Kleinkunst

Äkta MJ-konst eller en oäkta Malevitj i original, tillkommen helt oavsiktligt när KB övade med färgsprutan. Ormens skinn, Askungens sko, en obäddad säng som någon lämnat... Tavlan tävlar i samma liga som "omslagspappret" som utnämndes till konstverk, om historien är bekant. Svårigheten i detta fall blir förstås att avgöra hur modellen – här med bara konturen kvar – såg ut som lämnade sådana avtryck.

Paul Valéry, en poet, påstod att man bör alltid undvika att tala om konst.
    Modelltåg var ingen folkrörelse på hans tid men antagligen hade han sagt något liknande om dem. Yttrandet är kalkerat på tanken att vissa samtalsämnen skall man helst inte ge sig på: Politik, religion, modellbygge...
    Efter någon termins studier i ämnet estetik håller man lätt med Henrik Schück som menade att hellre ville han ha tillbaka sitt njurgrus än grubbla över vad konst är. Själv kom jag så långt att jag vågar tro att god konst känns igen där den finns och är beredd att vidga den tesen till att också omfatta modellbygge, som jag uppfattar som en sorts "Kleinkunst" som, likt origami, konsten att snida i elfenben eller klippa silhuetter, kan utvecklas till fulländning, dock oftast i ett hörn av marknadstältet. Jag talar från och med nu om modellbygge alla sorter, alltså inte enbart om "modelljärnväg" som har en pejorativ klang och för de flesta för tankarna till tågbanan i barnkammaren. (Det finns en avsikt med att kalla Skövdeföreningen "Modellsällskap", en medveten markering för att bredda rekryteringsunderlaget till att omfatta all sorts skalabygge, att få fler än just mj-rallare att känna sig välkomna. Det är alls inte så att vi förtalar modelltågen, men vi vet av erfarenhet hur trista attityder det finns till vår sköna hobby. Det är tröttsamt at ständigt behöva "ursäkta sig", modellbygge är något mycket mer och meningsfullare än att "leka med tåg" . Utan att bli alltför högtravande lyfter vi med denna eufemism vår verksamhet åtminstone några tum närmare odödligheten.)
    "Den tionde konstarten" – kör för det – men att utnämna modellbygge till något annat och märkvärdigare än vad det är vore löjligt, i synnerhet i en tid när ingen tillåts väga mer än sin egen personakt. Modellbyggeriet förhåller sig ungefär som bokbinderikonsten till litteraturen, frodas i en gråzon strax intill de etablerade konstarterna, något beroende på vad vi talar om: Det är skillnad på ett votivskepp tilllkommet med oändlig omsorg under långa vakter på Nordsjön och Revells plastbyggsats USS Baltimore, slarvigt hoplimmad under ett sportlov. Lasse Bernströms husfasader på GMJS är inte vilka Allerskartonger som helst. Jag tänker mig gärna att också modellbygget, likt keramiken och måleriet, vilar på Aristoteles mimesisdoktrin som handlar om människans lust att avbilda, att härma, vanligen också försköna. Det är då bara gradskillnad på Michelangelos "modellbyggen" i Sixtinska kapellet och HO-magasinet i Ebbetorp. (Be mig för den skull inte förklara vad skönhet är. Vi nöjer oss – igen – med föreställningen att den finns.)
    Jag talar nu om "aktivt" hantverk som utmanar vår kreativitet och sätter alla sinnen på prov. För mig är det skillnad på detta och den penningstinna systemleksak som kallas elektriska tåg och som är mer ett terapeutiskt plocke-pinn utan adressat. I båda fallen har det med mentalhygien att göra, avkoppling skulle vi sagt om det inte vore så att modellbyggaren, i de fall han strävar efter något mer än att få tiden att gå, delar villkoren med varje annan skapande "konstnär", stor eller liten. (Framför allt engelsmän anammar resonemang som detta, man har där en tradition som skiljer på pojkdrömmar och seriöst modellbygge. Pendon Railway, ett förstklassigt allkonstverk, varken lekstuga eller MJ-klubben Stig-Helmer – skulle knappast blivit till utan denna diskrepans och den dag den kompletta essän om modellbyggets sanna natur publiceras kommer författaren säkert att vara engelsman.)

Det sägs att bra modeller har något konstnärligt över sig. De skall i teknisk mening vara välbyggda – och här rubbar vi inte på kraven – men det är inte räta vinklar och antal detaljer som avgör, kanske inte ens likheten. Modellen måste "tala" till dig, fömedla en stämning, en karaktär, en "je ne sais quoi-upplevelse" som det heter inom estetiken. Det kan över den mest perfeka modell finnas något enbart snutfagert, ett könlöst jaså hur exakt byggaren än satt tiondelarna på plats, något maskinmässigt rationellt som punkterar innehållet och gör modellen ointressant. Fenomenet kallas i konstteorin "Kleopatras näsa" och handlar om anomalier, den nödvändiga avvikelsen från det allt för perfekta som till slut blir bara tråkigt.
    Det är här man börjar tala om konst med stora bokstäver, en romantisk hållning som knappast är möjlig efter Andy Warhol men där man tänker sig att det är handarbetet som avgör, att det är detta som på ett odefinierbart sätt adderar den kvalitet som skiljer ett massproducerat bruksföremå från "konst". Anders Åbergs skapelser är tveklöst konst, men kan vi säga det samma om Lars Aggers skalarekonstruktion av vikingastaden Birka, om Göran Hellgrens stadsmodell av Vänersborg? Och var på skalan finns SMJ:s bergslagsmiljöer, Claes Mattissons mästarmodeller eller Miltonbanans kulisser? Är de konstföremål eller rätt och slätt fritidsknåp, låt vara av god "museikvalitet" vad som nu menas med det?
    När Peter Dahl fantiserar om sitt "Calibanien" är det knappast en modelljärnväg vi tänker på även om det är precis en sådan det handlar om. Inställningen är densamma men när Kalle från Bläckamora beskriver sin tågbana är den en leksak.
    Inga modeller – inte ens av samme byggare – är exakt lika. Det är med dem som med handstilar, de har sina igenkänningstecken. Ett Fleischmannlok är både en mekanisk leksak och ett objet d'art som reproducerats i tusental. Det är tveklöst ett litet konstverk, ett klosterarbete av högsta klass, men vi frågar oss var i produktionskedjan "konstnären" befinner sig och vad som i stället är att betrakta som sofistikerad mekanik.
    Modeller i traditonell mening, votivskepp eller museispecialer, beställngsjobb alla sorter, är vanligtvis "one of the kind", något som i de små tågens värld ännu gäller för flertalet byggen i skala O. Och för all del, även i andra skalor. Julle Juhlins NBJ-buss på SMJ:s bana finns bara i det enda exemplaret och kan därför, med vårt resonemang, göra anspråk på att bli betraktat som "konstverk". Gränsen antas således gå vid "hemgjord", "självbyggd", utan tillsats av alltför många köpedetaljer men det är tveksamt om resonemanget håller. MJ-hobbyn rymmer så mycket mer än att teckna och kladda med gips, handlar ju inte enbart om att bygga lok, hus och vagnar.
    Än mer bekymmersamt blir det när modellerna körs i maskin och säljs över disk, när hela konstnärligheten ryms i monterandet av ett antal prefabricerade lösdelar, nog så besvärligt ibland men då originaliteten är sin kos. Då – menar vi – handlar det mer om fritidspyssel, att plocka delar ur Panduros ask och då vore det befängt att tala om "konst": Konsten att måla flörtkulor kan helt visst nå oanade höjder. Den är en utbredd konstart men knappast någon av de viktigare. Jag kan tycka att byggsatser går åt detta håll i de fall det mest handlar om att sätta samman vad andra tänkt ut. Då är det knappast längre tal om självständigt skapande, snarast om något slags kopiering, en färdigstansad värld med klonade delar utan allt självtänkeri. (OK, vissa genvägar accepterar vi. Också den störste konstnär behöver hjälp med att riva färgen. Det är – igen – inte meningsfullt om var och en byggare skall tillverka sin egen mässingsplåt.)

En alldeles speciell konstform där enbart konstruktören kan göra anspråk på konstnärsrollen är de etsade plåtar som säljs som mj-hobbyns "grafiska blad" och av vilka bara ett fåtal blir byggda så som de är tänkta. De fungerar mer som samlarobjekt eller vackra föremål att hänga på väggen i de fall man kapitulerat för skönheten i materialet, precisionen, mässingsglansen Avsikten är inte att bygga dem, man inte längre utövande konstnär, snarare "samlare". Något som kan vara nog så kontaktskapande, som bäddar för framgång i konsten att ragga tjejer och är ett urgammalt knep i mj-kretsar. Man har en äkta Walde på väggen, en tidig Perl och flera unika VVA.plåtar och agnar med frågan:
    – Vill fröken hänga med hem och kolla mina etsningar...
    En klassiker som förekommer i en utvecklad variant där det i stället handlar om lödningar. (Jag prövade – utan framgång – samma recept på apoteket där frågan ställdes så: – Vill fröken komma med hem och kolla mina bensår...?)
    Jag kan tänka mig att många som delar vår hobby inte tar det så allvarligt. Utan att för den skull vara mindre reflekterande ställer de sig inte frågan om de sysslar med konst eller ej. De har roligt och nöjer sig med det, bygger modeller i stället för att fundera så mycket. Jag är inte säker på att de ens bryr sig om att läsa ända hit.
   
Till slut: Det närmsta mj-konst jag kommit för egen del är en äkta Malevitj – se bild – oavsiktligt skapad som ett avtryck på en masonitskiva efter en omgång med färgsprutan. Kvar finns några mystiska färgfält i suprematistisk stil.
    Tavlan är från tidigt 70-tal. Den räknas till de viktiga verken inom grupp KBran och skulle vara underlag nog för en egen konstriktning med massor av metafysiskt fuffens om "aleatorisk" konst och liknande. Den borde heta något i stil med "Hänt i sprutboxen", men innan jag sålde den till Moderna döpte jag om den till "Svår ångest över Hangöfjärden", ett namn jag använder för alla mina tavlor. Någon av Smalspårigts läsare kan ha sett den när Göteborgs MJ-sällskap fyllde 60. (Personligen anser jag att GMJS anläggning är betydligt större konst än både Malevitj och Sixtinska.
    Vilket också bör tolkas som tack för senast och grattis på 60-årsdagen...)
   
Denna essä är tillkommen i anledning av en fråga som ställdes i Smalspårigt och hade rubriken "Är modelljärnvägar konst?" Tidskriftens redaktör bad mig fylla i en ruta inför pressläggningen av numret när vi träffades på restaurang Gonzales i Falköping, ledningscentral för skaraborgska mj-intressen. Artikeln ställdes och så här blev det sedan den fått ligga till sig. Ämnet är stort och intressant med många aspekter, som gjort för ett symposion över modellhobbyns villkor, varför inte en come-together redan i sommar, senare känt som "Dalasamtalen".
   
    KB

En räcka konstverk av varierande konstnärligt värde. Den till höger är mera konst än kalkvagnarna eftersom den är mer hembyggd. Med det resonemang som förs i vår text skulle en byggsats bara vara ett konstverk om den lötts ihop av konstruktören själv, i detta fall några VVA-vagnar av Mats Björkelund: Originalet plus så många han orkar bygga. Övriga VVA-plåtar, monterade av andra, är då kopior, en sorts mj-hobbyns grafiska blad. Men, hallå: Sitter där inte några köpdetaljer på vårt scratch-bygge där till vänster ändå, lagergafflarna till exempel, något som drar ner modellens konstnärliga värde? Så alldeles "ren" var den då inte...