Längs linjen

Stilla flyter ån, egentligen en del av Bottensjön vid Göta kanals utlopp och ett tillflöde vars källa är gölen intill Forsviks lokstation, fylld av gamla cyklar och skräp. Vatten på modeller är ofta en fråga om belysning. Vad som ser bra ut på foto kan, som i detta fall, vara en målad yta med lite blanklack överst. På Skövdemodellen är hittills anlagda vattendrag höggradigt provisoriska, markerade ytor för att skilja på hav och land, tills vidare skissade "bluepaints" i väntan på den dag vi tar oss an problemet på allvar. Vilket antas inträffa under semestern något år i framtiden då alla prov är tagna och vi går till verket för att under några intensiva dygn ta oss jättebrajan Hector medan lacken stelnar. Vi tänker använda Dave Frarys metod. Minst trettio tunna lager lack med torktid emellan. I och för sig ingen nyhet. Leonardo och de gamla renässansrallarna jobbade efter samma idé, ofta med för mycket fernissa som torkade ojämnt och förvred anletsdragen på porträtten. Cf La Gioconda på Louvren. Hon har inte torkat än. Det är därför vi tycker att hon garvar åt oss... (KB:s teori).
    Vattendraget på bild, stilla och trögflytande, säkert surare än Säveån och där du kan stå öga mot öga med Esther Williams på botten, är långt ifrån "färdigt", det skall kantas och detaljeras och göras "våtare". På något ställe längre upp i "floden" och intill lokstationen har gjorts ambitiösa försök, men – igen – erfarenheterna hittills lär oss att vatten handlar om ljussättning. Det är alltid himlen du ser i en vattenyta. Beroende på tid och väderlek kan vatten anta vilka färger som helst. Ett stryk servalack kan se bättre ut än de mest konstifika kemikalier och det är lätt att gå bort sig. Bland det bästa vi sett på svenska är vattnet bakom Bredfors station på Modellrallare i Wests anläggning. (Det krävs göteborgare för att klara problemet. Hur det gick till har Jens Dahlström beskrivit i Modelltåg 93.)
    Noterbart till denna bild. De vita husen i bakgrunden är "scenic dividers" att möblera med, upphittade på nostalgimässan i Göteborg. De är av fabrikat Wiad, Made in Germany, knappast skalenliga och utan västgötaförebild.

Samma vy från mitten av 1940-talet. Turbinhuset är uppfört och förser bygden med välbehövlig kraft. På linjen syns en sällsynt gäst, Nora-Bergslags motorvagn, vanligtvis trafikerande Saxnora-Mohällarne.

Tåg på linjen en vacker sommardag. Platsen heter Ockhult, strax söder om Kråkvattnet.

Bilderna från 60-talet är få och ser lite vemodiga ut. En ny tid har kommit, järnvägen har spelat ut sin roll. Så här kunde det se ut de sista åren eller strax efter nedläggningen. En SJ-lokomotor med arbetståg och materielen synnerligen blandad.
    Lokomotorn på bild är av äldre Jecotyp, den som gick så dåligt. Nya versionen, däremot, med Katomotor och Rocodelar är en "runner". Föreningens Z65 fick nyttchassi i januari 2004. Den används att dra rengöringståg med, tas fram när vi kör 60-tal. (Se där ett annat dilemma för den renlärige. Kör vi 40-tal kan vi knappast ha modernare fordon synliga på banan. Alltså får Z65 stå i stall för det mesta. Hemstation Norrum.)

Ett blandat tåg från banans sista tid. Z65, en äldre G-finka, N-vagn och en Co6.

Foto: STF

Stugor och torp, små och många. Fanns överallt i Westgöta-Nerikes trafikområde, alla av omisskännlig karaktär.

Här är Frelanders stuga från Segerstad, flyttad intill kyrkan och bevarad av hembygdsföreningen. (Jo, vi håller med om att stugan är lite trång för den unge mannen vid dess knut. Men så blir det när man blandar skalor hur som helst.)
    Modellen är gjord av styren, gräset på taket är teddyludd. Tallarna är blomsterpinnar och Woodlandfoliage, massproducerade enligt metoder som Mats Björkelund förklarat i Allt om Hobby.
    Det är de obetydliga husen och de enkla vagnarna som ger helhetskaraktären och som du behöver många av. Vi hade idéer om att låta varje ny medlem svära trohetsed till klubbkonceptet genom att som gesällprov parkera en västgötastuga på anläggningen. Den skulle byggas med förebild och för att bli godkänd hålla "hyfsad" kvalitet varmed menades metoder som prövats ut i Skövde.
    Som man kunde vänta fungerade det inte alls. De flesta av oss vill bygga B-lok, inte fjuttiga hus. Framför allt vill vi bestämma själva, inte bygga på kommando, i varje fall inte efter förebilder som andra pekar ut åt oss. Ändå är bästa sättet att komma in i Skövdeklubben är välja ett nummer i godsvagnsparken eller ta sikte på något simplare husprojekt.

Roslags-Tibble.

Kyrkskolan är från 1770-talet. Foto: STF

Denna bild har cirkulerat som bevis på hur besvärligt man hade det under "missnöjets vinter -28". Den uppges – felaktigt – vara tagen på Westergötland-Nerikes där detta skulle vara allt som återstod av järnvägen innan bolaget hamnade i konkurs året därpå. Så är det inte. Fotot är från Falköping-Uddagårdens kalkjärnväg en snörik vinter. Samling: Thomas Stefors.

En vanlig syn på Westergötland- Nerikes var denna Yo-buss, här fångad där linjen passerar masugnen i Upsiöö, en av järnvägens viktigaste förutsättningar som blåstes ned 1925.

A-lok med teakvagnar litt DF05, BCo9 och Co8.

Hjobussen vid järnvägsövergång.