Kväll med kulturnämnden

Vad är det vi ser? Del II

    Vad skall man med en spännande snäcka
    som det susar hemlighetsfullt i
    om man inte får visa den för någon?
    (Knyttet)

"Frelanders stôva", ett bygge i skala 1:45 och nytt på Skövdeanläggningen samma dag kulturnämnden var på besök. Modellen är en av hundratals med förebild från Skaraborg, noggrant mätt och dokumenterad. Det är möjligen denna verksamhet som kunde kallas "kulturgärning", som många menar borde intressera kulturfolket. (Byggbeskrivning är att vänta i Allt om Hobby. Notera stavningen. "Stôva" heter det. Med "gresatak". Cirkonflex som man säger i Götene.)

Kulturnämnden har varit på besök.
    Visitation, om man säger.
    Efter lång väntan och ständig inbjudan blev det äntligen av. Vår verksamhet antas ju trots allt ha med kultur att göra. En kulturgärning, efter vad det sägs.. Även om vi lärt oss osäkra transformatorn när vi hör ordet. Allt är kultur numera. Fotboll, till exempel. Som har fördelen att också vara idrott.
    Besöket har kommit till i skarpt läge. Föreningen har drabbata av chockhyra och söker stöd hos kommunen för att klara kontraktet. Ny koncession krävs och kulturnämnden är vår sista chans att säkra driften, är den myndighet som skall fastställa guldhalten, bekräfta värdet i vår verksamhet. Fritidskontoret ger inte längre bidrag till äldreföreningar, något som i vårt fall var själva förutsättningen när vi gav oss på äventyret Westergötland-Nerikes Järnvägar. Nuvarande hyreskontrakt som vi skrivit på i dagarna med hot att annars åka ur lokalen kommer att punktera alltihop när vi om två år tvingas betala marknadshyra. Viss subvention har beviljats oss men den räcker inte, löser inte vårt problem på sikt.
    Föreningen har noterat den goda viljan, men överklagat ändå, förhalat och förhandlat. Ärendet har skapat mediauppståndelse, det har orsakat en debatt om var gränserna går för kommunal bidragsgivning och krävt en extra sväng i kommunstyret som passat vidare till nämnderna. Frågan kommer upp: Skall vi alls unna oss den här sortens aktivitet i kommunen, vad sorts stöd skall finnas för vem och vem skall i så fall betala? Kulturnämndens ledamöter är därför välförsedda med fakta och en noggrann lägesbeskrivning, men vi inser snart att få haft tid att läsa på, ett känt dilemma i politiken där överinformation är legio. Den direkta anledningen till nämndens närvaro denna kväll är vår bidragsansökan som lagts in som extra ärende vid sammanträdet som följer.
    Tyvärr blir allt en ganska avslagen föreställning, inte så litet påminnande om Grevinnans besök om fru Lenngrens dikt är bekant. Vi hade väntat oss betydligt mer men tycker vi får dålig kontakt och hamnar än en gång i försvarsställning, bedyrar för mycket, vädjar, pladdrar, går bort oss i detaljer, blir övertydliga, rädda för att inte bli förstådda.
    Ekvationen känns fel från början. En grupp politiker, flertalet damer, säkert med ett rikt inre liv men sannolikt med helt andra intressen, som råkat hamna som domare i en manlig paradgren. En kommunal modelljärnväg, vasa? En tågbana som byggs av ett gäng fantaster som vill få kulturen att finansiera deras fritidsbekymmer, en äldreförening kring ett skröpligt intresse där flera medlemmar inte ens bor i staden. Sett till mängden bidragsansökningar kan vi lätt förstå ledamöternas frustration. Beviljar du en får du säga nej till flera. Bland dem en teatergrupp som begärt anslag för att framföra Vaginalegenderna, vad nu det kan vara för något. Modellbygge är det sannolikt inte.
    Var och en nämnd och förening blöder för sina intressen, förstår sig. Vi kan ju inte kräva att hela kulturnämnden skall hoppa jämfota av förtjusning över vad den får se, den måste inte gilla modelltåg över allting. Våra gäster denna kväll hör nog inte alla till samma blodgrupp som modellklubbens medlemmar, vi väntar oss inte att de skall vara hängivna hobbyister, men ponera att åtminstone någon av nämndens ledamöter varit aktivt engagerad, kostat på sig ett exemplar av vår bok, tittat lite extra på spårplanen, kommenterat vår hemsida eller ställt någon påläst fråga kring vårt mål, våra visioner, funderat över vad som drivit oss att hålla ihop verksamheten så länge.
    De flesta frågorna rör praktiska ting, emellertid, det vanliga tjötet om modellen går att flytta, om skyddssargar, brandskydd och liknande. Förhandsintresset har varit ljumt, på gränsen till motvilligt och vi väntar oss inget genombrott i förhandlingarna. Tekniska nämnden har tackat nej till inbjudan, Turistbyrån har inte tid. Senast vi försökte få kulturchefen att titta till oss var hon mest oroad för att missa sin lunch. Utan att alls ha sett den låter hon ändå meddela att anläggningen är "fantastisk", förstår inte att hon sårar oss när hon föreslår att den borde visas för dagisbarn.
    Kanske tar vi oss själva för högtidligt, ändå. Överdriver, väntar oss för mycket. Världen står kvar utan vår medverkan, den måste inte veta skillnaden på motorvagn Y6 och en YB05p. Det är inte säkert att alla inser skönheten i ett mässingslok, i en snyggt målad kuliss eller en noggrann husmodell. Vi får nöja oss med en välvillig inställning. Det är med vår verksamhet som när grafiken kom till Tidaholm. Man begrep till slut att den är bra, men man förstår ännu inte varför...
    Jag inser fuller väl att kulturchefen alls inte motarbetar oss, varför skulle hon det? Bekymret är att hon fått hela ärendet i knät, att det kan vara svårt för henne att rätt värdera och sätta sig in i vår hobbyvärld, samtidigt som hon är föredragande tjänsteman och hennes ord väger tungt i sammanhanget. Vem är hon att bestämma och vad kan nämnden göra? Antingen sänka oss med ett penndrag eller med lite välvilligt nytänkande pynta i några tusenlappar så att vi kan fortsätta verksamheten. Vårt förhandlingsbud kan så långt inte missförstås: Vi klarar nuvarande hyra men inte högre.
    Vi har nu en timme på oss att övertyga en grupp politiker som inte har något förhållande till modellbygge, som inte har en susning om vad det handlar om, men som nu – beroende på dagsform och subjektivt tyckande – skall avgöra föreningens hela framtid. Vi har gjort allt för att få kommunen att förstå vår utsatthet men vi tycker att vårt beroende av några få personers godtycke är orättvist, också ur deras synvinkel med det ansvar som lagts på dem. Situationen är lika befängd som att låta Modellsällskapet ta ut handbollslaget eller som vore vi remissinstans för bonadsamlingens i Stenstorp vara eller inte vara. Vi har jobbat, lobbat, nobbat, men när alla argument – tätt packade i ett antal inlagor och möten – upprepats intill utmattning finns nu inget kvar annat än att låta anläggningen tala för sig själv, i kraft av sin skönhet kanske, och hoppas att kulturfolket inser att detta är en attraktion och en tillgång så som sägs i alla de vädjobrev som kommit kommunen tillhanda sedan det blev känt att järnvägen är hotad. Ärendet har kostat på, nämligen. Irritation råder sedan klubben satt klackarna i marken och våra bekymmer hamnat i lokalbladet. Vår protest har skapat en lätt animositet mellan förvaltningarna, den har fått kommunalrådet att tappa humör inför all uppvaktning utifrån. Han vet inte hur han skall tackla situationen som skapat uppror i hobbyvärlden. Kanske har han felbedömt läget. Reaktionen blev större än han trott, folk ringer och skriver, tidningarna ligger på. En dag har han en hel kappe arga mail bara från Norge. Hobbyister som låter förstå att Skövde också är en nordisk angelägenhet, att där finns ett stort nätverk kring vår förening som sträcker sig utanför kommungränsen och att han – kommunalrådet – kommer att bli herostratisk i svensk hobbyhistoria om han inte genast hjälper oss med hyran.
    Så hur få våra folkvalda att, utan all erfarenhet av liknande verksamheter förstå vad de ser, hur förmå dem att dessutom betala underhåll för något som de betraktar med intresselöst välbehag, på samma sätt som alla människor är passivt roade av miniatyrer? Det blir lite Albert Engströms riksdagsman över alltihop, dessvärre utan all munterhet eftersom vi är så nervösa inför nämndens reaktion, ängsliga att inte hitta våglängden. Det känns som om vi står till svars för vad vi gjort, något halvförbjudet lätt skämmigt som ställer till det för andra, som om vi brutit mot regler, brustit i etikett, orsakat skador på den kommunala verksamheten som kostar stora summor att reparera...
    När allt är över och siste ledamoten sladdat vidare till sitt sammanträde drar jag mig än en gång till minnes Lars-Eric Bernströms råd: Vad du gör, visa inte anläggningen för folk som inte delar ditt intresse. Du blir bara besviken. Därefter ledsen och förbannad. Bernström borde veta. Han var länge motorn i GMJS, göteborgarnas magnifika bygge i Bergslagsparken som – till skillnad från vårt – är tänkt att visas för allmänheten, för övrigt ett avgörande skäl till varför man valt den publikvänligare skalan 1:45.
    Länge grubblade jag över Lars-Erics yttrande, ett aningen desillusionerat saldo efter ett så framgångsrikt modellbyggarliv. En kväll som denna förstår jag precis vad han menade.

Med modellanläggningar är som med färdiglagda pussel. Det är svårt att veta vad man skall göra av dem när de är klara, hänga upp dem på väggen, kanske. Säkra med fernissa och börja på nästa för att få tiden att gå. Bekymret är välkänt för hobbyfolk: Varje gång man byggt färdigt en modell infinner sig en känsla av tomhet, en sorts abstinens som korsordslösare och pusslare bör känna igen och som är samma vånda som stora konstnärer känner när de landat ett mästerverk. Man tappar intresset för det färdiga resultatet, det var vägen dit som var mödan värd. Is this all there is? Vad gör vi nu då? Hur ser nästa utmaning ut? Ett större pussel, ett svårare korsord, ett knepigare bygge, tjockare roman?
    En modellanläggning som den i Skövde är kanske också, när den nått en viss detaljeringsgrad, ett färdigt "pussel", men med skillnaden att den är animerad, oavslutad och evigt föränderlig. Sista biten kommer aldrig på plats, "improvements never cease" som vi lärt ur engelsk hobbypress. Där finns alltid något som kan byggas till och om, men arbetsinsatsen syns allt mindre ju mer komplett anläggningen blir. Hundra timmars jobb på Skövdemodellen syns knappt, är som att spotta i Vänern. För nytillkomna ser anläggningen "färdig" ut, vi som sett den förut ser bara skavankerna, drömmer om fortsättningen, "detaljeringsgrad fem" som är arbetsnamn på den fas där de riktigt avancerade utmaningarna väntar, som att byta i fågelholkarna, få gungstolarna att röra sig i skalenlig hastighet och i övrigt komplettera anläggingen i ständigt nya dimensioner. (Senaste trenden handlar om ljud. Exempelvis "grissymfonin", ett digitalt orkesterstycke som dirigeras via en strömbrytare, som framförs på begäran och vars konsertlokal är ett svinhus från Broby, Kinnekulle. Eller modell av, skulle vi sagt.)
    En "tågbana" – hur dyr och detaljerad – är också en systemleksak som går att köra på, en tredimensionell oljemålning där motivet rör sig och som kan användas som mer eller mindre pedagogiskt sällskapsspel. Skövdejärnvägen är – utifrån sedd – mycket komplett för den oinvigde och den är stor, bara underhållet kräver sin man eller två. Det är naturligtvis ingen lätt sak att som kulturpolitiker ta ställning till vad man ser prima vista på detta sätt, att en råkall februarikväll komma klivande ur snön rakt in i denna sköna undre värld som man läst om, som angår tusentals entusiaster och som man nu fått på bordet. Mardrömmen – förslaget har antytts och framstår som ett hot – vore att vi skänkte anläggningen till kommunen, vad skulle man göra då? Skrota den? Förklara den för hobbyhistoriskt minnesmärke och lämpa över rasket till museet, något som skulle spräcka museibudgeten för all framtid. Anläggningen kostar en del i underhåll, nämligen, och problemet blir inte mindre så länge föreningen fortsätter att producera modeller, de senaste åren fler och ömtåligare än någonsin och att man inte visar någon tendens att tröttna.
    Så vad göra med en gökunge som denna, vad skall den ha för roll inom "upplevelseekonomin", vad får den kosta och vilken nämnd skall ta ansvar för den när det är tveksamt om kommunen alls skulle ha råd att ha den kvar? Enbart magasineringen i vältempererade lokaler skulle betyda en hyra på minst samma belopp som man nu kräver sällskapet på. För att inte tala om vad en flyttning skulle kosta. Det krävs expertis för att demontera banan och det tar tid. Bäst ändå kanske, så länge man inte väljer barbariska lösningar, att låta den stå kvar där den är, att subventionera hyran också i fortsättningen. Det blir billigast så...
    En idé som skissats på av bland andra fritidsintendenten vore att ställa om till föreningsdrift och anställa några av sällskapets medlemmar att ta hand om'et för att inte gå till eftervärlden som kommunen som lät landets mest omskrutna modellanläggning gå i putten för en princip och några tusenlappar. Här finns förstås risken att någon bättre kvoterad skulle få jobbet, utan kunskap om modellbygge, men ändå. Vi har visserligen byggt anläggningen, men vårt genusperspektiv är inte det rätta och det har funnits brister i den demokratiska processen. Beslutet om nedläggning av station Brakåsen togs mycket enväldigt. Likt en del andra avgöranden där styrelsen gått till verket utan att höra medlemmarnas åsikt. Borttagandet av inre hamnspåret, upphandlingen av nytt chassi till SJ:s lokomotor, med flera exempel.
    Ändå: Det känns som om det är längesedan man kunde tala med "sin" politiker, så som på förre kommunalrådet Larssons i Skövde tid. Han var den som kunde se värdet i vad vi höll på med, en "lekande människa" som hade roligt när han var på besök, som – generös och positiv – lät förstå att "det här tar jag hand om, oroa er inte, boys". Vi minns än hur hans barnaögon tindrade när WNJ-bolagets rälsbuss brummade förbi, hur vi fick slita honom därifrån: Seså, kommunalrådet. Kom upp ur källaren nu. Du är tre timmar försenad. Glöm inte att du har en kommun att sköta...
    Av denna glöd finns intet en kväll som denna. Världen har gått i moln, ingen tillåts växa sig större än sin personakt. Här finns ingen förväntan, ingen uppmuntan, inte någonstans känslan av att vi med trettio års hängivet ideellt arbete gjort något som adderar till kommunens good-will, som kan vara värt det stöd vi ber om. I stället en krypsnål attityd där man försäkrar sig i förväg om att besöket inte tar för lång tid. Några positiva särlösningar är inte i sikte, däremot finns en rädsla för initiativ, att hamna i nya bidragsberoenden. Envist tuggar man om principen "lika-för-alla" och oroar sig för att andra föreningar protesterar om just vi får hyreslättnader. Vadå, paint-ball är väl lika viktigt som era tåg, drar ju till sig fler ungdomar, för övrigt. Hurså kulturgärning?
    Jag har i det läget fullt sjå att för nämnden förklara att vi är en alteritet, varken MJ-klubben Stig-Helmer eller upphöjd som ryska baletten och inte att jämföra med handbollslaget, trots att vi också spelar i högsta serien och har lika stora publiksiffror. Men med föreningar är som med människor: De har olika betalningsförmåga. Skövdesällskapet må vara en referens inom hobbyn, en inspiration och ett föredöme för andra, men vi är inte golfklubben i Florida, spantar inte för en femsiffrig årsavgift för att få utöva vår hobby. År 2007 när marknadshyra skall gälla kommer därför järnvägen att läggas ner. Därest vi inte snarast kan säkra villkoren måste nedmontering av vår "life-time layout" påbörjas nu, stundande "Bankalas", Skövdeklubbens stora modellbyggarträff som anordnats 26 år i rad, får bli den sista. Årsmötet har redan beslutat om en avvecklingsfond. Trots detta kommer tusentals mantimmar att offras i containern och stora värden att förstöras. Här rivs för att ge plats åt nästa hyresgäst, är månne inte det tillräckligt? Också en hobby är given människan som lån och kan man inte betala för sig så... Ingenstans i överenskommelsen med fritidskontoret sägs att vi skulle ha lokalerna i evig tid. Herrklubbar av vår sort kräver per definition mycket utrymme, men det är vår förbannelse att med jämna mellanrum bli utsparkade, att tvingas starta om, vanligen i sämre lokaler. Exemplen är flera: Stockholm, Malmö eller Göteborgs MJ-sällskap som efter ett antal flyttningar och sextio års verksamhet fortfarande lever under hot, som får nådatiden förlängd något år åt gången innan det är dags för nästa förhandling. Skövdesällskapet var länge det avundsvärda undantaget, ur storstadsperspektiv exempel på hur gott hobbylivet kunde levas ute i landet med en generös och välvillig kommun som i förre kulturministern Bengt Göranssons anda förstod att hantera medborgarnas intressen. Enligt honom är fritidspolitikerns främsta uppgift att ordna lokaler för verksamhet och sedan lägga sig i så lite som möjligt, gärna med fokus på särintressen som annars aldrig skulle kunna utvecklas.
    Vår speciella hobby, kulturgärning eller ej, men på den nivå den utövas av Skövde Modellsällskap, rör sig över huvudet på de flesta, också nuvarande kulturministerns är jag rädd, han som annars vore bra lämpad att se vår bana så som den skall upplevas: I ögonhöjd, nämligen, och med gott om tid att förlora sig i detaljerna och se tågen gå, sittande helst och inte så peripatetiskt som blir fallet när man ser allt uppifrån. Frågorna som följer när ledamöterna vandrar runt och tar till sig vårt livsverk andas samma osäkerhet som alltid när vi har besök. Det är som att släppa ut en katt i ett främmande rum. Försiktigt först, sedan allt säkrare, till slut ganska okänsligt när man börjar peta på modellerna. Många bär bilden av "tågbanan" inom sig, refererar till sådana man sett tidigare eller önskat sig som barn. Alla jättestora och med jättemånga tåg och spår. Men detta är – igen – som när katten får för mycket mat. Den vet inte var den skall börja. Och kan Skövdebanan, med dess ambitioner och pedagogiska avsikter, längre kallas modelljärnväg? Hur skulle den uppfattas om den i stället stod på museum, så som den berömda miniatyrjärnvägen på Tekniska i Stockholm, högt rankad bland sevärdheterna där. Se här, gott folk, vad Skövde har, öppet var söndag för den som vill komma och titta: Fem hela rum med massor av intressanta saker att upptäcka, allt i högsta museikvalitet och med omfattande research bakom varje detalj. En bit kulturhistoria, ett skaraborgskt junibacken i skala 1:87. Hundra kvadrat 50-tal, mycket lärorikt om du vill veta hur det såg ut före snabbtågens tid, när IT var ett mjölkbord och bilarna körde på vänster sida, då man tjuvrökte på personvagnens plattformar och transporter sköttes med ånglok.
    För all del: Det händer att vi misströstar och allvarligt frågar oss vad vi håller på med, vad alla dessa år av bortkastad möda alls tjänar till. Tanken stör oss då och då, en förfärande självrannsakan som kan få oss att tappa all inspiration och för en tid lägga pincetten åt sidan: Tänk om vår anläggning är ett enögt kungarike ändå, allt besvär förgäves och föreningen en social anomali där vi tappat proportionerna? Kulturfolkets ointresse är kanske förklarligt. Det är vi själva som haussar vår betydelse och våldsamt övervärderar den, månntro vi är offer för vår egen självöverskattning? Andra är kanske inte så roade som vi tror? Modellbygge, med sviktande publikunderlag, är 40-talisternas hobby, angår väl knappast IT-generationen annat än som påminnelse från den analoga tiden då man använde björnklister och strömbrytare i stället för cyano och bluetooth? Vem bryr sig om hur motorvagn X7 såg ut, vad finns för "action" i en gammal rälsbuss med gengasaggregat som går så långsamt att den knappt rör sig, vem, i färdigfabrikatens tid, imponeras av en modellkåk gjord av tandpetare och kalsongludd från andra världskriget?
    Månntro vi är de sista som vägrar inse att vi är en kvarleva från de stora julskyltningarnas tid då elektriska tåg var varje ung mans dröm och världen delades i Fleischmann- och Märklinanhängare. Vår hobby sägs vara på långsamt utdöende, vad betyder pianotråd och handarbete mot chips och färdigköpt? Vad är en tapper tennsoldat mot datakrigare, en röksignal mot digitalteknik? Folk kanske bara skrattar åt oss, ser oss som excentriska kufar, håller god min när de lurar oss att tro att Skövdemodellen "borde ses av fler", pliktar med omdömet att den är "fantastisk" när alla vet att minsta barn bygger den virtuellt på en kvart? Tänk om vår självbild krackelerat någonstans längs linjen, om vårt jagande efter tiondelar är lika meningsfullt som att skura Västerbron med tandborste? Är WNJ-projektet kort och gott en "tågbana", ett gubbdagis för leklystna sekterister eller är det möjligen något mer och annorlunda, en sevärdhet inom upplevelseindustrin som kunde byggas ut och satsas på kommersiellt, något som angår fler än den innersta hobbykretsen? Museifolket, till exempel. Eller Turistbyrån som heller aldrig visat oss ens artigt intresse.
    Något värde får väl anses finnas där ändå eftersom kommunen tvingat oss att hålla öppet för allmänheten ett antal dagar om året, ett villkor för att subventionera hyran så som man gjort. Trots att vi hela tiden sagt att vi själva vill bestämma under vilka former vi är beredda att visa upp oss. Var, inom det övriga föreningslivet, ser man exempel på tvångsåtgärder som denna? Inte ställer man krav på fotoklubben att man – utöver vad som sägs om nya medlemmar i stadgarna och man själv beslutar om "öppet hus" och liknande – skall släppa in allmänheten?

Igen: Vad är det vi ser, eller tror oss se och vad är det vi i så fall visar? En kulturhistorisk nostalgipaj, en värdefull rekonstruktionsmodell eller en surrealistisk projicering av önskedrömmar? Och hur förhåller sig i så fall fiktionen WNJ, den "fjärde dimensionen" som är ett berättargrepp, en fortlöpande krönika om Westergötland-Nerikes till litteraturen den sköna? Hur skall vi tolka kommentarerna kring Skövdebanan när man inte längre kan skilja den från verkligheten, när tidningens reporter inte genomskådar vår hemsida utan i stället undrar "var vi fått alla svartvita bilder ifrån". När Allehandas mest rutinerade journalist går på hela myten och tror att Westrikebanan faktiskt existerat, att den är en del av Västergötlands kulturarv som vi nu bygger en modell av?
    Det är inte alldeles lätt att förklara för nämndens ledamöter att vad man har framför sig också är ett "originalmanuskript" till en bok och en följetong som startade 1979, som har massor av läsare och som pågår än, där varje nytt kapitel som publiceras fortfarande tas emot med samma nyfikenhet och förväntan. Westergötland-Nerikes "årsberättelser" är en dokusåpa i järnvägsmiljö som tog form i hobbybladen innan ordet fanns, dess roller spelas av de föremål som finns på banan där varje figur – också lok och vagnar – har sin identitet. Hobbyister över hela landet följer utvecklingen med stort intresse. De vet vem "mor Hulda i Undveket" är, de känner väl till "amerikanska" lokets prestanda och minns precis vilken vagn bromsaren Eugen Valentin åkte i den svåra vintern -29 när han frös fast och fick spettas loss. Detta är de syllar som föreställa världen, eller åtminstone Westergötland-Nerikes trafikområde. Minsta detalj på banan har en plats i vår berättelse, men det är förstås omöjligt för nypåstigna att genast inse det litterära värdet i elektriska tåg som kilar fram och tillbaka i ett gipslandskap. Det kräver fantasi och tillvänjning att ta till sig "WNJ-boken" som är en sorts verbalt modellbygge, en konkordans till modellerna på banan, ensam i sitt slag, som allt som är nytt svårbegripligt originell när den kom ut men numera kult i hobbyvärlden. Det finns läsare som kan boken utantill, som känner WNJ-bolagets historia bättre än vi själva och anställer förhör med dess författare, men vi kan knappast kräva denna detaljkunskap av varje besökare som hellre låter sig imponeras av den samlade arbetsinsatsen, detaljeringen, dokumentationen, noggrannheten, troheten mot förebilden, antalet mantimmar som krävts för att bygga anläggningen och alla modellerna på den. Ofta vill man veta mer om vilka material vi använt och framför allt vad det kan ha kostat och hur vi kommer åt överallt. En återkommande fråga är om anläggningen går att flytta och här är svaret nej. Det vore enklare att flytta berget Billingen, besökarna får vackert komma till klubblokalen dit vem som vill är välkommen var söndag. Ödesfrågan just denna kväll med kulturnämnden på plats handlar om hur många medlemmar vi är och då räcker det inte att förklara att vi är som lejonets ungar: Få, nämligen. Take it, Aisopos...
    En politikers svåra uppgift är ju att snabbt sätta sig in i allting, men vad sorts sakkunskap kan man alls vänta sig av den som inte själv bygger modeller eller likt riksdagens talman råkar vara järnvägsfantast, som kan skilja Säröbanans godsvagnar från statens? Nämen, har man sett: En T6 med torvpulvereldning. Minsann, herr talman, är inte detta Nora Bergslags ångfinka i den äldre målningen?
    Vad mer finns att fråga om: Har vi sökt sponsorpengar tro? Ja , det har vi. Sökt bidrag hos andra nämnder? Visst. You bet. Tvättat oss, satt tillbaka verktygen? Finns där ingen nationell organisation som... Nej. Alla svar har ni redan i era papper. För övrigt är vår högsta lust att bygga modeller, inte att jaga ihop till hyran.
    Mycket handlar om nu och då. Och nostalgi, såklart. Vi äro 40-talister alla, nämligen. Födda före X2000-tågen då rälsbussen hette Hilding Carlsson och alla elektrolok, både på SJ och i Märklinkatalogen, var bruna. Någon minns när farfar körde D-lok på Karlsborgsbanan, hur man åkte beigegul motorvagn till midsommardansen, skolutflykterna i sommarvagnar, apelsindoften i 3:e-klasskupéerna.
    Jodå, mycket av detta kan med lite gosselynne, hoppfull håg och fantasi återupplevas på vår anläggning. När de små tågen börjar röra sig handlar det därför om igenkänning: Titta, en sån där kommer jag ihåg. En sådan har jag åkt med... Många besökare blr som barn i ett skyltfönster, påminner inte så lite om Smirre katt när han fick se en Y6 i HO röra sig första gången. Försiktigt avvaktande medan hjärnan arbetar, försöker de klura ut linjesträckningen från norr och söder, hur privatbanan ansluter till SJ och vilka lok som deltar i "trafikspelet". Vart tar tåget vägen sedan då? Va, kan ni köra i de andra rummen också? Genom väggen, alltså?
    Lika kul varje gång.
    Andra frågor vill ha bekräftelse på att man sett rätt: Är detta Våmb? Visst är det väl Tidaholms stationshus där borta? Forsvik, eller hur? Det där känner jag igen. Kanalmagasinet i Lyrestad, tror jag..
    En del frågor är mer ifrågasättande och av den felfinnande, lätt förebrående sorten. Vi får stå till svars för att vi inte byggt hela världen i skala, att den inte stämmer i detaljerna: Så det är inte Mölltorp på riktigt, då? Man kan alltså inte säga att det är en exakt modell? Varför har ni inte byggt Ulvåkers station? Varför kör ni inte fortare och varför är livet en trasa?
    Svaret på dessa frågor hittar vi numera hos Elfriede Jelinek som skriver: Det är alldeles omöjligt att avbilda verkligheten i skala ett till ett. Ett citat som vid behov kompletteras med en devis från Stockholms MJ-klubb och som lyder: En modelljärnväg i skala 1:1 är en rackarns otymplig historia...
    Många frågor är förutsägbara, vi har lärt oss hur våra besökare reagerar och på vad. Till avdelningen upptäckter hör utrop som: Titta det lyser, titta det låter, titta det rör sig, titta där är en som har drunknat! Åh, en kråka där i grantoppen! Och inredning i husen, kolla ... Har du sett grävlingen under dressinskjulet? Det här ä' ju inte klokt, assså... Tänk, sicket pill...
    Varpå följer en klentrogen blick som vore vi kontaminerade på något sätt, eller som om något hänt som fått oss att stanna i utvecklingen. Hur kan vuxet folk ge sig tid att tälja amalgamkråkor och leka med tåg långt sedan man lämnat barnkammaren? Och, hur noggrant de än bygger sina modeller, därtill påstå att det skulle ha med kultur att göra? Visst är de små tågen lustiga att se, men – njae...
    Kanske handlar det om attityd, till slut. Modellbygge – stundom kallat "den tionde konstarten" – definierat antingen som kreativt konsthantverk, ett mentalhygieniskt plocke-pinn för sysslolösa eller ett terapeutiskt fritidspyssel utan längre räckvidd. Helt klart intressant och roligt att ha sett men knappast något som kulturnämnden kan satsa pengar på. Dess ordförande, med meriter från äldrevården i Värsås och inte precis fru Lenngrens grevinna, låter avskedsvis förstå att några pengar finns inte och hade man så skulle det ske på bekostnad av annan och viktigare verksamhet. Säkert skulle fru ordföranden haft större glädje av mina bensår. För övrigt är hon dåligt informerad, har hört sägas att vi "håller oss för själva, inte vill ha besök", något som tar en god stund av besökstiden att förklara inte är fallet. (Vi frågar oss till slut hur påläst nämnden är sedan vi fått frågan om inte fritidsstyrelsen kan hjälpa oss, om vi sökt bidrag där. Svaret är att det är ju just precis där problemet börjar, skälet till varför söker stöd hos kulturnämnden. Fritis beviljar som bekant sedan några år inga bidrag till äldreföreningar av vår typ.)
    Kört, som det känns. Exit Westgöta-Nerikes. Några bidrag lär det inte bli att döma av närvarande ledamöters betalningsvilja. Inte ens en frivillig femtiolapp av arvodet var det värt. Vi gjorde till och med ett desperat försök att skämta, att peka ut en ordvits som ryms i firmanamnet "Slöj-Detaljer" som skymtar på en av byggnaderna på banan, men som ej skall förväxlas med ett närlydande företag i Skara.
    Allt vi fick veta var att vi stavat fel. "Slöjd-Detaljer" skall det vara.
    Tja, vad hade vi väntat oss? Kulturnämnden i Skövde imponerar inte, ger oss varken tröst eller hopp. Ett tack för senast hade varit klädsamt men det uteblir också. Man lyssnar på oss, men de konkreta förslagen saknas helt, de som vi ville se prov på här och nu. Framtidsutsikter finns inga, heller ingen nyfikenhet eller känsla för den lokala identiteten kring våra modeller. Det kunde lika gärna ha varit Hembygdsföreningen i Töre på besök. Någon av nämndens ledamöter har jag mött på fest, möjligen hade jag inbillat mig att fler i denna skara kulturpersonligheter skulle känt igen mig i min andra roll som krönikör, radioröst, recensent, bibliotekarie i Skövde och som författare till ett antal västgötaböcker. Jag är ju trots allt den kända Astrid Gogglesworth, kulturens första dam i Falköping med omgivande kommuner i R län.
    Men inte då. Stämningen efter avslutat studiebesök känns lite ödslig, vi som dukat fram bästa ritningspärmen, städat överallt och välkomnat med kaffedoft i alla hörn. Jag anar hur Mme Tussaud kände sig inför sina domare när hon slet med sina dödsmasker, känner mig sårad och missförstådd både i rollen som hobbyspacklare och som före detta äventyrare i Skövdes kulturliv.
    Dit Modellsällskapets verksamhet uppenbarligen inte hör.
    Så förgår all världens härlighet, också modelljärnvägar. Jag drar mig till minnes en replik från Turistbyrån i Skövde där man har ständiga förfrågningar var sommar kring vår järnväg. Jag ville veta om personalen kände till den och fick svar direkt från en av turistvärdinnorna: Jag vet att den finns, jag har inte sett den, men jag har hört att den ska läggas ner...
    Därför skall jag nu skriva till riksdagens talman och be om banbidrag för Westergötland-Nerikes Järnvägar som behöver friskt kapital och ny koncession. Han är diggare efter vad vi hört, var med och grundade ÖSlJ-järnvägen i Mariefred. Säkert har han ett särskilt konto för ömmande fall som vårt.
    Kanske förstår han oss bättre.

KB  

Frälsning nås på olika spårvidder, vad sorts välsignelse som följer med just vår speciella hobby får andra avgöra. Modellbygge botar och förebygger allvarliga sjukdomar, men. det är att inbilla sig att tro att det är svaret på alla frågor. Är modellen välbyggd brukar ytterligare handpåläggning inte behövas. Dock: If the Lord won't hav'im, the devil must... Således: Om kommunen inte bryr sig, får någon annan hålla sin hand över verksamheten... (Nej, denna bild är inte hädisk, varför skulle den vara det? Stör den inte vår vän kyrkoherden och vara far körde Da-lok på Karlsborgsbanan, bör den inte vara anstötlig för någon annan heller.)

Hur visa banan på bästa sätt, hur få besökaren att veta vad han ser? Kanske krävs barnets nyfikenhet för att upptäcka alla detaljer? Som här när Anton, 10, låter sig informeras av sin fräsiga faster Ann-Marie Magnusson, "Ammi" med Hobby-Sverige och med högt anseende som modellhusbyggare. (Jodå, det finns damer inblandade i vår kärvt manliga hobby, oftare med mer intresse för miljöerna runt omkring än för det kinetiska rollspel som handlar om tåg och spår.)

Rivning pågår, Westgöta-Nerikes. Arbetståget har nått Grottkvarn där rälsupptagning påbörjats. Scener som denna vill ingen se men de blir verklighet om situationen inte kan lösas för Skövde Modellsällskap. Tanken att efter trettio års verksamhet med kommunens goda minne och generösa villkor plötsligt betala marknadshyra för klubbens lokal är orealistisk. Den är inte förhandlingsbar, något som vi, under rådande moratorium, varit noga med att påpeka hela tiden.