Vad är det vi ser?

Just hemma från en visning inför Skövdes kommunledning ställer jag mig frågor som dessa:
    Hur skall banan visas?
    Hur göra hobbyn begriplig?
    Förstår någon alls vad jag säger?
    Närvarande just denna afton i april är stadens tre kommunalråd, kommundirektören, två fritidschefer och en nämndordförande. Inbjudan har alltid funnits, men det är bara vår kontaktman på Fritidskontoret som sett banan förut. Han är den som följt vår verksamhet alltsedan vi för trettio år sedan etablerade oss som en äldreförening i kommunens regi. Det är han som likt kirurgen inför en svårare operation, anar mitt beråd, talar tröstens ord och diskret låter förstå att "det skall nog bli bra det här. Vi löser det skall du se..."
    Vad som nu menas med det.
    Ty klubben har problem. Anledningen till besöket är en förestående omorganisation. Fritidskontoret skall skrotas ner, något som betyder att avtalet sägs upp och att vi i sämsta fall tvingas betala marknadshyra, vilket skulle innebära dödsstöten för föreningen som inte tål några överdrifter och där hyran utgjort föreningsbidraget, ett arrangemang som alla varit nöjda med.
    Jag inleder med att harangera fritidskontoret för det föredömliga sätt man hanterat oss hittills. Precis så, menade kulturminister Bengt Göransson, att föreningsverksamhet skall skötas. Politikerna ser till att det finns lokaler. Tjänstemännen lägger sig i så lite som möjligt. När jag smörat en stund – jag får under inga omständigheter visa dåligt humör, gå i försvarsställning eller avslöja hur nervös jag är inför detta "ödesmöte" – drar jag kort föreningens historia och fiktionen Westergötland-Nerikes. Jag brer på en smula, är noga med att förklara att allt man ser är hand byggt, också lok och vagnar, jag visar på ritningar och dokumentation, allt för att man skall få ett begrepp om arbetsinsatsen, den möda som ligger bakom varje enskilt bygge. Vilket inte är helt lätt: Går det att på någon timme redovisa trettio års handarbete, utan att hamna i detaljer? Jag nöjer mig därför med att peka ut exempel: Igenkännbara Skövdehus, amalgam-kråkan i en gran, elektroniken, troheten mot förebilden och den samlade arbetsinsats man ser framför sig. Jag är noga med att betona att vi bygger en järnvägsmodell, inte en modelljärnväg, en skillnad som kan vara svår att uppfatta.
    Innan vi går runt och tittar på banan hinner jag meddela att, vad som än kommer ut av besöket så kan vi inte gå ur lokalen som är identisk med verksamheten: att byta adress vore som att flytta Abu Simbel-templet. Jag rundar av med att meddela att Skövde blivit referenspunkt för hela hobbyn, att vår verksamhet skapar god PR för stan, att den betyder ett antal övernattningar som med råge kompenserar kommunens utlägg. Jag anlägger det nationella perspektivet, hur just Skövdebanan drar till sig intresse från övriga landet. Jag betonar att medlemmarna – de flesta kvar från start – snarast är att söka regionalt och ännu längre bort, men biter av repliken när jag inser att detta är ett aber. Redan det faktum att jag är skriven i Falköping kan äventyra alltihop.
    Så innerst är jag döskraj och har en replik från ett tidigare förhör ringande i öronen, en politiker som misstroget ställde frågan: Vet myndigheterna om att ni håller på så här? Svaret är att det vet man visst via både TV och tidningar, en hel bok och egen hemsida, men det minskar inte min oro. En prestigenyck, en fråga som går snett, dåligt humör just den dagen och allt kan gå över styr. Vi är, vilket jag gång på gång påtalar, mycket beroende av kommunens välvilja och jag har grubblat på olika sätt att ytterligare beveka höga närvarande. What's the deal? Skall jag vädja till barnet i dem, erbjuda gratis medlemskap? Sockra med en timmes fri access till banan varje juldag mot garanterat hyresfritt i all framtid? Sista mutförsöket blir ett exemplar av WNJ-boken till kommunstyrelsens ordförande, Fritidskontoret har den redan.
    När tågen börjar rulla och visningen tar vid är frågorna de vanliga och förutsägbara. Går banan att flytta (sa jag ju!), hur många är ni (sa jag ju också!), hur kommer ni åt, hur håller ni rent, vad gör ni om tågen spårar ur, hur många kan ni köra samtidigt osv.
    Men showen går bra, vi har visat banan många gånger förut och regisserat i förväg. Göran sköter kontrollerna, börjar med en smygande X4 (Titta, där kommer ett tåg!), ökar med ett blandat WNJ-tåg (Oj, kan ni köra där också!?), kopplar upp ett godståg på SJ-linjen (Det var ett stort ett...) kör en rälsbuss genom väggen (Ah, kan man köra in i dom andra rummen..?) och avslutar med ett Inter-Citytåg som brakar fram ur tunneln just som pendeln ankommer Forsvik. (Men vart tar det vägen sen då??)
    Här börjar det lossna. X2000 efterfrågas (Visst, det går an att köra själv. Varsågod, här är körkontrollen...), en Y6 väcker minnen. (Precis en sådan gulorange åkte jag med en midsommar på 60-talet...) Socialdemokratiska kommunalrådet får förtroendet att själv fälla bommarna i Mölltorp och sedan är det dags för grand final: Uruppförandet av elektroniskt nöff, ett interface monterat i ett litet svinhus från Kinnekulle, senare känt som föreningens "ödessymfoni", nu för första gången framfört offentligt.
    Alla lyssnar andäktigt, centerns kommunalråd blir sentimental när hon minns sin barndoms gård i Alingsås och jag tänker så: Jaha, här står vi nu, stadens högsta styresmän och några hobbyfantaster och lyssnar till grisar på band och ser tågen gå allt medan världen dör därute. Vad får någon ut av detta, vad sysslar vi med egentligen?
    Och – vad är det vi egentligen ser? Eller, rättare, borde frågan just nu ställas så: Vad är det vi hör...?
    När allt är över och vi skiljs i dörren ställs äntligen frågan vi alltid väntar på: De här små tågen överallt, är det Märklin, eller?
    Tja. Besöket hade åtminstone det goda med sig att vi fick städat i lokalen.

KBran

Något av Skövdes kommunalråd, efter vad jag hört, tycker om att komma på bild. Med övriga visste jag inte, varför jag lämnade kameran hemma. Vidstående reflexion illustrerar vi i stället med detta foto: Skara Järnvägsmuseum på besök "a number of years ago". (Tredje man från vänster är Leif Forsberg, då SJ:s yngste banmästare och en tid också aktiv i Skövdeklubben.) Här är publiken aktivt förhandsintresserad och förväntas veta vad den ser, t. ex ett D-lok som går förbi på spår 2 och dit all uppmärksamhet riktas på denna bild. Men frågan är densamma: Hur visa anläggningen på bästa sätt, hur få besökaren att se vad han ser eller, rättare, vad vi som byggt banan anser att vi ser.