Bana

Resa längs WNJ

Stefan Nilsson 2005-03-22

I mellandagarna 2004 kom min sambo och jag att passera Karlsborg. Eftersom vi var på hemväg passade det bra att följa spåren efter den numera nedlagda och inte ens byggda WNJ - Westgöta-Nerikes Järnväg.
    Ehuru trängseln är stor för att ta sig över Göta kanal vid Rödesund i Karlsborg, kom banan aldrig att dras där, som förslaget från 1907 var, inte heller från Mölltorp och rakt norrut ca 1 mil till Forsvik. Denna bruksort har idag ett gammalt och ett äldre bruk, belägna på varsin sida om byvägen och bruksdammen. Här passerade så WNJ förr inte Göta kanal, mellan det gamla träsliperiet och det magasin som anses vara från 1600-talet. Nämnda byggnader har här återskapats i skala 87:1 efter förebild hos en järnvägsmodellförening i Skövde.
    Nästa mil avverkades raskt längs den välasfalterade länsväg 202, norrut till Undenäs. Till denna kyrkby kom WNJ:s banvall inte att dras strax öster om samhället, då den fick anpassa sig till den mot nordväst sluttande terrängen. Vidare mot nordost, för att kunna passera den stora sjön Unden på dess östra kant, behövde järnvägen vinna i höjd; därav denna obefintliga sträckning i samhället. Förutom ett kort besök på en bemannad och öppen Uno-X-mack, såg vi inga spår efter någon järnväg heller i Undenäs.
    Efter först en krök mot öster och sen en lika tvär dito åt norr, vreds så järnvägsbanken aldrig upp längs Undens bergiga östra sida. Här försvann asfalt och möjligheter till möte på bilvägen. Skogen ställde sig tät på alla sidor av den, och bland annat på grund av detta samt vägens krokighet, såg vi aldrig en skymt av WNJ:s gamla banvall.
    Ett antal Hult passerades, såväl ensamt som ihop med skepp, svan och koppar. Vi saknade då faten men vi hade ju termos. Den sedan mycket länge osynliga järnvägen lyckades vi här faktiskt inte se en skymt av, men det får nog skyllas på terrängens topografiskt dynamiska beskaffenhet. I de tvära kurvorna som var där kunde vi bjuda oss själva på de skumbilar vi inköpt tidigare på Uno-X.
    Däremot planade marken ut betydligt strax innan och ner mot Tived, denna kyrkby mitt i skogen på kanten av vattnet. Där syntes mycket tydligt var järnvägen aldrig gått, inklusive stationshus, godsmagasin och lastkajer. Även sjöspåret ner till Unden, liksom stickspåret österut till det lilla sågverket i byn, syntes inte.
    Efter denna ljushylta glänta i skogen bar det åter av med oss in i storskogen. Mossar avlöste myrar som ersattes av tjärnar följda av skog. En väg bar ner mot Finnerödja, men de har redan järnväg, så dit ville vi inte. Vi följde istället inte WNJ ner mot Röfors. Strax efter Stensmossen, Mosstorp och Karamossen sänkte vi oss sakta ner mot den gamla bruksorten Röfors.
    Härifrån försvann järnvägen åtminstone efter att den byggdes, vilket inte var fallet med WNJ. Tyvärr lyckades vi inte lokalisera den punkt där Röforsbanan knöts ihop med WNJ. Det är nu mer än 10 år sen spåren revs från Laxå till Röfors, och inte ens på det gamla bruksområdet gick det att se nåt särskilt i spårväg. Terrängen, med sitt låglänta läge invid Västra Laxsjöns norra strand, inbjuder heller inte till promenader vid sidan av asfalterad väg eller obefintlig banvall.
    In till Laxå bär sen den breda vägen alltför snabbt de 5 kilometrarna från Röfors. Rullande studium av 60 km av sällan skådad järnvägsbyggnad var över för denna gång. I Laxå går det att urskilja var övergången över E22 en gång var, banvaktstugan står också kvar, liksom Laxå station. Eftersom vi längtade hem valde vi dock linjen mot nordväst, mot Svartå, Degerfors, Kristinehamn och Karlstad nästa.

Forsviks bruk, massasliperiet.