Playtime

Om konsten att leka med tåg

En dialog

    – Så du menar att ni kör med tågen också?
    – Självklart. Annars vore det ingen järnväg. En statisk modell bara, nedlagd från början. Poängen, fascinationen, är just animeringen.
    – Anim...?
    – Ja, att det rör sig. Körningen, om man säger.
    – Hur går det till?
    – Du vrider på körkontrollen. Höger betyder norr. Kolla noga så att inget står i vägen på spåret. Lyser det rött ligger växeln fel eller så måste du stanna av annan anledning.
    – Sss... Hajar jag väl. När ni kör, har ni tidtabell också?
    – Givetvis. Har du hört talas om järnvägar som kör utan tidtabell?
    – Ja. Smalspåret på Ryttarens torvströfabrik, Röde Mosse i Axvall. Grabben har en Märklinbana som fungerar alldeles utmärkt utan tidtab...
    – OK. Förlåt. Något mer du ville veta? Vi skrev om detta i Allt om Hobby 1985. Tre artiklar med rubrik Trafik och näringar för MJ-bruk. Där står det mesta i ämnet.
    – Vadå ämnet?
    – Jo, hur vi tänker oss banan. "Animeringen" som betyder att ge liv och innehåll. Det fiktiva underlaget. Hur och varför tågen rör sig som dom gör.
    – Det var ju bara att vrida på strömmen ju...
    – Visst. Men så långt kör du modelljärnväg, fortfarande på nivån "titta-det-rör-sig".
    – Vad är det för fel med det då?
    – Inget. Men då är det en mekanisk leksak, ingen järnväg.
    – Och? Måste det vara så komplicerat? Leka tåget kan väl varenda unge som krupit runt med sitt BRIO. En medfödd egenskap, säkert.
    – OK, skall vi snacka på den nivån så...
    – Nä, förlåt igen. Jag skall skärpa mig. Fortsätt du.
    – Tåg rör sig inte utan orsak, det har du rätt i. Det kan handla om att dra dem i snöre eller – lite krångligare – att elda under pannan, "live-steam" som det heter.
    – Ja?
    – Eller så hämtar de kraften ur vägguttaget. "Elektriska tåg", vanligen kallade.
    – Märklin, menar du. Leksakståg.
    – Säg hellre modelltåg.
    – Skulle Märklin vara så fel då?
    – Egentligen. Om man skall vara petig. Många säger Märklin när man menar elektriska tåg. Firmanamnet är så inarbetat att det blivit synonymt med begreppet. Ett resultat av skicklig marknadsföring.
    – Jag förstår.
    – Det är som att säga Volvo när du menar bil. Det finns andra märken.
    – Minns jag väl. Fleischmann hette det andra. Där fanns någon sorts skillnad på dem. Man måste välja.
    – Tyckte Kirkegaard också.
    – Va? Märkl...
    – ... och Trix och Rivarossi och några tusen fabrikat till bara i Europa. Yes. Du fick bestämma dig för antingen Märklin, som använder växelström, eller alla andra som har likström i tågen.
    – Vem är störst då?
    – Japaner, amerikaner. Märklin är en jätteindustri som omsätter miljarder euro och som varit framgångsrika i Sverige. Kommer du till USA är det ett udda märke.
    – Jag förstår.
    – Nä, det gör du inte. Men jag vill hellre kalla tågen modeller. Oavsett fabrikat, om de är hembyggda, si eller så detaljerade.
    – Fantastiska grejor om man tittar närmare. Vadå leksaker. Har du sett de här småskalorna, N och ännu mindre. Som Fabergéägg. Rent otroligt.
    – Håller med. Vi får datera upp Kjell Stenson.
    – Nu hänger jag inte med.
    – En mediakändis på sin tid. Teknikjournalist, mycket duktig.
    – Kommer jag kanske ihåg, ja.
    – Han sa något roligt om modelljärnvägar. Jag tror det var han som sa det i alla fall.
    – Vad sa han då?
    – Modelljärnvägar är som kvinnobröst. De är egentligen avsedda för små barn men intresserar mest äldre män.
    – Ha, ha. Fick jag välja så...
    – Kirkegaard.
    – Du sa det. Vad du tjatar om honom.
    – Fast det stämmer inte längre. Modelltågindustrin bärs upp av en vuxen publik, oerhört kräsen och mycket medveten. På den här nivån är det pappas leksaker, eller farfars, snart. Den tid är förbi då varje grabb drömde om elektriska tåget till jul. Detta är 40-talisternas hobby.
    – Är du säker på det?
    – Ganska så. Säg 50-talsgenerationen också. Efter transistorn blir det glesare kring transformatorn. Men det spelar liten roll för det jag vill diskutera här. Hittills har vi talat om kraften, vad som får hjulen att gå runt. Du kan använda kottar om du vill så länge där finns något som driver dem. Motor eller snöre.
    – Och?
    – Jag talar alltså inte om pjäserna utan om själva spelet. Trafiken. Reglerna, syntaxen, sammanhanget, av vilken anledning lok och vagnar rör sig. Varje tågrörelse på Westergötland-Nerikes...
    – Det är alltså namnet på den där järnvägen du skriver om...
    – Och bygger, ja. Jo, varje förflyttning på den järnvägen dikteras av en "näringslära". Det är industrier och företagsamheter längs linjen eller rättare – inom trafikområdet – som ger villkoren.
    – Självklart, tycker jag.
    – Visst. Modellen du ser är också ett "järnvägsmodelltrafikföretag". Vi talar om "fjärde dimensionen" som är ett namn för sådant du inte kan ta på men som vi måste föreställa oss, som vi får nöja oss med att prata om. Wittgenstein. Nä, förresten...
    – På låtsas då?
    – Jo. Hela världslitteraturen är på låtsas. Det är detta Odysséen handlar om.
    – Jag fattar ändå inte hur du får ihop det med alla filosofer och gubbar du drar fram i alla lägen.
    – Vad skall jag svara på det, tycker du? Som Horace Engdahl?
    – Är han modellrallare?
    – Vet jag inte. Men han sa: Jag har aldrig hindrat någon från att förstå...
    – I så fall förstår jag inte riktigt vad för industrier du pratar om? Härifrån ser jag bara en: "Nya Läsk & Vattenfabriken" står det på husgaveln. Det kan väl inte räcka att försörja en hel järnväg?
    – Nej, det gjorde inte dess föregångare "Saft & Vatten" heller. Här får du ta fantasin till hjälp och simulera en värld utanför "brädet", anläggningen alltså. Just "Nya Läsk" ger kanske inte så många vagnslaster.
    – Vem gör det då?
    – Dominerande industri heter Skogar & Sågar. det stora skogsbol...
    – Skogar & Sågar & Söner skall det väl vara? De här sönerna, hur..
    – De gjorde ingen människa glad, inte föräldrarna heller.
    – Deras logo är kul. Korslagda uttrar med en gran emellan.
    – Lite sökt, tycker jag. Överlastad som logo. Men Skogar & Sågar syns överallt och vi tänker oss att det bolaget betyder timmeravlägg, virkesupplag och träindustrier av allsköns slag. Tjäroljefabriken, till exempel. Också deras.
    – Ja, den ja. Vad är det för sorts modell, egentligen?
    – Den tillhörde på sin tid Östermalms MJ-klubb och är deponerad i Skövde som "modelljärnvägshistoriskt minnesmärke". Den ingår i vår "Hall of Fame", alltså sådant som funnits med på kända svenska mj-anläggningar.
    – Kul idé, hörru. Vilka fler...
    – Jag skall peka ut dem vid tillfälle. Tjärkokeriet, "ÖMJ Fame Factory", är bara ett exempel. Där finns flera. Från Bruno Kocks Yxkroken, hembyggen av Olof Sjöholm från tiden före Perl osv.
    – Perl?
    – Per Lindgren. Han och Bosse Ekmark med firma Hobby-Teknik på Upplandsgatan var bland de första som prövade etsteknik i mässing. Just nu jobbar vi på att få Perl att deponera någon av sina pionjärmodeller i Skövde. Fast det vet han inte om än.
    – Hur långt tänker ni driva det här då? Det blir ju som ett mj-museum nästan.
    – Vi tar det försiktigt. Något "Showde room" är det knappast tänkt som. Mer som en uppmärksamhet mot mj-byggare som inspirerat oss och andra.
    – Det kan väl inte vara svårt att få ihop "minnesmärken" så som du beskriver det. Det måste väl finnas många som...
    – Just. Och det kan vara där problemen dyker upp. Tanken är under utprovning än så länge. Vi har lärt oss att många är mycket fästa vid sina modeller, speciellt om de är hembyggda,
    – Ja. varför skulle man inte vara det? Du är väl likadan?
    – Just. Här måste finnas ett stort mått frivillighet. Vi kan ju inte bara ta för oss av landets samlade modellbestånd, peka på vad vi vill ha och kräva att ägaren ställer ifrån sig grejorna i Skövde bara för att vi vil ha dem där.
    – Nä, det förstås. Hur...
    – Igen. Skövde "Hall of Fame" är än så länge bara ett försök. Det är möjligt vi lägger ned det därför att det framkallar alla möjliga reaktioner.
    – Men hur kommer du på tanken, jag men...
    – Ta till exempel YxJ, Bruno Kocks järnväg, när jag fick veta att den inte fanns mer så...
    – Den såldes ju. Den finns ju kvar. Bruno bygger en ny, smalspårig, tror jag.
    – Ja, men det visste jag inte då. Jag bara såg framför mig hur YxJ gick i containern och det var så tanken uppstod att "rädda" någon detalj eller så.
    – Om du vänder på det då. Den dag ni åker ut ur lokalerna...
    – Usch, ja. Vi var nära i vintras.
    – Vaa!? Det menar du inte. Vad hände?
    – Jag vill inte prata om det. Situationen redde ut sig.
    – Hur...
    – Jag vill inte prata om det sa jag ju. Jag får hjärtsnörp.
    – Den här järnvägen, "WNJ", skulle du kalla den en privatbana?
    – Ja. Men det är inte Skogar & Sågar som äger den, även om de är intressenter. Till storkunderna räknas också "bruket" med allt vad dit till och från transporteras: gjuteridetaljer, pappersmassa, tackjärn, sand med flera specialer.
    – Vad är det för bruk, egentligen? Forsvik känner jag igen, men...
    – Du kan kalla det ett koncentrat av allt möjligt. Forsvik, Sveriges äldsta samlade industribebyggelse, finns med, Sedan ..
    – Upsiöö Bruk, heter det så?
    – Ja. Ett samlingsnamn för mycket. Förhistorien finns nedtecknad i WNJ-boken.
    – Jo, den har jag läst. Och masugnen har jag sett. Men alla de här vallonsläkterna Kruitbruik, Pöse, Papphuysen och vad du skriver om, har de verkligen funnits?
    – You bet.
    – Nu ljuger du.
    – Tja. Låt oss säga att de är "prototypiska", sannolika på samma sätt som järnvägen. Eller korsriddaren Arn, om du känner till honom.
    – Nej.
    – En romanfigur. Det var han som upptäckte Västergötland.
    – Kylvagnen där då. Verkar inte ha mycket med skogsbruk att göra. Hur förklarar du den?
    – Enkelt. Transporterar jordgubbar. Går direkt via Mölltorp. Säsongen har just börjat.
    – Det står HNJ på den, inte WNJ..
    – Halmstad-Nässjö, vad är det för märkligt med det? WNJ hade inga kylvagnar.
    – Här då: SMJ...
    – Saxnora Mohällarne, vår mesta samtrafikpartner. Fast här växlades tågen över Norrum som var sammanbindningsstation.
    – Men du, jag läser på skyltar som finns överallt: "Älgförädling", "Snugge Plywoodstiernas konsultbyrå", är sånt kul? Och ger det verkligen inkomster åt järnvägen?
    – Just i Snugges fall gjorde det aldrig det. "Älgförädling" var en storaffär under kriget. Flera familjer blev stenrika. Var pengarna finns vill ingen veta. Dom luktar, om du förstår vad jag menar.
    – Alla namnen då. Hur får du...
    – Karaktären Snugge har jag stulit från Kjell Swanberg, kåsören. Annars svarar jag som Lasse O'Månsson à propos hans romaner om Steve Lind som alla hade samma titel. Det är svårt att hitta namn. Nathalie Flunke, till exempel. Himla svårt. Det tog tid innan vi kom på vem hon var.
    – Vem var hon då?
    – Glöm det. En metodiklektor på lärarhögskolan i Mölndal, men hon...
    – Vad har hon med er modelljärnväg att skaffa?
    – Inget. Sa jag ju. Glöm henne.
    – Jag såg på en godsvagn, graffiti där någon skrivit "Ned med Harriet Lökholm". Samma uppmaning finns att läsa på silon i Kvarstad, under bron och på flera andra ställen. Någon sorts kampanj, verkar det som. Vem...
    – Ingen aning, tyvärr. Klottrare är ett problem.
    – Men Harriet Lökh..
    – Tycks vara någon som inte gillar henne. Glöm henne också.
    – Bland alla figurerna du skriver om, har du någon favorit? Eller någon du inte gillar. Jag får för mig att några är nidporträtt. Den här nassetypen Furuflak, till exempel. En rätt otrevlig typ...
    – Det är nog en riktig iakttagelse. "Falken" skulle jag inte vilja ha som chef. Fast kalla dem hellre karikatyrer. De finns där just som överdrifter, skisser i rollspelet Westgöta-Nerikes.
    – Tänker du på någon speciell?
    – Pressa mig inte på detta, please. Risken är att du läser in sådant som inte finns, inbillar dig saker. Hobbyvärlden är liten. Vi har några exempel där läsare hört av sig och trott att jag skriver om dem, att WNJ-figurerna skulle vara förtäckta anspelningar på både det ena eller andra.
    – Vad svarar du på det då?
    – Tja. Som Piraten. Skriver man om en synål så är det alltid någon enögd j-vel som känner igen sig. Men sånt här ligger alltid med i skrivuppdraget. Faktum är att jag blir olycklig när folk tar åt sig så här. Inbillar sig saker. Som Orfeus Talfeldt i Ockhult om du känner till honom.
    – Nej, tyvärr.
    – Han finns med i WNJ-boken. Såg också spöken mitt på dagen.
    – En helt annan sak. Kan man köra i de andra rummen också, jag menar: Hänger dom ihop på något vis?
    – Visst. Vi har tagit hål i väggen. I stället för att köra in i den. Trafiken sköts hur järnvägsmässigt som helst med tåganmälan, signaler och allt som hör till. Du startar, låt oss säga, härifrån Kvarstad som är banans södra punkt, så småningom når du slutstationen Norrum, flera rum bort. Egentligen en skrubb med stadskuliss där tågen vänder. Favorittillhåll för den som gillar att växla på trånga bangårdar.
    – Så du ser inte tåget när det lämnat stationen?
    – Just. Det ligger en del realism i detta, tycker du inte? Du måste lita till att signalerna fungerar, får inte hänga av dig lurarna förrän du fått bekräftat att tåget ankommit nästa station. Tåganmälan heter det. Precis som stora förebilden.
    – Är det så viktigt, menar du?
    – Jag tycker det. Du skulle knappast acceptera att SJ lämnade sina tåg i tunnlar lite var som helst. Också WNJ:s resenärer har rätt att kräva komfort. Vi bör åtminstone se till att de kommer fram.
    – Hur lång tid tar resan då?
    – En lustig fråga. På SJ handlar det om att komma fort fram, på modellbanor är det tvärtom. Där skall tågen var ute "på linjen" reell tid så länge som möjligt. Som svar på din fråga, låt oss säga så här: Startar du resan i Kvarstad tar det en stund innan du är framme i Norrum.
    – Det tar sju minuter att köra hela sträckan har jag hört.
    – Jo, kanske. Jag vill minnas att vi tog tid en gång. Men i realiteten blir det längre med alla uppehåll. Tidtabellen är lagd så att i Forsvik skall du vänta in pendeln från Mölltorp, i Kråkvattnet kan växlingsuppehållen bli långa. Jag skulle råda dig att ta rälsbussen om du har bråttom. Det går en sådan varje för- och eftermiddag. Det närmaste "snabbtåg" du kommer på WNJ.
    – Jamen, om det skall gå långsamt är det är väl bara att stanna någonstans och låtsas att tiden går?
    – Visst. John Allen, en amerikansk pionjär, gick ännu längre. Han hade en tunnelbanestation med fullt av väntande på perrongen som bara hade ett fel.
    – Nämligen?
    – Tåget kom aldrig. Man hörde bara ljudet.
    – Så du menar att ...
    – Det fanns inget.
    – Ett billigt sätt att utöva sin hobby, tycker du inte?
    – Jo, men lite trist. På Westergötland-Nerikes har vi något liknande. Ett ångbåtsbolag "Nya Ångslups AB", helt utan tonnage. En skrivbordskonstruktion rakt igenom. Bara namnet finns kvar.
    – Men visst fanns det båtar i det bolaget, jag tyckte jag såg..,
    – Jo. Spökskeppet S/S Tiveden menar du. Förliste efter en kort säsong.
    – Vad hände?
    – Det förliste.
    – Nu förstår jag inte, på fotot i ...
    – En omskrivning. Han som byggde båten tog hem den igen.
    – Varför det?
    – Det får du fråga honom om. Han tyckte väl den gjorde sig bättre i bokhyllan. Känner du någon som bygger HO-båtar så är det vad WNJ-bolaget behöver mest just nu. En "redare" vore mer än välkommen.
    – Så kan du väl inte göra, efterlysa byggare på det här sättet?
    – Varför inte? Det gick ju alldeles utmärkt när vi behövde en DC3. Som man annonserar i Allt om Hobby får man svar. Synd bara att vi inte önskade oss en DC6 när vi ändå höll på. Eller Titanic, att ha under anläggningen...
    – Varför bygger ni inte era ångbåtar själva då om det är så viktigt?
    – Vi försöker men svaret är att vi inte kan. Båtar är svåra saker. Vi lantisar behöver någon som visar oss, som vet hur en båt ser ut. Helst en distansbyggare som tog sig an slusspartiet kring Göta kanal eller andra marina miljöer. Det är bäddat med hur mycket som helst för den som är intresserad.
    – Jag tycker vi håller oss till tågen. Vem kör dem då? Den som har hand om stationen eller vem?
    – Det är en listig fråga. Det vanligaste är att man skickar tåg till varandra, man är tågklarerare på varsin station. Önskedrömmen, som blivit möjlig med digitaltekniken, är att du själv kör ditt tåg hela vägen, du har blivit "lokförare".
    – Sitter du i loket då eller?
    – Njäe, inte bokstavligen. Du går bredvid, "walk-around" som det heter. Körkontrollen är sladdlös, eller så har du "plug-ins" där du tar emot ditt tåg. Elektroniken är enormt sofistikerad, men tåganmälan och klarering måste skötas som förut. Frågan är vem som skall lägga om växlarna: Detta kan du numera göra från loket men det är inte särskilt realistiskt.
    – ?
    – Ja, järnvägsmässigt. Det är en fråga om realism.
    – Det ordet hör man hela tiden. Tydligen mycket viktigt.
    – Ja.
    – Kan du utveckla. Ge exempel.
    – Det kan jag. Vi har ett rum, kallat fria rummet, som bara är ett landskap. Allt du ser är skog, vatten, åker och genom detta ett enda spår.
    – Det har jag sett. Det rummet gillar jag. Ser mycket verkligt ut.
    – Så bra. Då slipper jag förklara.
    – Men det är sällan man ser ett tåg på den linjen.
    – Nej. Och det är inte meningen heller. Du glömmer att också trafiken är en modell, att vi håller oss så nära förebilden som möjligt när det gäller hastighet, tågvikter, antal axlar osv. Även om det går att köra 90 lok samtidigt är det inte särskilt trovärdigt på en järnväg av WNJ:s förmodade storlek.
    – Hur många kör ni då?
    – Kolla tidtabellen. Den grafiska, helst.
    – Jag har lite svårt att förstå den. En massa streck hit och dit, det..
    – OK. Säg så här. Två blandade tågpar upp och ner för- och eftermiddag. Plus extratåg. Där har du hela rutinen.
    – "Upp och ner"?
    – Förlåt, "upp" betyder norrut.
    – En sak till: "blandat tåg"?
    – Järnvägsterm igen. Betyder gods- och personvagnar i samma tåg. Vanligare förr.
    – Verkar inte ha varit någon höjdare att åka tåg på WNJ. Eller vad tror du?
    – Njae. Man skötte trafiken så gott man kunde. Det fanns de som klagade, framför allt sanatoriegästerna i Undveket som var känsliga för drag och sådant.
    – Hur löste man det, då?
    – Det gjorde man inte. Folk frös ihjäl.
    – Du skojar.
    – Det bestämmer väl jag. Säg så här då: Extremt kalla vinterdagar åkte man hundsläde till sanatoriet. Det finns ett tidsdokument bevarat från en av gästerna som berättar om hur man "åkte efter hundar". "En vinterresa", heter den. Trycktes i Kvarstads Tidnder. Författaren heter Sonya Heine.
    – Va? Norskan? Hon med skridskorna?
    – Tror jag inte. Hon stavade inte så.
    – När var detta?
    – 1928. Trafiken låg nere. Bolaget gjorde konkurs året därpå. "Fallissemang", som man sa.
    – Det har jag läst om. Vad berodde det på?
    – Det vanliga. Överadministration. Vanskötsel. Plus minskade transporter. Egentliga anledningen var nog konjunkturerna. Världsekonomin. 1929 var inget bra år för Europa. Allt detta i förening ledde till att järnvägen ställde in betalningarna.
    – Vad hände sedan då? Man kom på fötter, tydligen.
    – Det kan du läsa i WNJ-boken om. Staten grep in. Där finns ett tydligt "före- och efter -29" i järnvägens historia. Många hävdar att det var roligare förr, men det hör man ju ganska ofta. Gäller SJ också, tror jag. För inte länge sedan kunde man lösa världsproblemen i restaurangvagnen, skratta och röka tre paket John Silver redan innan man var framme hos moster Greta i Skutskär. Nu är det bara renlevnadsmänniskor ombord på tågen. Alla med rågummiskor och bärbara åsikter.
    – Känner jag inte till hörru'du. WNJ hade väl ingen restaurangv..
    – Nej, men en sjukvagn. Botade förkylningar bara man såg den.
    – Sa du hur många stationer ni har på banan?
    – Nej.
    – Här till exempel, hajar jag inte. Det står Grottkvarn på kartan men det hittar jag inte.
    – Inte jag heller, faktiskt. Där har jag aldrig varit. Det är en station under byggnad, den finns med i konceptet som "del av WNJ" men byggs som en hemmamodul, tänkt som foto mock-up. Den existerar just nu endast i fjärde dimensionen.
    – Ändå står det att Hulda Gräsroth är härifrån, att hon föddes i Grottkvarn?
    – Vad är det för konstigt med det?
    – OK. Vem "bestämmer" sånt här då, vem skapar "historien", så att säga?
    – Jag.
    – Vad menar du det?
    – Precis vad jag säger. Det är jag som är berättaren. "Lekledaren". The playmaker...
    – Varför inga fler, det vore vä...
    – Nej. Det skulle bli alldeles för roligt.
    – Det här förstår jag inte, är jag rädd.
    – Nä. Och lika bra är det. "Historien om WNJ" är en litterär lek, för mig som skriver den kanske det mest inspirerande i hela hobbyn men en mycket känslig sak. Ett enmansuppdrag, något som övriga medlemmar accepterat. Grupparbete skulle inte fungera här.
    – Låter stöddigt, tycker jag.
    – Tvärtom, faktiskt. Fast jag hittar just nu inte ordet. Det är lite som med kulissmålningen som också utförs av en och samma. Inte för att hans kulisser är bäst utan för att resultatet ger den enhetlighet vi eftersträvar.
    – Vad du säger är alltså att det vore bäst om en man byggde alla loken då?
    – Njae, kanske. Men det stämmer inte ändå. WNJ är en historia som skall berättas. En sorts litteratur och då gäller särskilda regler. En lokmodell kan du teoretiskt göra exakt likadan, även om du får jobba för att få samma finish som Göran eller Claes. Det är som du tänker dig att göra en kopia av en målning.
    – Så långt är jag med. Sedan då?
    – Säg så här, nu då. Det finns olika "författare"eller målare eller lokbyggare som beskriver samma sak. De har samma motiv. De skriver – eller målar eller löder – var och en sin version och vill helst ha det så. Mera sällan målar man på samma duk, filar på samma lok eller skriver man flera på samma manus. WNJ-historien är ett "modellbygge" som lätt kan tappa balansen. Jag vill inte att andra petar på det.
    – Taget. Hur är det: Ni kör digitalt i Skövde?
    – Om vi vill. Systemet finns där och har provkörts. Det anses genialt, enkelt och pålitligt men för oss icke-dataingenjörer känns det för avancerat och lite svårt att hantera.
    – Hur löser ni det då?
    – Vi avvaktar tills alla gått kursen.
    – Så ni håller fast vid gamla systemet?
    – Vi är principiellt överens om att gå över till digitalkörning, men vågar inte släppa det analoga som vi menar fungerar tillräckligt bra. Några nöjer sig med lägre teknikhöjd där andra vill utveckla systemet ännu mer. Bekymret är att projektet står och faller med en man och att vi är hjälplösa utan honom. Detta är en tvistefråga inom klubben just nu. Det finns en länk via Tillorps Mekaniska. Där får du veta allt om Lasses digitalsystem. Det är mycket efterfrågat, bara att ladda hem.
    – Är det så svårt att köra tågen då?
    – Inte i teknisk mening.
    – Då ser jag inte problemet.
    – Nä, inte jag heller. Vi löser det. Men där finns också en "säo", en säkerhetsordning du skall känna till och du måste kunna banan innan vi släpper upp dig på körpanelerna. Som du tänker dig en slalomåkare som preparerar sig mentalt för att minnas var portarna – i vårt fall sektionsgränserna – finns. Det är inte särskilt kul att, när tågen är igång, höra någon fråga efter norr och söder på banan. Och ovarsamhet tolereras icke.
    – Det skulle jag just fråga om: Krockar ni ofta, spårar ur och så?
    – Det gör SJ också och det är lika jobbigt varje gång det inträffar.
    – Hur ofta då om jag får fråga?
    – Den statistiken lämnar vi inte ut. Det kan gå veckor utan ett missöde, men så...
    – Jag ser inte bekymret, det är väl bara att sätta tillbaka tåget på spår?
    – Så skulle du inte säga om det var du själv som byggt tågen. En urspåring kan betyda massor av reparationstimmar. En del modeller är mycket ömtåliga och nästan för detaljerade för att fungera i trafiken. När man är sysselsatt med växling frågar man inte efter hur skalriktiga kopplen är, man har fullt sjå att hålla tiden. Efter några "trafikdygn" med för många urspåringar har du näven full av lossade detaljer.
    – Varför bygga så detaljerat då? Är det inte bättre att grejorna håller?
    – Här har du hittat en probersten igen. Visst. Vi kan hoppa alla detaljer, strunta i utseendet, köra med BRIO-tåg i stället. Eller kottar som är mycket stryktåliga.
    – Måste du vara så ironisk?
    – Nä. Men det är lite sårande när du säger så där, inte särskilt roligt för byggaren som satsat både ledsyn och semester på sin modell.
    – Jo, men det här detaljeringskravet. Driver ni inte saken väl långt. Kanske ni stöter bort andra genom att ställa kraven för högt?
    – Jag kan hålla med dig om att det kan gå prestige i byggandet. Människan fungerar ju så. "Det blir bara värre med åren det där..."Å andra sidan: Ingen målar en tavla, konstaterar nöjd att den blev ju inte så bra och säger: Vänta bara. Nästa tavla skall bli ännu sämre...
    – Det där var väl att ta i ändå...
    – Nja. Var och en bestämmer själv hur långt han vill gå. Men där finns en "undre gräns", modellerna får inte se ut hur som helst.
    – Den här undre gränsen, var...
    – Det ger sig. Tjata inte. Fråga om annat.
    – Vad beror det på att tåget spårar ur?
    – Nästan alltid den mänskliga faktorn. Operatörsfel. Dit räknas att nonchalera den standard som gäller, hjulprofiler och så. Fast ibland lyckas haveriutredningen inte förklara orsaken.
    – Olyckor, då? Inga svårare, hoppas jag.
    – Jo en, med dödlig utgång. En motorvagn som körde över mor Huldas ankor i Undveket. Blev ett himla liv. Till historien som "Affären Ententöter", "Ankdödaren", alltså. Ett öknamn som aldrig gick att tvätta bort, som följde med både motorvagnen och dess förare som ansågs ha varit ovarsam. Utredningen är inte klar än.
    – Håll inte på så där, please. Jag tror dig nästan.
    – Vadå? Skulle jag ljuga om så allvarliga saker? Eftersom du frågar: Här är en grej som jag inte gillar, som jag tycker är lite snaskig och det är modeller av järnvägsolyckor. Det finns de som bygger sådana nämligen, mycket proffsigt och...
    – Hur tänker du då?
    – Det är aggressivt på något vis. Ingen lek längre. Samma som de här plastjockarna som frossar i krigsruiner. Jag förstår dem inte riktigt. Kommer det en "olycksspecialist" och vill bli medlem så får han allt lugna ner sig. Här skall vi inte ha några mer olyckor än den vi just nämnde. Det finns förresten de som hävdar att det var ankornas eget fel. Det finns en "duck-under" i Undveket som de skulle använt.
    – Ändå har ni gott om militära modeller på anläggningen, mycket autentiska för övrigt.
    – Jo, det är Jerry som gjort dem, han kan sånt här. Men de ingår i ett sammanhang. Han bygger det korrekta militärtåget från 40-talet, knappast några blodiga frontavsnitt. Det handlar om trafik, där lasten i detta fall är militär materiel, helt enigt förebild.
    – Trafik, igen, ja. Ursäkta att jag frågar lite fram och tillbaka. Trafikspel talas det om?
    – Visst. Vi var inne på detta när vi talade om animering. Skilj på trafik och "körning".
    – Precis. Jag är inte säker på att jag inser skillnaden.
    – Så här då. Höjdpunkten för många, målet för hela verksamheten är körningen. Andra nöjer sig med att se på, att låta tågen gå.
    – Jaha. Och?
    – Köra trafik är snäppet högre, en mycket sofistikerad syssla, ett sällskapsspel på hög nivå.
    – Det har jag förstått. Du får det att låta väldigt märkvärdigt. Hur går det till i Skövde?
    – Vi hade – och har – ett utvecklat trafikspel "där allt finns i korten"...
    – Vadå, kort?
    – Jo. En låda med tärningar, "chanskort" och grejer. Fylld med detaljanvisningar för rådande konjunkturläge, årstider, störningar, laster mm. Som du tänker dig ett monopolspel med korten som en sorts slumpgeneratorer. Om "banarbete pågår i Undveket" får vi flytta tågmötet till Kråkvattnet. Det har hänt att trafiken legat nere därför att "snö och elände blockerar växlarna".
    – Låter allvarligt. Vad gör ni då?
    – Då fikar vi. Väntar tills krisen är över...
    – Ha. Hur ofta har ni det här liret igång?
    – Trafikspelet, om jag får be. Alldeles för sällan, tyvärr. Trafikspel kräver träning och – framför allt – "personal". Och man måste trimma lok och och vagnar som skall vara med.
    – Det skulle vara roligt att vara med någon gång.
    – Vad hindrar dig? De som hunnit längst här är Stockholms MJ-klubb som kör trafik för öppet hus varje första torsdag i månaden. Pionjären för "trafiktänkandet" heter Bruno Kock. Hans "Yxkrokens Järnväg" fick många att bygga i nya banor.
    – Låter som om detta kunde utvecklas hur långt som helst. Rena rollspelet, eller vad säger du?
    – Ja, varför inte. Men utan drakar och demoner. Det skulle vara Leonora Ludensvaan då. Och Furufalk.
    – Och med för lite action, kanske?
    – Det där är ett ord jag inte kan hantera. Jag tycker det är oerhört spännande som det är. En höhässja rymmer all dramatik jag begär. Besökare ur datagenerationen blir däremot besvikna. Tycker tågen går för långsamt och så. Det "händer ju inget". Aktion är för mig att se bommarna gå ner.
    – Har ni sådana?
    – Självklart. Med ringklockor och allt. Mycket illusoriskt.
    – Har ni prövat med datorer i stället för "trafikkort"?
    – Yes. Där är vi nu, än så länge bara i början. Ett praktiskt problem med vårt trafikspel var att där låg papper och kort över hela banan. Det vore mycket vunnet om vi kunde samla alltihop i en PC.
    – Men du. Det finns ju dataspel där du bygger upp hela järnvägen. Du behöver inte ens bygga anl...
    – Precis.
    – Tycker du detta känns som ett hot?
    – Nä. Kirkegaard har rätt igen.
    – ?
    – En existensialist. Han sa: There's a choice to be made here. Fast på danska. Så fattat behövde du ju inte bygga Westergötland-Nerikes heller. Det hade räckt med att skriva om den.
    – Bilderna då?
    – Vi är snart framme där också. Du kan bygga modellerna i datorn. Tar mindre plats. Helt perfekt.
    – Jo, bilder, ja. Det har jag funderat på. Ibland är det svårt att skilja era modellfoton från verkligheten.
    – Tja, den frågan sysselsatte redan Pilatus.
    – Va?
    – Ja. Han sa: Vad är sanning? Vet du om att det ger ett rätt okunnigt intryck när vi kommer in på sådana här saker?
    – Hyggligt sagt. Men de här modellbilderna som man inte säkert ...
    – Freddy Stenbom, chefredaktör på Allt om Hobby, förvånade mig en gång när han menade att det är väl ingen idé att ta en bild på en modell som man inte kan skilja från verkligheten. Då kan man ju lika gärna ta en bild av verkligheten direkt. Förebilden, alltså.
    – Vad svarade du på det då?
    – Något om att då kan man ju lika gärna sluta bygga modeller och vem skulle då prenumerera på Allt om Hobby.
    – Och?
    – Målet för många är just att ta den här sortens look-alike-foton. Når man dit har man nått ända fram. Belöningen, så att säga. Mer komplett än så kan du inte bygga din modell. Tyvärr är det inte samma utmaning sen photoshop kom.
    – Vad är din hållning till det här då?
    – Jag tycker det är lika roligt varje gång att lura ögat, lika kul som när läsare går på mina texter om Westgöta-Nerikes. Höjdpunkter i min journalistbana är fortfarande några bilder jag tröck in i Falköpings Tidning under rubrik "Foto från fordom". De uppgavs vara tagna i Grolanda men var modeller från Skövdebanan.
    – Vad hände?
    – Hembygdsföreningen fick bekymmer, antar jag. Grolanda har aldrig haft järnväg.
    – Varför håller du på så här?
    – Det roar mig. En sorts lek. Illusionsestetik. Lek med berättarrollen, lek med perspektivet. Förklädnader. Plojer. Barockens människor gillade sånt här. Jag skulle nog ha levt då. Vem vet, kanske hela världen är ett modellbygge...
    – Går du aldrig till överdrift? Folk blir förbannade när dom känner sig lurade, åtminstone gör jag det.
    – Jo, en gång. När jag bytte ut en målning på stadsbibliotekets barnavdelning. Den föreställde en hund. Av samma konstnär. Samma storlek, samma motivet. Men min jycke tittade åt andra hållet. En konstkupp. Det står om den i Varats eländiga mjukhet.
    – Vad hände?
    – Ingen märkte något. Tavlan hängde där bara. Den nya alltså.
    – Jo, men sedan. När du avslöjade alltihop.
    – Kulturchefen polisanmälde ärendet.
    – Vad hade du väntat dig då? Varför gör du en sån här sak?
    – En god anarkistgärning, tyckte jag. No big deal. Jag ville ha igång en debatt om konstens villkor, om vaneseende, perception och såna saker. Utgångspunkten var en folkpartistisk motion om bättre konst i kommunen. Jag känner åtminstone tre som tyckte tilltaget var vansinnigt kul.
    – Förlåt jag avbryter...
    – Gärna. Annars gör webmaster det. Den här artikeln är redan för lång.
    – Jo, trafiken igen. Kör ni...
    – Som tågen. De får inte heller bli för långa.
    – ... samma varje gång? Jag menar: har var och en sin egen station eller byter ni?
    – Beror på. När vi började hade vi ett enormt viktigt upplägg där varje medlem skötte sin brygga som bara han körde och som ingen fick peta på.
    – Du själv, vad kör du?
    – I begynnelsen, när det bara fanns masonit och drömmar, skulle jag hålla mig till Undveket och ingen annanstans. Men det höll inte. Ett komplett trafikspel kräver minst dussinet deltagare och så många är vi sällan. Undveket är ofta avbemannat.
    – Kan du köra hela banan ensam?
    – Rent tekniskt, ja. Men det blir som att spela schack med sig själv. Där finns ingen att prata med i andra änden. Stationerna är låsta.
    – Så då låter du tågen stå?
    – Då blir det mer så att man ställer sig och rangerar vid någon station. Eller kör lite "vagnuttagning" som det kallas.
    – Just det, ja. Jag har sett någon av er, du själv till exempel, helt försjunken i något hörn på banan köra samma lok fram och åter i kryphastighet hur länge som helst. Vad går det ut på? Du verkar rätt borta ut när du sitter och kör på det viset. Loket rör sig ju knappast.
    – Jaså, det har du sett...
    – Ja, och jag hajar ingenting. Vad händer då? Du ser ut som en hinduisk gud på väg att somna. Har du sockerkänningar, eller?
    – Och när guden somnar slocknar alltihop...
    – Va?
    – Hinduism. Det var du som började. Men, njae. Det här sortens körning är nog en privat grej, något som rör hobbyns innersta kärna, inte utan att mystiken finns med. Det handlar om ett alldeles speciellt tillstånd strax innan du går in i mj-hobbyns nirvana. Som att sitta och stirra på Konsumlogon, tecknet för den eviga rundbanan.
    – Va? Skulle Coop...
    – Sure. Visste du inte det? Den liggande åttan betyder att här bor en modelljärnvägare, det är därför jag alltid handlar på Kons...
    – Sluta, please...
    – Okej. Men vänj dig vid att några av oss nöjer sig med att köra tåg på det kontemplativa viset, att vänd från världen flytta utsiktspunkten en centimeter i taget och bara ta in vad man ser. Svårt att förklara, känner jag. En sorts yoga som du antyder, helt utanför tidtabellen, men fylld av rika inre upplevelser. Ha..., om jag skulle flytta Y0:an till spår två, kanske köra på utdraget vid silon så att badhusets tak syns genom frontrutan eller om man rentav skulle... Fast där ställde jag ju grusvagnarna, bättre då att gå runt med loket men då... Hmmm. Den här vinkeln är bättre. Och snart är kvällståget på ingång...
    – Låter lite mysko, tycker jag. Är det inte mer terapi än tåg vi pratar om nu?
    – Tja, vad är skillnaden. Bättre avkoppling än boxning i alla fall.
    – Tror du verkligen det?
    – Kanske. Man tänker sig begreppet som något som per definition innebär rast, vila, tänka på annat. Men många är för stressade, orkar inte varva ner, tycker tågen går för långsamt.
    – Ja, just. Det går verkligen att krypköra...
    – Ja. Och detta är något som vi jobbar på. Men en del blir bara nervösa när rälsbussen är "försenad", när det är "höstlöv på spåren". Vi ser ofta det här på besökare. Vi ber dem sitta ner så de ser banan bättre men det hinner man inte. Fler än du tror skulle behöva stanna länge i klubblokalen, sitta där med hakan i landskapet och bara njuta av karamellen.
    – "Oljemålningen", skrev du någonstans.
    – Ja, Men en tredimensionell sådan. Som du tänker dig att titta på en tavla föreställande, låt oss säga, bangården i Älmhult. Så plötsligt börjar loket röra sig, det rasslar till i tåget när kopplen sträcks, du känner hela tyngden när koppelstängerna ökar takten, det vibrer...
    – Du och Galilei borde ta ett snack. Han tyckte också det rörde sig. En annan fråga: Kör ni med tågen varje gång ni är i klubblokalen?
    – You bet. Vi skiljer på A-B och D som i "demokörning" när banan visas publikt. Detta kan du läsa om i vår SäO. Normalläget en "arbetsdag" är att låta några tågsätt ticka runt samtidigt som vi jobbar med annat. Ett på SJ-slingan och ett på privatbanan där vi då lägger en växel som tillåter "continuous running".
    – Finns det fler sätt att köra? Jag menar olika körstilar och så?
    – Ack, ja: Visa mig hur du kör modelltåg och jag skall visa dig vem du är. Jag skulle kunna skriva en bok om detta. Mj-rallarens typologi. Både Kretschmer och Sjöbrings system skulle blekna.
    – Kretschmer och Sjöbring, vad är det för ena?
    – Psykologer. Delade upp människan i typer. Pykniker, leptosomer, atleter och så vidare.
    – Nu är jag med. Det skulle bli något liknande om modellrallare, menar du.
    – Tja. Fast inte så allvarligt.
    – Hur skulle du dela upp er då? Vad för sort är du själv?
    – Som du själv sa. Hindu, tror jag. Inåtvänt nostalgisk-betraktande. Drömmande körstil. Missar signaler. Skulle inte passa till lokförare.
    – Andra då? Utveckla?
    – Oj... Det finns till exempel "svänghjulsdyrkaren". En dynamosjäl som plockar bort lokkåpan och nöjer sig med att köra runt med bara inkråmet, helst med blottat svänghjul. Han är någon sorts exhibitionist, kör med brallorna nere och behöver inget landskap kring tågen. Husen står i vägen för hans skönhetsupplevelse.
    – Tråkig typ, verkar det som.
    – Tycker du ja. För andra är det tvärtom. Det är trevligt om tågen rör sig, men det är inte så nödvändigt. Anläggningen skall först och främst vara vacker att titta på.
    – Vad skulle du kalla den sorten?
    – Taoist, tror jag. Lite drömmare. Wu-Tao-Tzu. Som gick in i det landskap han målat på väggen och försvann.
    – Ha. Har du fler?
    – Du är medveten om att detta är karikatyrer, överdrifter.
    – Ja, det är klart.
    – Du förstår väl skämt, hoppas jag?
    – Visst. Givetvis.
    – För nu är det allvar förstår du. Allt måste vara perfekt mot förebilden, inte en nit får saknas på buffertplankan, varje tiondel skall vara rätt.
    – Låter jobbigt...
    – Ja. Men det ser inte ut som han lider av det. Ett inre kontrolltvång som blir till en tävling "Finn fel på modellen". Den här typen är vanlig. Men vadå: vi är alla neurotiker i någon mening.
    – Vad skulle "niträknaren" kallas då?
    – Som du sa. Eller purist. Han drivs av någon sorts krav på renhet, fulländning, och blir aldrig nöjd. Hans motpol är gladbyggaren. Hej & hå, vi målar på lördag. Finns ingen Humbrol "metal cote" i huset tar vi Servalac. Modellerna blir därefter, men jag tror detta är rallaren som får ut mycket av sin hobby. Det stör honom inte att en skruv M4 håller kopplet, att ångloket är av kartong och att tåget bara nätt och jämnt kommer fram. Han har kul, skulle inte det vara tillräckligt?
    – Vilket gäng. Fler ändå?
    – Där finns förstås elektronikässet, han som kör med automatik i alla lägen. Gärna krånglig och överarbetad. Inget får beröras av människohänder. I stället för att snurra på vändskivan med tummen sätter han in kretskort och motorer nog att styra ett handikappfordon på månen. Han behöver ingen järnväg. Släng till honom en ELFA-katalog så är han tyst.
    – Man måste vara tolerant, tydligen. Någon sort du inte klarar?
    – "Grovisen", gladbyggarens kusin kan bli lite jobbig. Allt i hans närhet går sönder, nämligen. Det saknas alltid fotsteg och fönster på hans modeller som han förvarar lösa i verktygslådan där de slåss med fogsvansar och rörtänger. Originalkartongerna som hörde till försvann givetvis första dagen. Den här kamraten hör hemma i en museiförening där han får bulta och slå, inte i en HO-klubb.
    – Hur många är ni egentligen. Någon klar favorit?
    – Definitivt den utlevande typen. Växlar och har sig, kör och kör, är alldeles svettig efter en stund. Hur barnslig som helst. Härmar loket. Fast numera har vi inspelat ljud för sånt, inte lika kul...
    – Va???
    – Ja, du vet. Choff, choff, choff..,
    – Du skojar?
    – Vadå. Det finns de som kör överhettat också... Töffa, töffa, töffa... Som kan härma loket i uppförsbacke med fullastat tåg om hösten. Så här. Töffa-chonk-schcht, töffa-ch... Vi hade förresten en medlem som var specialist på engelska diesellok. Vill du höra?
    – Sluta. Och så där håller ni på. Vuxna karlar?
    – Tja, vadå. Hur är det man säger. Pojkar blir sju år. Sedan växer dom bara. Det finns väl värre saker att skämmas för. Vi har kul, kopplar av. Det räcker väl. Så länge vi betalar skatt och inte biter grannen. Vi är nog rätt normala, antar jag. De riktigt urspårade kamraterna passar inte i en klubb.
    – Det här vågar jag inte ens fråga: Vad gör ni om det dyker upp någon riktig stolle som vill vara med, någon som ger alldeles fel vibbar, som ingen står ut med. Jag menar, sådana finns ju i alla föreninger.
    – Ja, du. Och det är väl därför som föreningar går i kvav också. När personkemin inte stämmer. Detta är nog den svåraste frågan du ställt hittills. Känsliga saker. Trots att det finns stadgar. Mer om detta hittar du i kapitlet "Rekrytering".
    – Puh. Hur förklarar du sånt här, han som härmar alla loken. Undra på att folk frågar sig vad ni...
    – Jag förklarar inte. Visar bara hur det är. Det finns en kardiolog på KSS som känner igen 400 hjärtljud. Eller tänk på ornitologen som härmar fåglar. Någon sorts brum-brum-behov antar jag. Som vi alla har. Ställ en miniatyrgrävskopa på ditt skrivbord framför en besökare och lämna honom ensam med den en stund där han tror att ingen ser honom. Jag försäkrar: du får du se prov på de mest häpnadsveckande beteenden. Ge honom en hel tågbana att leka med och du kan kan hoppa över anställningsintervjun.
    – En fråga till om trafikspel. Har ni folk omkring er då? Besökare?
    – Helst borde alla närvarande delta i spelet, de som inte gör det har mindre glädje av vad dom ser. Hörlurar på, åtminstone. "Fnisset", "snacket", "närvaron" ligger "ute på linjen" om du förstår hur jag menar. Du bör veta vad som händer, varför tåg 2, som är ett blandat tåg just idag, håller i Kråkvattnet, varför resgodsvagnen går sist i tåget, varför rälsbussen på spår 21 i Forsvik aldrig kommer iväg osv.
    – Kör ni med vad som helst, är allt tillåtet?
    – Ja och nej. Vad som finns bak lyckta stalldörrar stör ingen. Men utåt är vi purister. Banan har ett körläge "D" som i demonstration. Den skall med kort varsel vara körbar. För den händelse kommunalrådet cyklar förbi.
    – Det där känner jag igen. Kommunalrå....
    – En boktitel. Erik Beckman. En favorit.
    – Var det inte han som skrev om Inlandsbanan.
    – Exakt. Men inte som du tror, inte som en SJK-bok. Beckman är en mycket litterär författare. Experimenterade med berättargreppet och så.
    – Det kan man väl säga att du också gör med den här WNJ-järnvägen som både finns och inte finns. Man vet aldrig riktigt när du skriver om vad, järnvägen eller föreningen som bygger den.
    – Jag blir glad när du säger det.
    – Igen. Det här med att köra hur som helst?
    – Jo, alltså. Lok och vagnar går i bestämda omlopp, där måste finnas balans, allt skall vara noga regisserat.
    – Kan du utveckla, please... Omlopp?
    – Tja, hur skall jag säga. Godsvagnarna flyttar sig efter tillgång och efterfrågan. När behovet av timmer minskar kan du se rader av "pinnavagnar" uppställda i Brakåsen. I väntan på bättre tider.
    – "Pinnavagnar"?
    – Förlåt. Jag skulle sagt godsvagnar av littera N, NN, NN3. O, Os, Oss. Alla med stolpar längs vagnsidan.
    – Ja, det har jag sett. Det finns gott om sådana.
    – Visst Och det skall det göra. WNJ är en timmerbana.
    – Personvagnarna då, de är inte så många?
    – Nej. Det är godstrafiken som ger inkomsterna. Men passvagnarna får inte heller stå och skräpa var som helst. De som inte är i trafik ställs upp på personvagnspåret i Kvarstad. Eller som reserv i Norrum.
    – Spelar det så stor roll?
    – Jo, faktiskt. Analogin med schackspelet är mycket användbar. Det finns "regler" också för den rullande materielen som skall vara trovärdig inom den fiktion som skapar järnvägen Westergötland-Nerikes, men det får inte bli ansträngt. Och vi är petiga på den punkten. Senast hade vi en diskussion när en medlem tänkte sig att WNJ körde direktgående dansktillverkade snabbtåg till Göteborg, något som vann dåligt gehör hos övriga.
    – Det låter väl inte fel. Hade dom inte det då?
    – Nej.
    – Hur vet ni det?
    – Det har vi redan pratat om. Historien kan vi inte ändra på. Om man skulle till Göteborg fick man byta till SJ i Mölltorp. Det kunde förresten inte ha sett ut så.
    – Jag är bara nästan med ... Det är ju fantasi alltihop, påhitt bara, det som du kallar fiktion.
    – Visst, men också fiktionen är en modell, och en väl så "allvarsam lek" som den Söderberg skrev om.
    – Du med dina böcker. Jag hängde nog inte med där.
    – En vits. "Den allvarsamma leken" läste du väl i plugget?
    – Nä, vadå? Handlar den om modelljärnväg?
    – Nej. Låt oss prata om annat. Fler frågor?
    – Jo, den här medlemmen då...
    – Anders heter han, genomtrevlig kille. Mycket nyttig för klubben.
    – .., jo han som ville köra snabbtåg. Blir han inte stött när övriga inte köper tanken? Blir det inte väl smalt om du förstår vad jag menar. Tråkigt, nästan.
    – Jag kunde uttryckt mig klarare. Det är OK att köra lyntåg hur mycket som helst. Jag tänkte nog mer på vad som kommer med i "historien". Om snabbtåget dyker upp på för många bilder måste där finnas en förklaring. Nu tror jag nog att Anders, som är en dalogisk medlem, kan ta det med jämnmod. Det är ju inte körförbud vi pratar om. Och vi är fler som diggar "daddelaskar" och "trianglar".
    – Va?
    – Danska tåg, alltså. En "triangel" var en motorvagn. En trähäck som förresten skulle passa bättre på WNJ än snabbtåg till Göteborg.
    – Men du. Det måste vara jobbigt med så många olika viljor. Vad händer om..
    – Ja. Det är jobbigt. Och det är möjligen det som får mig att misströsta ibland. Läs kapitlet Om MJ-klubbar så slipper vi upprepa oss.
    – Hur menar du? Kort.
    – Alla är inte skapta att fungera i grupp. Inte jag heller. Det är ingen lätt sak att bygga en modellanläggning ihop. Man kan inte vänta sig samma engagemang hela tiden. Ändå måste vi ställa krav på varandra för att det skall fungera. Och lära oss kompromissa.
    – Är det svårt det då?
    – Egentligen inte. Men här är ett exempel. Ponera att vi bestämt att på söndag kör vi trafik, det är alltid populärt.
    – Ja?
    – Jo. Och så uteblir halva gänget när söndagen kommer, och vi som bjudit in kyrkoherden och allting.
    – Kanske därför..
    – Det gör väl inte så mycket. Vi hittar lätt på annat. Men tänk dig nu att det vore ett större evenemang, ett "bankalas", som är en träff dit hela Hobby-Sverige kommer. Då måste vi ha medlemmar nog att bemanna panelerna eller åtminstone representera. Då kan du inte åka på rockkonsert i stället.
    – Jag tror du överdriver bekymren, låter det som. Så här är det väl i alla föreningar. Du kan ju inte tvinga folk att ställa upp.
    – Säkert. Men du frågade vad jag tycker är jobbigt. Vi pratar mycket om sånt här. Det går för mycket tid till tjat. Man borde bygga i stället. Odla sin anläggnng, om du förstår passningen..
    – Voltaire. va? Candide.
    – Grattis. Så du gick till plugget någon gång i alla fall.
    – Du nämnde amerikanska lok, sådana gick väl inte i Sverige?
    – Bra, jo. Där har du ett exempel på vad jag menar. Berkshire, Consolidations och vad dom heter har aldrig funnits hos oss. Däremot hade SJ ett ånglok T, senare Ta, av amerikansk typ, tillverkade av Baldwin Locomotive Works i Richmond.
    – Låter inte som det vanligaste loket.
    – Nej, det var det inte heller. Men några privatbanor i Sverige, Ystad-Eslöf till exempel, Piratens järnväg, hade också USA-lok, så kallade "ten-wheelers".
    – Tiohjulingar?
    – En sorts axelföljd. En löpboggie och tre drivhjul.
    – OK.
    – Vi tänker oss nu att även WNJ kunde antas ha haft en sådan maskin, "en amerikanare i Tiveden" känt som lok nummer 4, vedeldat och med WNJ-järnvägens speciella livré.
    – Liv...
    – Inget bra ord. Men varje järnväg hade sina specialer, buffertar. Buffertar av viss typ, färgsättning osv. Detta, menar vi, att med smärre justeringar anpassa en "amerikan" till WNJ:s förhållanden är rimlig "freelance", som det heter. Helt trovärdig med de kunskaper vi har om järnvägar i Sverige.
    – Men du. Amerikanska lok hade väl inga buffertar alls, vad jag sett. Dom hade ett galler längst fram.
    – "Cow-catchers", ja. Och här kommer modellbygget in. Något lok WNJ nr 4 finns inte att köpa, modellen måste "försvenskas" som vi säger. Claes Mattisson har lagt ner massa jobb på att göra lok 4 så WNJ-likt som möjligt.
    – Har han inte byggt hela loket då? Jag tyckte du sa ni gör allt själva?
    – Ja och nej. Amerikanska loket är en "konvertering". Finns där något som passar så utgår vi från det. I det här fallet en modell av fabrikat Bachmann.
    – Då är det kanske inte så svårt då?
    – Njae, jag lovar dig: där finns knåp så det räcker. Och det skall göras noga. Det blir några timmars research och bänkarbete redan på ett byggprojekt av det här slaget. För att inte tala om målningsjobbet.
    – Jaha, men är det inte enklare att köra med svenska lok?
    – Sure. Och det gör vi givetvis. Om det finns. Men jag talar om en sorts poetisk licens. Om vi haft enbart amerikanska ånglok, hade det spruckit.
    – Tyska, då? Jag läste att WNJ hade många tyska lok?
    – Stämmer. Det tyska inflytandet var stort, något som vi har en hoper inte alltför krystade förklaringar till. Det var vanligt att svenska privatjärnvägar köpte sin materiel i Tyskland, speciellt loken hos Henschel, Krauss och vad verkstäderna hette.
    – Så du menar att jag får inte köra min "Big Boy" hos er?
    – Klart du får. Men den skulle punktera bilden om du körde den en trafikkväll. Och var inte säker på att den klarar fria rummet. Jag minns en episod då vi hade besök av en amerikarallare. Han drog i väg ett jättelok ut på linjen men fick vackert backa hela vägen tillbaka från Undveket. Det visade sig att plankvandringen där tog i lokets cylindrar, nämligen.
    – Det här med att "leka med tågen", hur ser du på det? Det låter ju lite nedsättande, eller hur?
    – Pejorativt.
    – Va?
    – Ja, nedsättande.
    – Är det inte så då?
    – Oftast, kanske. Det beror på i vilken ton det uttalas.
    – Men varför är alla så känsliga när den frågan kommer upp? Ni blir generade verkar det som.
    – Du har nog rätt, tyvärr. En attitydfråga, visst. Fylld av fördomar och förutfattade meningar. Syns redan i Västgötalagen där det talas om "lekarens" status.
    – Där fick du till det. Han var väl inte modelljärnvägare?
    – Nope. Han gick med giga. Spelade fiol, alltså.
    – Du drar iväg. Vi pratade om attityder.
    – Jo, lite skämmigt är det allt att inte lämna barnkammaren. Vi tar till alla möjliga försvar, det stämmer allt. Skulle vi gå på djupet har nog psykologerna åtskilligt att säga om vår "barnslighet" och det är väl med de små tågen som med allt annat. Du kan gå till överdrift.
    – Det stör dig, tror jag.
    – Ja. Det finns nidbilder. Klichéer, lika trista varje gång.
    – Finns det?
    – Jamen, det vet du väl... Tågdåren som styr sitt källarimperium med stinsmössan på örat. Nörden, leksaksfetischisten. Tönten Stig-Helmer och hans Märklintåg är fortfarande den bild de flesta har av vår hobby.
    – Ja? Är den så fel då?
    – Jag vill inte bli identifierad på det sättet.
    – Nä, det kan jag förstå.
    – "Leka med tåg" rymmer allt möjligt. Det kan vara en verksamhet fylld av soliga stunder, till exempel en klubbgemenskap eller en far-son-relation så som tyskarna gärna utvecklar tåghobbyn. Eller så kan det – som Ekelund uttryckte sig om ensamheten – helt enkelt vara en löjlig situation, en återvändsgränd för neurotiska klisterprinsar. Ungefär som du tänker dig någon som spelat för mycket schack. Eller golf.
    – Du gillar inte golfare, förstår jag?
    – Jag gillar allting utom kulturchefer. Men skulle jag sitta i ett sällskap och prata modellbygge så som golfare tillåts skrodera om sina bedrifter på nionde hålet så skulle folk gå sin väg. Eller skulle jag bli utslängd, vilket är roligare. Troligare, menar jag.
    – Hur ser du själv på det här då?
    – Det har jag ju sagt. För mig är "leka med tåg" i högre grad en fråga om skapande, ett kreativt småhantverk, inte en köpehobby för kapitalstarka gossar med knasig självbild.
    – Också en vuxenhobby, väl?
    – Ja, det också, som vi sa. Men med betoning på ordet modellbygge, låt vara med mycket plats för gosselynne, hoppfull håg och fantasi.
    – ?
    – Rydberg. Gick du aldrig till skolan?
    – Jag måste ändå fråga: Hur kommer man in i allt det här? Hur börjar det? Plötsligt en dag så...
    – Just precis så, faktiskt. Jag har skrivit om det i Allt om Hobbys jubleumsbok, hur jag "väcktes " under gåtfulla omständigheter.
    – Låter som rena frälsningen, tycker jag. Du är inte metodist eller så?
    – Nej. Jo. Kanske. Inspiration, samma ord som entusiasm, är ett begrepp som jag grubblat mycket på. Det betyder att "gud" är närvarande.
    – Ska han vara med också...
    – Nej, men modelltåg är förresten en vanlig hobby bland präster. Jag känner flera. I England har varenda kyrkoherde en anläggning i församlingshemmet. Peter Denny, till exempel, och hans Buckingham Railroad, en viktoriansk järnväg från 1907. Världsberömd.
    – Lägg av nu. Det här är inget prästseminarium. Vi pratar om modelljärnvägar, är det inte lite ambitiöst att dra i gud också?
    – Det gör jag inte. Men jag vill veta var inspirationen kommer ifrån, hur ett intresse plötsligt väcks. Flera modellrallande gentlemän jag mött, alla med sammanhängande tal och positioner i samhället, har vittnat om liknande upplevelser. De kan ange sin "hobbyväckelse" till en bestämd situation, studiebesök eller artikel. Hur de "drabbades" av hobbyn i ett visst ögonblick, något som teologerna också talar om fast då gäller det allvarligare saker. Nu bryter vi, tycker jag. Fortsätter vi den tråden bli det onödigt metafysiskt.
    – Hur var det för din egen del. Du...
    – Det är detta jag skrivit om. I Norrköping där jag jobbade på biblioteket. Jag fick tag på en Allt om Hobby och började läsa om hur man bygger en godsvagn i mässing. Därefter blev det mer Jan Jangö än Aristoteles.
    – Kan du förklara närmare?
    – Det är ju det jag säger att jag inte kan. Ingen annan heller. Rena omvändelsen. Plötsligt öppnar sig en ny värld. Man läser massor, tar kvällspromenader runt hobbyaffärens skylt, tills man en dag tar mod till sig och kliver in. Jo, det där loket där i fönstret. Det är så att jag har en systerson som ...
    – Men inte skäms du väl för vad du håller på med?
    – Njae. Jag bodde inackorderad då. Ställde upp mitt första inköp i fönsterbrädan när jag var hemma men såg till att plocka undan det så att inte hyresvärdinnan skulle undra vad jag höll på med.
    – Det var värst. Vad var det för inköp?
    – En kylvagn av märke Pocher. Småningom blev det ett par till. Och ett lok, lite räls och – steget fullt ut – en transformator. Hammant & Morgan. Jag har den än.
    – Hur gammal var du då?
    – Tjugosju. Dittills hade jag levt ett liv bland böcker. Ordet "modelljärnväg" fanns inte i min världsbild. Och, igen: Jag kan inte förklara hur det gick till. Jag visste inte ett dugg. Kopplade strömmen fel och fick generad uppsöka hobbyaffären eftersom "systersonen", ja, du förstår.
    – I affären, då? De genomskådade dig förstås.
    – Yepp. Från första stund. Trevlig kille förresten. Cratz, tror jag han hette. Hade en släkting som var framgångsrik med Katrineholms bandylag. Han hjälpte mig senare att ta bilder nere vid lokstationen. En hel rulle svartvitt på SJ ånglok N 1448. Här skulle byggas, nämligen. Du, det här börjar likna hobbymemoarer. Webm...
    – Nästan lite rörande, tycker jag.
    – Vadå? En större omställning än du kan ana. Jag hade allt att ta igen, visste inte ens hur en lödkolv fungerar. Ha klart för dig att jag kom från en annan värld. Om någon sagt att jag senare i livet skulle jobba som redaktör på en hobbytidning och skriva böcker om modellbygge skulle jag skrattat åt honom. Som jag växte upp var det inte särskilt manligt att bygga modeller. Det ansågs lite inåtvänt, som att gå och gömma sig med en bok som är mitt andra stora livsintresse.
    – Ja, du är bibliotekarie, har jag hört.
    – Yes. Men det är preskriberat. Jag vill läsa och skriva böcker, inte sortera dem.
    – Så blev du lärare, då. Men tågen ...
    – På lärarrummet nämnde jag dem aldrig. Där fanns kollegor som läste Allt om Hobby, men annars var samtalsämnena givna. Milans centerhalvbacklinje och så.
    – Är du inte lite elak nu?
    – Nej, men som jämförelse. Ingen gillar att bli kallad sportfåne. Däremot är det OK att skaka av sig vilka fördomar som helst när det gäller oss "tågfantaster". Trots att jag ständigt påpekar att mitt intresse är modellbygge, speciellt hus, att jag inte är överdrivet hemma på littera och vagnsnummer.
    – Så du tyckte det var enklare att tiga?
    – Jo. Som Wittgenstein.
    – Va?
    – Förlåt. Men jag vill inte höra alla detaljer om "pojkens tågbana därhemma", hur "han hade ena skiva som kunde fällas upp mot väggen". Lite svårare blev det när vi var med i TV. Den förmiddagen glömmer jag aldrig.
    – Vänta, nu. Ni var...
    – Visst. En söndag kväll, efter hockeyfinalen. Varenda människa hade sett programmet.
    – Men det låter väl bara roligt?
    – Nja, det är de där nidbilderna igen. Om "lilleputtar", "leka med tåg" och allt det där. Jag måste ständigt gardera mig. Tala om att både Per Wästberg och Myrdal kör modelltåg, hitta något sorts intellektuellt alibi.
    – Men det har ändrat sig, tror du inte?
    – Jo, lite. Vi är mer toleranta mot alla sorters "avvikare" numera. Säger oss vara i alla fall. De första hobbyredaktörerna, ingenjörer och kyrkoherdar såg till att vara anonyma, de skrev under signatur i Teknik för Alla. Som Doktor X och hans klippkartonger. När jag började, strax innan 30 och med en massa akademiskt bagage, smög jag med mitt mj-intresse, ville inte bli ertappad med spårplaner i portföljen. När jag fyllde 50 hade jag frigjort mig såpass att jag kunde svara om folk frågade. Nu, på andra sidan 60 när jag genomskådat den skojaren Schopenhauer tycker jag inte det spelar någon roll.
    – Schopenhauer? Hur kommer han in här?
    – Det var han som sa att bara musiken kan skänka oss lindring i vårt lidande, bara den och bara för korta stunder. Han levde på 1800-talet, före både Märklin och Fleischmann.
    – Jaa?
    – Äsch, du får mig att knarra som en gammal adjunkt. Men visst har det hänt att jag tycker det är lite barnsligt, att jag måste bromsa entusiasmen. Vad jag försöker säga är att Schopenhauer fick aldrig uppleva den ataraxi det innebär att..
    – Atar...?
    – Avbryt mig inte. Och använd ordboken nån gång, please.
    – F'låt. Jag lovar...
    – Jo, alltså. Det finns stunder i modellhobbyn som inte går att översätta. När du tidigt en ledig morgon filar en mässingsdetalj i mått, monterar fönsterfoder till senaste husbygget eller det totala lugn du kan uppleva också när en rälsbuss kommer tassande i teddyterrängen, speciellt om den har Faulhabermotor och chassi från Kai Nilsson. Här befinner vi oss i de högre sfärerna där alla moln har byxor och ingen pratar fotboll. Tål att jämföras med musikens mest benådade ögonblick, med Allan Petterssons mesto, med kattrampets dån och sjöjungfruns skägg. Tranströmer må tro vad han vill om vad Schuberts stråkar betyder, men han har uppenbarligen inte sett in i sig själv när ett Mg-lok passerar Mölltorp, hur tiden stannar, hur...
    – Kommer det mer? Har du fler poeter på väg innan vi slutar? Jag måste gå nu.
    – Yes.
    – Jaså. Vem då om jag får fråga?
    – Ole Bröndum och Friedrich Schiller. Han som skrev om människans estetiska fostran och menade att hon är sig själv bara när hon leker.
    – Hon? Är inte detta grabbarnas hob...?
    – Hör på, när jag pratar. När jag säger "hon" syftar det på...
    – Förlåt. Men vem tror du läser, vad hette han sa du, Schil...
    – Inte många modellrallare i alla fall. Men säg Nietzsche då, som hade samma idéer. Undras, förresten, hur världen sett ut om de här pojkarna haft en Märklinbana att leka med ...
    – Måste vi bli så djupsinniga? Är det inte en lek, trots allt?
    – Det är ju det jag säger. Koranen också.
    – Va?
    – Jo, det står så Livet är en lek och ett tidsfördriv.
    – Den suran har nog inte de militanta muslimerna läst.
    – Tydligen inte. De skulle väl spränga tågen i så fall.
    – Tyckte du det där var lustigt?
    – Inte. Men det stadiet finns också. Brukar inträffa i tidiga tonåren när man säger ajöss till barndomen.
    – Hörru. Hur visste du det? Jag kommer själv ihåg hur jag fyllde ett lok med smällare. Faan, vad det ...
    – Där ser du. Ett tydligt tecken på att du tröttnat på hobbyn. Många modelltåg slutar på det viset.
    – Hur förklarar du det då?
    – Dags att kalla in psykologerna. Man vill väl få ut så mycket som möjligt av tågen innan de går till skrot. En sorts big-bang i barnkammaren innan vuxenlivet börjar. Det finns säkert forskning om detta.
    – Du har rätt. Tågen man hade som grabb bara försvinner.
    – Visst. Och en generation senare har de blivit samlarobjekt. Ingmar Bergman, förresten, har grubblat mycket över vart hans modelltåg tog vägen. I hans fall handlar de väl om fetischrelaterad separationsångest eller nåt sådant. Jag tror inte han sprängde dem.
    – Du själv då? Saknar du din barndoms tåg?
    – Jag hade ju inga. Däremot kan jag ångra en eller annan försäljning senare i livet, modeller som jag byggt men som åkt iväg när intresset legat nere.
    – Hur övervinner du den saknaden då?
    – Tja. Det går flera, ha ha... Massor, faktiskt. Marknaden svämmar över, modellerna blir bara bättre och vackrare. Man frågar sig om hembygge i klassisk hobbymening är mödan värt längre. Allt finns att köpa.
    – Men – varför sälja sina tåg över huvud taget?
    – Jag är ingen samlare och köper inte speciellt mycket. Men jag hamnade i ett läge när jag hade skåpet fullt av byggsatser och skalor som jag aldrig skulle hinna med. Jag tog då beslutet att endast behålla sådant som relaterar till Skövde-konceptet. Tyvärr åkte där med lite hembyggen som jag gärna skulle vilja se igen. Om inte, hoppas jag någon annan har glädje av dem.
    – Du, alla dom här modellerna. Är ni inte rädda för inbrott?
    – Jo, men vi sluppit terrordåd så här långt. En tjuv kan möjligen ta sig in, men han kommer inte ut. Och egentligen finns inte så mycket att stjäla. Hembyggen mest, med bara affektvärde. Men det vet inte tjuven, han sabbar allt ändå. Mardrömmen är skadegörelse, typ ketchup i banan, allt sönderslaget.
    – Vi talar om något roligare, tycker jag.
    – Ja, vad mer vill du veta? Du kan närma dig hobbyn från olika håll. Du är järnvägsfantast eller modellbyggare, strunt samma. Men alla människor, muslimer också, har ett – åtminstone passivt – intresse för miniatyrer, det har vi alltid. Modellbygge tangerar konsten, låt vara att det är en småkonst Och "leken", i detta fall de små tågen med den miljö som omger dem, lär oss att se världen, hjälper oss jaga bort svårmodet, får oss att tänka på annat. Kalla det eskapism om du vill, ett ord som är lika tabu som nostalgi. Ändå, för att citera Camus, en annan modellbyggare: Vi måste trots allt tänka oss Sisyfos lycklig.
    – Jag är inte säker på att jag hängde med på det där sista. För övrigt måste jag dra nu.
    – Du sa det. Välkommen åter.
    – En fråga innan jag glömmer. Du nämnde ordet nostalgi. Är inte detta vad ni håller på med hela tiden när ni bygger er tillbaka till de järnvägar ni minns från barndomen?
    – Exakt. Kunde inte sagt det bättre.
    – Vad är det för problem med det då?
    – Inga. Men det kan vara lite svårt att förklara. Nostalgi hör till det förbjudna. Det stör produktionen, får soldaterna att gå hem i stället.
    – Du hade ingen järnväg när du var grabb?
    – Nämen, hör på, please. Jag växte upp under mycket svåra förhållanden. Elektriska tåg var dyra. Det fick bli balsaflyg i stället. Som alla grabbar hade jag mina byggperioder, men tåg...
    – Du tror inte det handlar om någon sorts uppdämt behov eller så? Jag menar, om du fått leka av dig när du var liten så...
    – Säkert. Se bara som det blev. Hur jag ödade bort min tid på att köra modelltåg i vuxen ålder när jag kunde gjort en massa nytta i stället. Suttit på möte och väntat på landhöjningen.
    – Skojar du, eller?
    – Inte då. Men jag tycker föräldrarna skall se till att köpa ut grabbens modelljärnväg i tid. Innan han fastnar i dataspel och annat beroende.
    – Så du menar att modelltåg skulle vara mer utveckl...
    – Det sa jag inte. Men där finns något med just den systemleksak som modelltågen är, som jag tror kan vara kolossalt kreativt och som vädjar till alla våra sinnen, däribland leklusten som är vad vi diskuterar just nu. Och som, tror jag, höll både Einstein och Leonardo igång men som gör sådana som inspektoren Furuflak och hans furirer urförbannade.
    – Vadårråå? Hermann Göring lekte också med tåg.
    – Jag vet. Liksom "RAF-bomber" Harris, även han en gåta. Som gick till mässen och körde tåg när han skickat iväg sina Lancaster för att bomba Märklinfabrikerna i Tyskland.
    – Vad finns att säga om det då, tycker du?
    – Fråga psykologerna. Dom borde hållit sig till järnvägen, dom här boysen. Båda två. Ibland får jag för mig, en knasig tanke, att detta var vad kriget egentligen handlade om. Inte ME109 mot Spitfire utan Görings växelström mot engelsmännens Hornby och skala 1:76. För övrigt vägrar jag diskutera vår hobby på den nivån. Vi tänker oss modellrallaren som en nobel person, likt ryska baletten höjd över alla misstankar. Romarna talade om homo ludens, den lekande människan, som inte riktigt betyder vad du tror men som är sig lik i alla tider.
    – Känner jag inte till, faktiskt.
    – Vi tar det en annan gång. Men jag tror vi tappar en kvalitet om vi inte tillåter "barnet inom oss". Leklusten, för att uttrycka det klart
    – En fråga till. Finns det många lokförare i hobbyn?
    – Ja, faktiskt.
    – Som kör tåg också när dom är lediga?
    – Visst. Varför skulle dom inte det?
    – Innan jag går. Här sitter en strömbrytare där det står "on" och "nöff". Vad är det för något?
    – Jaså, den. Inspelat elektroniskt nöff. Går till svinhuset. Animering, om man säger. Nästa släpp, avdelning elektriska hyss, blir klirr av glas och glada skratt från järnvägshotellet. Eller Leonora Ludensvan som spelar Chopin i societetsvillan. Hade vi som tänkt oss. Tanken är att ha en hel ljudorgel på panelen att sitta och leka med i väntan på tåget.
    – Gillar du sånt här verkligen? Är det inte lite väl barnsligt?
    – Tja, men är det inte precis vad vi pratar om? Han som gjort den här elektronikgrejen har en topposition i Volvokoncernens ledning, ingen skulle kalla honom barnslig. Jag är vuxen nog att inte bry mig. En mj-klubb är en mycket kreativ plats. Här är fritt fram för allt möjligt som du inte kan förverkliga på jobbet. Och vi tar det inte fullt så allvarligt som du tror.
    – Det verkar som ni har rätt roligt ändå..
    – Du anar inte. Jag minns en besökare, ljudtekniker på Sverige Radio och "vitrinist" alltså den sort som förvarar tågen i glasskåp. Han studsade av hänförelse när han fick se vår bana och bevingade följande replik: "Får man ha så här roligt när man fyllt fyrtio!?"
    – Varför skulle man inte få det, då?
    – Bra fråga. Pappas leksaker, kör för det. Många blir som barn på nytt, glyttigheten är total när vi "kör så're freser i greset". Vi har skitkul, helt enkelt. Psykologerna skulle ha en del att säga om det också, snacka om regression och sådant. Men för all del: de små tågen är en sorts mentalhygien, en motvikt. Det handlar om behovet att göra något helt annat, ofta att få använda händerna.
    – Så du tror att modelltåg är mer en tjänstemannahobby?
    – Jag skulle akta mig för att dra några slutsatser här. Men av vad jag sett är det många med manschettyrken som har tåg som handarbete. Jag kan tänka mig att om du står vid en svarv hela dagen får du det manuella behovet mättat. Då vill du syssla med andra saker på fritiden.
    – Du, jag kommer visst aldrig iväg. Den här frågan då. Vad är roligast: köra eller bygga?
    – Går inte att svara på. Många tycker att körn...
    – Du själv då?
    – Just nu målar jag kuliss.
    – Jaså, det är du som gör dom. Jag skulle just fråga. Men sånt finns att köpa har jag sett. Görsnygga grejor..
    – Jo, men nu har du missat en grej. Tror jag det, att det finns vackrare landskap. Hade vi råd kunde vi hänga upp några löpmeter Canaletto på väggen, landskapsmålaren Ruysdael eller så.
    – Snacka om vad den försäkringen skulle kosta.
    – Just. Det är därför vi inte har någon Rembrandt framme. Du får nöja dig med undertecknads insatser.
    – Hyfsat ändå, tycker jag. På lite håll så...
    – Allvarligt nu. Försök förstå att poängen är att vi gör saker och ting själva. Lok, vagnar, så mycket som möjligt. Just för tillfredsställelsen att veta att av det loket, huset eller vad det är finns bara en modell i sitt slag och den har jag gjort. Bra för kaxfaktorn, om inte annat. Det är liksom ett signum för Skövde att antalet hembyggen hålls högt.
    – Men ni köper färdiga modeller också.
    – Ja, om där finns något som passar. Mest blir det byggdetaljer. Halvfabrikat.
    – Som vadå?
    – Hjul. Frästa mässingsprofiler. Tunn plywood. Allt sådant som underlättar bygget.
    – Var får ni tag på grejorna då?
    – Åh, hobbyvärlden är så stor, så stor. Det blir mycket byta-köpa-sälja. Ibland jobbar vi åt varandra. Du svarvar en panna åt mig så bygger jag en banvaktstuga åt dig. Eller så drar vi igång egen tillverkning och låter överskottet gå ut på marknaden. De här etsade vagnsplåtarna, en sorts byggsatser om du har sett, fungerar så.
    – Västerås VVA nånting...
    – Vagnagenturen ja. Bra exempel.
    – Den här kulissen igen. När du inte målar på den då?
    – Bygger jag hus, eller så kör jag med tågen när jag känner för det. Min grej är nog mest att hålla klubben och trafiken igång, det senare mer på det fiktiva planet genom att skapa liv i "fjärde dimensionen" WNJ och se till att de motiv jag skriver om blir byggda antingen jag själv eller någon annan gör det. Jag skriver ihop mina modeller, andra skruvar...
    – Jag fick för mig att du inte bygger så mycket, att du mera org...
    – Å jo, det gör jag allt, men mindre nu än tidigare då jag kunde sitta och fila dygnet om. Jag är, trots rollen som mj-redaktör, inte speciellt teknisk. Mekanik är inte min grej, inte elektroniken heller. Penna, pensel, pincett är mina verktyg.
    – Vad beror det på, tror du, att man bygger mindre ju äldre m..
    – Puh. Orkar vi ta det också...
    – Försök. Jag är nyfiken.
    – Tja. Man blir bekvämare. Mindre nyfiken. Det ligger en artikel i ämnet och väntar. "Bygga utan svans", heter den.
    – Va?
    – Titeln skall tolkas symboliskt. Den går tillbaka på en gammal saga från Bremen om djuren som började bli gamla. De fick fler och fler skavanker och skulle till slakt. Handlar om hur de slog sig samman och blev stadsmusikanter i stället. Hela storyn är någon sorts metafor för äldreblivandet. Något som drabbar hobbyister också.
    – Jag är inte säker på att jag förstår.
    – Enkelt. Vad gör du om du byggt modeller hela livet och märker att du ser sämre, skakar på handen och tappar allt i golvet. Förr eller senare tar det slut, eller hur?
    – Oj. Sådant har ingen skrivit om tidigare, inte i en hobbytidning i alla fall. Vad är svaret då? När kommer den artikeln?
    – Du får se. Jag är inte säker på att jag vill släppa den. Det är en svår sak att skriva om. Och vi har redan nog med pensionärer i Allt om Hobby. Som folk tror vänder sig till ungdomar, men där läsarna är äldre än du tror.
    – Ser du något slut på WNJ-historien då? Du lovade en fortsättning när Årsberättelserna kom. Blir det en sådan?
    – Jaha, du. Den vilar allt i gudarnas knän. Just nu textar jag rätt mycket för hemsidan, ett begrepp som knappast fanns när första WNJ-boken kom.
    – Efter vad jag hört sålde den väldigt bra?
    – Jo tack, har du fler bra frågor?
    – Hur stor upplaga hade du?
    – Det där är som att fråga en dam om hennes ålder. Låt oss säga att WNJ-boken blivit lite kult för dem som gillar den. Fast, som allt som är oprövat, trodde man inte på den i början. Många hade tänkt sig en handbok, typ så byggde vi vår modelljärnväg.
    – Och vad är skillnaden, menar du.
    – WNJ-boken är mera fantasin som lek. Ett drömspel för den som hellre läser än bygger. "Fåtöljrallaren" som jag kallar honom.
    – Du, de här andra böckerna du skrivit, signaturen Astrid Gogglesworth och...
    – Det tar vi inte här. Hemsidan handlar om WNJ, detta kapitel om leklusten och kreativiten.
    – Men att skriva, oavsett ämne, är inte det en sorts lek?
    – Jo. Och ett tvång. Som övergår i krav. Mycket svårförklarligt. Du kan läsa om detta i "Varats eländiga mjukhet". Prata om banan i stället innan web-master kommer på oss.
    – Den här frågan har du säkert fått förut: När den är färdig, vad gör ni då?
    – Tja. Då sätter vi oss ned och leker med tågen ända in i evigheten. Det vanliga svaret är annars att en modell av det här slaget blir aldrig färdig. John Allen, igen, uttryckte det så om sin Gorre & Daphetid som är den modelljärnväg som satte mig på spåret: Banan når ett stadium när det mesta känns någorlunda klart tills vidare. Mycket återstår ännu. Känner man för att bygga gör man så, känner man för att köra är det också OK.
    – Så du menar att Skövde är där nu?
    – Kanske. Vi börjar i alla fall ana vad det ska bli. Själv är jag som hockeytränaren Tichonov, om du minns. Han var heller aldrig nöjd med någonting. Så nöjet ligger väl i utmaningen då, att bygga vidare. Där håller jag helt med kung Johan III, en rallare på 1500-talet.
    – Vad sa han då?
    – Borde du veta från skolan: Han sa: Att bygga är vår största lust. Fast han använde en större skala. Något annat du vill ha svar på?
    – Jo, fast det klarar du nog inte. Den frågan hör inte hemma här.
    – Försök. Shoot man, sho..
    – Njae. Jag funderar på varför kurian, pojkarna i Vatikanen, stänger in sig så länge när dom skall välja ny påve.
    – Har du inte fattat det? Dom kör modelltåg, förstås. Kan väl också behöva koppla av ibland. Trafikkv..,
    – Röken genom skorstenen, då. Hur förkl...
    – Enkelt. Dom kör live-steam, så klart.

KBran

Modelljärnvägar är ingenting att leka med sedan man en gång sagt farväl till barnkammaren. Om dem som ändå gör det kan sägas att de är djupt allvarsamma män som leker sig genom livet...
    Så här går det till när vuxet folk leker med tåg. Fotot är från en "Krokodil-Abend" hemma hos Björn Friberg och dennes anläggning i Motala, senare ihågkommen som "Sen kväll med LOK". Björns mj-kvällar, med lika delar gastronomi och modell tåg är legendariska, likheterna med ett platonskt symposion uppenbara. Konceptet var: Märklin original, tidigt 60-tal och mycket tyskt. Fältropet löd: "Vorwärts über die Schlackengrube". Trafikspelet var genialt enkelt: Man kunde köra "över berget" eller låta bli. Ett val som Sören Kirkegaard, en tidigare existensialist, slapp ta ställning till.
    Inspektoren på bild är allas vår LOK, encyklopedisk tåg-guru, ibland kallad Lars-Olov Karlsson och chef för Banverkets museum i Ängelholm. Assisterande tågklarerare heter Bengt Lindgren, SMJ.
    Så kul som den här kvällen har ingen haft sen vi målade ett Tenshodolok grönt med Servalac. Enda "malören i bägaren" var när undertecknad fotograf och Allt om Hobbys Motalakorrespondent råkade krocka ett gruståg så att ställverket välte.