Lokomotorer

Lokomotor litt Z

WNJ Lokomotor nr 2

SJ Z65 med tåg på linjen ut från Mölltorp mot Karlsborg.

Innan där blev ordning i loklistan rådde allmänhetens åkning då man kunde få se alla möjliga lok på Skövdespåren. Här en privatbanediesel byggd av Olle Sundström och flankerad av ett Ka och ett D-lok. Det finns de som tycker att att det var roligare förr då tidtabell saknades, då det inte var så himla noga vilket lok som drog vilket tåg och man ännu kunde få se elektrolok i Forsvik.

(Något som vi satte stopp för när linjen drogs om och fria rummet i tunneln inte tillät ellok.)

WNJ lokomotor 2 i Forsvik. Här assisterad av SJ:s Z3 83.

Motordressin vid Grottkvarns station, strax innan nerläggningen.

Storbild

WNJ lokomotor 3, här tyvärr lätt urspårad. Hjälps upp igen av inhyrd 10 tons ångkran från SJ.

"Lokomotor" nr 7 under provkörning

Lokomotorn - eller vad det nu är - är av fabrikat Breuer och byggd runt 1930. Ett mindre antal dylika hittade vägen även till Sverige, de flesta dock något mindre och utan hytt.
    Denna lokomotor togs in i Sverige för prov och fraktades först av Kungliga Järnvägsstyrelsen till Hagalund. Utvecklingschefen Y L Undberg fick dock hjärtsnörp vid åsynen och sågs senast vandra omkring i synarhallen mumlandes:"Var är släggan, vem f-n har släggan".
    Fordonet fraktades därefter till Växjö för prov. Lokmästare Artrell vid CWJ vägrade dock att befatta sig med "eländet" och sålde den på stående fot till Tändsticksbolget Vulcan i Tidaholm, med kommentaren: "Måtte de ha tillräckligt med svavel för att få fyr på eländet".
    Väl ankommen i Tidaholm visade den sig fungera till belåtenhet och användes där i mer än ett år. Lokalbefolkningen klagade dock över det kraftiga mullret från motorn och efter en petition till kommunalnämndens ordförande - med innebörden att "Vulcan måste väl för bövelen ha
en Tidaholmare och inte något tyskt junk" - blev det politiska trycket för hårt varpå den utbjöds till försäljning. Då ingen efter nästan ett år velat köpa den fraktades den helt frankt till Kvarstad och dumpades på bangården därstädes.
    I Kvarstad konstaterade e.o. lokeldare Glödskal att något konstigt hade hamnat på spår tre och tillkallade maskinchef Nydquist. Denne ankom den 19e, vände på klacken och for med ett gapskratt åter till Forsvik.
    Lokeldare Glödskal visade dock företagsamhet och lyckades t.o.m. ladda batteriet. Efter att ha funderat i flera minuter vågade han till slut trycka på startströmbrytaren och med ett rökmoln small motorn igång. Motorregleraren - av fabrikat Lenz - ingick dock som en del i rökmolnet. Efter att ha rekvirerat en ny och installerat den visade sig lokomotorn dock fungera alldeles lysande.
    Glödskal gjorde bedömningen att vehickeln borde märkas och konstaterade att det för dagen inte fanns något fordon i Kvarstad med nummer 7. Varför det fick bli just nummer 7.     Noggrannare "bokföring" än så förekom sällan på WNJ, vilket förklarar det stora antalet nummerdubletter som framtvingat både "prim" och "bis" inom numreringen.
    Nydquist inkallades åter och anlände för besiktning under dag som ovan. Efter att Glödskal kört fordonet från lokstallet till stationshuset och åter vågade lokmästaren sig fram och konstaterade med ett leende att "Fanskapet rör ju på sig". Efter att ha skrattat färdigt vidtog provkörning och nr 7 sågs sent om aftonen fortfarande släpa på något som liknade en Grh fram och åter över bangården.
    Till det yttre är nykomlingen i ett bedrövligt skick. Adhesionsvikten är knappt 50 gram.
Längden är ca 2,7 cm men längd över buffertplankan inskränker sig till ca 1 cm.
Notabelt är dock att den är osedvanligt väl ljuddämpad. (Inte ens Mats Dahlström kan få in en högtalare...)