Norrum

Provisoriskt arrangemang i Norrum, hösten 2004.

Köra och vända

Norrum i teori och verklighet

    När man äntligen kom fram var det svårt att säga var man befann sig.
    De som varit ute i världen och som rest på Hjo-Stenstorps järnväg kunde svära på att de sett stationshuset förut. Möjligen var de på rätt väg: Norrum, likt Hjo, var från början ämnat att bli något litet. Slutstation på Westergötland-Nerikes låter större än det var: en garderob, tidigare ett tvättrum med handfat dit vi gick igenom väggen för att låta anlägga en bangård där tågen kunde vända. Under sällskapets första tid använde vi skrubben som förråd och vask. Som vi småningom kom på att också detta utrymme kunde användas för att bygga anläggning fick färgburkarna maka på sig för att ge plats åt mera spår. "Genombrottet" – när vi med tryckluft och mejsel tog oss igenom en metergrov betongvägg kommer för all framtid att räknas till hjältedåden i föreningens historia. Aldrig tidigare har så många jobbat så mycket för så lite. Aktionen har status som när öst mötte väst i det amerikanska järnvägs byggandet historia men det är också lite Göta kanal över alltihop. När vi äntligen kom fram och spåren lagts så att det gick att vända tåget, minskade intresset. Samhället, hur stolt det var tänkt, gick i stå. Än idag vet ingen riktigt hur det skulle fortsätta, var det börjar och slutar.
    Norrum – platsen hette fordomdags Nidhem och stavades före reformen 1905 Norum – är den station som byggdes sist. Den är ett permanent provisorium – en tågklarerares mardröm med få spår och ständig vagnanhopning. Bangården ligger inklämd mellan två förkastningsbranter, ingenstans har man fått spränga så mycket som här. Spårplanen med vändskivan som utdragsspår – är inte den enklaste. Ett hål i betongväggen och mitt i denna gruvgång som är banans trafikintensivaste plats, en dubbel korsningsväxel där du bara ser tågen såsom i en spegel. Spåren är lagda, men bebyggelse och landskap är ännu under byggnad. Stadsplanen är preliminär, stationshuset är en studiemodell, gatorna är av kartong. Industrier finns inga. Gröna skogar inte heller.
    Kanske är det därför en resande har svårt att känna igen sig. Norrum ligger där som en hägring, historien har hunnit före verkligheten, det är lite surrealism och ständigt 50-tal över alltihop. Vi kan tänka oss att Hasse Ekman skulle valt denna plats för att spela in filmen Utsikt från en bro. Man tycker sig ha varit här förut men ser du noga efter så stämmer det ändå inte. Stationshuset som nyss var Hjo, ser nästa dag ut som Röfors äldsta stationshus, det som brann 1915. Ställverket är identiskt med det i Skara: en gulgrön tegelbygnad med plåttak som på inget sätt harmonierar med övrig bebyggelse. På avstånd syns silhuetten av Röfors järnverk med rostugnar och allt, den lukt som dröjer kvar här inne antas komma från Laxå bruk och sulfitfabriken. Övre stadsgatan, kant i kant med stationshuset och där den egentliga stadsbebyggelsen börjar, skulle en stockholmare kalla Södermalm och Fjällgatan medan övriga husfasader är som hämtade alltifrån Skaraborg.
    Fast ändå inte. Norr om Kråkvattnet, öster om Röfors: Ett Shangri-La i Tiveden någonstans. Örebro är det inte, Laxå inte heller. Närmre än så kommer vi inte.
    Norrum, där Westergötland-Nerikes slutade, var Westra Bergslagernas station och driftcentrum. WNJ fanns här lite som på nåder, i södra utkanten av WBJ:s spårsystem och om inte de båda järnvägarna varit beroende av varandra hade villkoren sannolikt varit ännu sämre. Man tvingades till samexistens men det var WBJ, med spårförbindelse med Saxnora Mohällarne, som bestämde var spåren skulle gå. WNJ rymdes precis mellan gångbron och en bredare gatubro där kolonilotter och kåkbebebygglse kom att ersättas av solidare stenhus som markerade var själva köpingen började. "Södra", med egen plattform och stationshus, blev den plats där de som skulle resa med WNJ stämde möte. Här växlades tågen isär: godsvagnarna för vidare transport norrut medan personvagnarna, sällan mer än två, stannade på spår 1 för återgång söderut. Som det var en bit att gå och den planerade spårvagnslinjen hit ut aldrig blev av, var det vanligt att resenärer tjuvåkte med godsvagnar sista biten in mot Norrum C. "Södra promenaden" blev ett begrepp, en bit att gå för yngre och friska resenärer men ett samtrafikproblem för äldre som enkelt hade lösts om WNJ tillåtits eget persontågsspår på WEJ. (Förhållandet var ett återkommande "resebesvär" i Leonora Ludensvans korrespondens med bolagsledningen. Eftersom hon hade en systerdotter (nièce, om vi får be) i Saxnora reste hon ofta denna väg, men tyckte det var besvärligt att gå mellan tågen och kunde inte förstå varför inte Tivedsbanan kunde åka "ändå in". Mycket i jungfru Maner-Ludensvaans klagoskrifter stannar på det privata gnällets nivå, men vi är i denna fråga beredda att hålla med henne.)
    Driftcentrum för WNJ-banans norra delar, också påtänkt som slutstation, var Ränndalen, som vi sett ett rejält tankefel när WNJ-banan anlades. Den ort som i stället expanderade efter kriget var Norrum. Ränndalen förlorade dragkampen och WNJ ställdes inför alternativen antingen flytta stationen eller gå med förlust längs denna del av banan. (Vilket man ändå gjorde, trots att Ränndalen lades ner redan 1923. "Norra omloppet", Närkedelen, var sorgebarnet så länge WNJ.banan existerade. Ett "Calabrien" som inspektor Furuflak uttryckte sig, van att leta efter jämförelser i den nya värld han hoppades skulle öppna sig när Mussolini äntligen besegrat abessinierna, likt småfolket längs WNJ-banan för Falken "en vagel i ögat på civilisationen".)
    Norrut var trafiken glesare och banunderhållet eftersatt redan från järnvägens första tid. Om där inte funnits försvarsintressen och statlig inblandning skulle sannolikt all trafik upphört norr om Kråkvattnet efter kraschen1929 då ambitionerna fick bantas åtskilligt. "Nerikes" hade fallit bort, vi hade fått nöja oss med signaturen "Westergötlands Järnvägar".
    Med utrymme stort nog för en modulanläggning är "Norrum Södra" med modelljärnvägsmått rena lustbangården för den som gillar att växla med tågen. Har du väl tagit dig in till körgluggen befinner du dig fjärran från vimlets yra och kan sitta ostörd hur länge du vill. Utsikten bör tilltala varje "trainspotter". Allt som krävs av dig är att du håller reda på tidtabellen och ser till att vända tågen då och då, en inte alltför betungande uppgift som går så till att du tar in tåget på spår 1, kolar och tar vatten, växlar in godsvagnarna på rätt spår och ställer loket i andra änden av tåget för återfärd söderut. (Visst, det är trångt men det kunde ha varit värre. Minns "electrical Crispin" på Peter Dennys Buckingham som var föga mer än en garderob där tågen skulle vändas. Norrum är, om än lite avskilt från övriga delen av banan, ett komplett mj- samhälle med hus och landskap och – som det kunde heta i en annons – "med plats för intressanta ombyggnader och med rika tillfällen till varierande tågrörelser".)
    Skövdeanläggningen – mer litteratur än modelljärnväg – är en postmodern variant på Pirandellos pjäs Sex roller söker en författare. Han finns redan, historien också. Gäller bara att bemanna den. Titeln borde med nuvarande personalbehov hellre heta: Sex stationer söker en tågklarerare. Som läget är nu lämnas både Norrum och Undveket ofta obemannade. Vi är inte fler än att tågen tvingas vända i Kråkvattnet och inför trafikåret -05 ser fortsättningen i Norrum ut på lite olika sätt. Intresse finns att "göra något åt'et" vilket betyder justering av spår och lite kompletterande snickeri. Stationshuset (jo, det är Hjo stationshus) är framme vid slutmontering och Övre stadsgatan (jo, det är Fjällgatan) är ett projekt som varit igång länge men som borde gå att avsluta under säsongen som kommer.
    Önskemålet är att ha Norrum klart till "detaljeringsgrad tre" inför bankalas 2005. Här finns massor att uträtta för den som vill ta initiativ och resultatet kunde bli ett mycket komplett modellbygge. Karaktären – så långt vi skissat på den – skiljer sig lite från de övriga stationerna: Norrum är mer stad (köping, åtminstone). Vi tänker oss stenlagda gator och kvarter med tätare bebyggelse, gärna med kulisser som "tränger sig på" och antyder ett större samhälle "bortom bron" som är WNJ:s sista synliga utpost norrut. Vad som möjligen (förutom väggen) tar emot är att lägga ner omsorg på en modell som sedan placeras i en skrubb som inte går att se utifrån och dit du måste ta dig på alla fyra. Terrängen är besvärlig, tyvärr, något som ställt till det från banbyggets första stund. Norrum kan likt den gamla inkastaden Cuzco bara nås med järnväg, nämligen. Eller så måste man för att närma sig platsen på rätt sätt krypa sista biten – ett villkor som Norrum delar med både socialismen och kristendomen.
    Trångt är det också, både på bangården och i sittbrunnen som rymmer maximalt en person i taget.
    Trängselavgift erläggs när du lämnar platsen.

Detta är inte Norrum, men i väntan på att där skall bli klart visar vi denna bild från Ekensholm, centralort i Saxnora Bergslags trafikområde och av Toddysseus Persson beskriven som "e´ stor stad som kunde flyta på vattnet".
Det finns de som, speciellt söndagsmorgnar som denna, när alla klockor stannat och inga tåg går söderut, vaknat upp och trott sig vara i Norrum som har liknande stadskaraktär kring stationsområdet.
Man kunde också tro sig vara på Södermalm i Stockholm, men så är det alltså inte, även om husen på Övre Stadsgatan i Norrum känns förbluffande lika Fjällgatan vid Ersta och Stigberget.
En tillfällighet, bara, försäkras det från WNJ:s trafikledning. Med tillägget att ju hela livet är en dröm så varför skulle inte Norrum också vara det?

Nej, detta är inte heller Norrum, det är Lasse Bernströms paradgata i Skenköping på GMJS. Ska det vara så himla svårt att se skillnaden? Har du varit i Norrum någon gång?