. Av rent praktiska skäl. Vi är ett modellsällskap. Prata bländarvärden kan du göra i andra änden av huset där fotoklubben håller till.
    Mot argument 1 kan nu invändas att alla bilder är inte dåliga, i synnerhet inte med de nya digitalkamerorna där paint-shop kan göra underverk också med Mrs Taylor. Motargument 2 låter så: Om man är ensam med kameran då? Det är väl inte lika trångt jämnt?
    Dags därför att, eftersom du käftar emot värden, ta fram det avgörande argumentet, det som inte kan missförstås och som för den som skriver historien om Westergötland-Nerikes väger tyngre än alla tidigare och som går så här:
    Eftersom historien om WNJ är ständigt ny och det är författaren som har tolkningsföreträdet, vill han inte att den berättas av andra. Kronisk oskuld råder. Det är i det läget dålig stil att kabla ut förhandsbilder som rör till det. Som att sätta tummen i tårtan, att prutta i lustgården, att helt förstöra historien för den som tänker läsa boken.
    Detta gällde i än högre grad fram till 1990, då boken om WNJ publicerades. Då kunde vi som arbetade med den och som lagt ner stor möda på rena studiofotograferingen tappa lusten totalt vid tanken på alla 35 mm färgkort som var i omlopp: Platta blixtfoton med stickiga färger och fixfokus, tagna snett uppifrån, som ansågs visa Skövdebanan och som inte lämnade något kvar åt fantasin.
    Ett foto skall ljuga, tycker vi. Gärna så att det stimulerar intresset. WNJ är en betraktelse från låg höjd. "Förskönande realism" är ledordet för de foton som godkänts av informationsavdelningen. Det är också en fråga om "strip-tease", att väcka nyfikenheten genom att avslöja lite i taget. Helbilder som visar tak, väggar och bordskonstruktioner på samma gång är helt avtändande, de punkterar allt.
    Dessutom: motiv blir lätt uttröskade, i synnerhet på en modellanläggning där det tar en stund att bygga nya fotomiljöer. Detta är en anledning till att Skövde varit restriktiva under senare år, att vi medvetet hållit igen (i mer än tio år!) och först med hemsidan "öppnar" på nytt. Nyhetsvärdet i bilderna försvinner om motiven är kända i förväg, full kontroll måste finnas eftersom där råder ett nära samband mellan text och bild. De foton som finns skall vara de vi tycker bäst illustrerar "varumärket WNJ". För enkelhets skull tar vi dem själva, men det är inte självklart att alla bilder godkänns. "Icke-spridningsavtalet" kan gälla också medlemmarna och internkritik förekommer. Diskussionen just nu gäller frågan om där finns osannolikt många färgbilder med tanke på den tidsperiod det gäller. Allt fler vill veta vad "chrylbergska pollykromtekniken" innebär rent tekniskt. Den enkla förklaringen att det handlar om handkolorering tror man inte på. Det är Polly Syrén, Antungs systerdotter som bor i Norrum och som satt ett gäng polacker i arbete med att färglägga Måns Mullbergs gamla bilder. (För övrigt samma firma, Pollykrom AB, som färglade vykort åt Göteborg stads turistbyrå och fick allmänheten att tro att solen sken över avenyn när sanningen var att det regnade under hela 50-talet. Oavbrutet. Och gör så än. Det närmsta göteborgarna kommit solen är neonljuset på Ullevi.)
    Detaljargumentet, ett av flera, kan beskrivas så här:
    Det förhåller sig så att mycket av vad du ser på banan är "pågående". Många modeller är provisoriskt placerade. Exakt vilka vet vi inte alltid själva, men de ingår i en långsiktig plan, har var och en sin bestämmelse och identitet. De "finns till" först när de hittat sin plats på anläggningen och den bekräftelsen kan vara att publicera ett foto. På detta "pågående" stadium känner vi inför kamerors nyfikenhet som när en unge "håller för" när han tecknar. Det är inte färdigt, du får inte "titta" än...
    För att nu hitta en liknelse.
    I Brakåsen råder av uppenbara militära skäl fotoforbud (även för oss själva...)
    Det finns också en hoper övriga argument som förlorar sig i rena metafysiken, som bara angår den det vederbör men som bör respekteras ändå. Dit hör tanken att modellen "tillhör" byggaren också fotografiskt, att bilden av hans ansträngningar är en intimitet som han själv vill kontrollera. Kom ihåg att medlemmarna i Skövde sällskapet är purister, att också fotograferandet är prov på samma petiga noggrannhet som vi lägger ned på modellerna. Vi förbehåller oss således rätten att pröva ett foto mot våra intentioner, att avgöra vad som är en bra och dålig bild. Exempel på det senare är platta flygbilder med dåligt skärpedjup, men också foton av ett Ub-lok i Ränndalen, även om det är taget av SJK:s utsände. (Precis. WNJ var aldrig elektrifierad. Eftersom vi nu gjort oss omaket att montera kontaktledning på SJ-spåret tycker vi Ub-loket skall hålla sig där.)
    Så långt vår förklaring. I de fall du skriver för en tidning ser det lite annorlunda ut. Då gäller praxis med ackreditering som för vilket journalistiskt uppdrag som helst och då har vi kommit överens om förutsättningarna. Inte ens Hjo Times eller Kvarstad-Örnen kan begära sig tillträde hur som helst och ofta är det sällskapet som står för anläggningsbilderna. Vi gör upp i förväg hur artikeln är tänkt och var den skall publiceras. Rutinen är att "bilden följer artikeln" och att den publiceras en gång. Några krav på att få se artikeln i förväg kan vi inte hävda, med ackrediteringen följer förtroendet för den som har uppdraget, att han inte återanvänder bilderna för eget kommersiellt bruk i annonser etc. (Det finns åtskillig juridik kring copyright här, allt mer svårhanterlig sedan Internet kom. Helst skulle vi vilja ha ett "destrueringsavtal" så att alla bilder efter användning tillfaller föreningens fotoarkiv. Som en artighet, ett tack för senast.)

Det har i alla år suttit en kamerasilhuett på väggen, försedd med text som klargör vår inställning.
    Denna ignoreras ofta, eller så har man "inte sett den".
    På senare år och med alla digitalkameror i omlopp har vi blivit mer släpphänta, men för den skull inte mer toleranta. Vi har inte orkat hålla emot. Det är alltid lite känsligt att behöva säga till, som att öppet påtala brister i någons bordsskick och stämningen blir lätt generad.
    För att uttrycka det klart: Du är hur välkommen som helst att titta på Skövdeanläggningen med egna ögon, men från och med nu skärper vi fotobestämmelserna. Där finns inget "bara ha bilderna för mig själv", "i studiesyfte" osv.
    Inga undantag whatsoever.
    Inte ens om du bara skall "visa för mamma".

KBran

Det är situationer i den här stilen vi vill undvika på Skövdeanläggningen. Vi vill helst prata modellbygge med besökarna men koncentrationen – med alltför många kameror igång – är som synes riktad åt helt annat håll.     Skyttelinjen på denna bild är från en predigital fotokörning från en resa längs Inlandsbanan med Svenska Motorvagnsklubben 1990. Synnerligen trevligt. Som alltid i sådana sammanhang förbrukades en ohygglig mängd film.

Tillägg: Skövde Modellsällskap förutsätter att om du blir fotograferad under till exempel ett "Bankalas" och bilden sedan publiceras är det juridiskt i sin ordning. Därest du inte samtycker, om "fotoförbud" råder för din personliga del, bör du själv se till att stiga ur kameravinkeln.
    Samma förhållande gäller också modeller som fotograferas på anläggningen, utomhus eller annorstädes. Ställer du ifrån dig din modell på bord och ytor som är avsedda härför antas du ha medgivit fotografering och eventuell publicering. Det är då kutym – men inte nödvändigt – att meddela byggarens namn.