Arkitektur

Funkis

Funktionalismens innehåll och dess plats i arkitekturhistorien får du själv ta reda på.
    Ett axiom – som inte står i uppslagsboken – är att funkishus gör sig bra i modell. De bör, för att sentera en känd hobbytidning, "ej saknas på någon svensk anläggning".
    Så långt håller vi med. Funkishus finns överallt, du behöver inte gå långt för att hitta en förebild. Ritning bör finnas i kommunens arkiv, men det har gått en tid sedan funktionalismen var ny och många hus har blivit ändrade En svårighet kan vara att hitta fram till originalutförandet. Tips: Presentera dig för husägaren. Tala om vad du sysslar med, be att få ta lite bilder och kontrollmått. De flesta har ritningar i byrålådan och blir smickrat intresserade så länge du inte pratar polska och försöker kränga teckningar. Om vibbarna inte stämmer, välj ett annat funkishus. Det finns massor. Även om, som i vårt exempel, gränserna för vad som är renodlad funkisstil kan vara svåra att uppfatta. Le Corbusier bodde inte
Götene. Nöj dig med definitionen enkla, putsade, fyrkantiga hus med få utvändiga detaljer och tråkig skorsten ovanpå.
    Med funkishus är det emellertid så att de ser enkla ut som modellprojekt men är det inte. (Se diskussionen som förts på modellrallaren.com) De få detaljer som finns är fler än man tror, HO-toleranserna måste hållas hårt (+-0,2), vinklar är räta och raka. Millimetern fel på taköverhänget, för grova stuprör och husets karaktär kan gå helt förlorad. Och, igen: Man glömmer att det tar lika lång tid att göra en liten detalj som en större: Mesta pysslet på vårt projekt var källarfönstren och gardinerna. Och pelargonerna – en klick rött i lite Woodland. Lätta att göra men svåra att hålla så att inte limmet kanar ut över fönsterrutan. Där blir liksom inga ytor över.
    Funkiskåken på bild, godtyckligt vald bland, flera tänkbara sockerbitar i ett villaområde utanför Skövde, är ett "provbygge", ett "träningsobjekt" efter en tids bortavaro ur hobbyn. Jag hade sneglat på den i åratal och varje gång jag kört förbi tänkt att: en dag så...
Precis den sortens boningshus behöver vi många av på banan, hela kvarter egentligen, så som det gick till när man nyanlade hus av detta slag. En inte så där alldeles upphetsande tanke att omvandla i modell. Enstaka hus går väl an, kanske några, men tjoget på rad i stort sett identiska... Det blir som att bygga med stämpel och det är i sådana här lägen man efterlyser "grupparbeten" inom klubben.
Eller, tänker man sig en funkiskåk som inträdeskrav, något som vi på förhand vet inte kommer att "funka". Skövdeföreningen är ingen folkrörelse, de medlemmar som finns vill bygga annat. En lösning vi skissar på för att åstadkomma massverkan är att bygga ett stiliserat "stand-off-kvarter", alltså en radda funkishus i mindre skala en bit in på banan. En annan ide är att kidnappa Christian Fors, Malmö MJ-klubbs meste husbyggare som inte drar sig för att bygga hela städer.
    Vad modellen kostade i lim, svett och svordomar redovisas i artikeln "Bygga utan svans", när detta skrivs i pipe-line på Allt om Hobbys redaktion. Frågan gällde: Skulle allt "fungera" som förut? Hur svårt var det att hitta tillbaka till rutinerna? Visserligen med rätt stor erfarenhet, men med sämre syn och motorik, med blandad motivation och med klart lägre verkningsgrad. En hjärtinfarkt är en supernova i din biografi. Du fungerar dåligt, det kräver sin man att återerövra hobbyhörnan.
    Jag kan här och nu avslöja att det "funkade", om än med mycket vilja och kanske inte med samma skärpa i detaljerna som när du var tolv, men tillräckligt med de "stand-off"-toleranser du tvingas acceptera när du blir äldre. Som Ferlin uttrycker saken: Det är ganska svårt men det går... Det är med visst vemod du tvingas konstatera att maximum är någonstans på resan passerad, det finns en punkt där du bygger din bästa modell och den ligger vanligtvis i ynglingaåren. (För min del kring1957, tror jag. Året då det svenska Da-loket kom, för modellrallarna i min generation av samma vikt som årtalet1921 för kvinnorörelsen. Aldrig senare har jag återfunnit den snits jag hade när Wentzels låg på Apelbergsgatan och man kunde se ångloken växla i Hammarbyhamnen. Därmed inte sagt att det gått rakt utför, i varje fall inte för Hammarby. Men längre fram i livet har du knappast den tid som krävs för att bygga dig en B-26 i balsaträ eller underhålla en medelstor modelljärnväg. Du har varken modet eller den rätta knycken för att på fri hand penselmåla dekaler på din Mitsubishi.)
    Det finns – eller fanns: vad dom gör framför datorerna vet jag inte men som alltid tycks det gå ut på att döda – ett stadium i varje mans liv, ett slutspel i ungdomen då han speglar kosmos i lim och tiondelar, kanske att jämföra med tjejernas "hästperiod". Då bygger han modeller, nämligen, satsar all energi och hela veckopengen på att bygga pansararméer i papp med vilka sandlådan skall erövras en sista gång. Eller så bygger han rymdskepp och krigsflygplan. De som har råd bygger järnväg och till den ett ställverk eller riddarborg. (Aldrig någonsin ett funkishus. Modellprojekt av det slaget hör till åren med nerdragna gardiner om vilka Predikaren har en del att säga. Det krävs mognad för att inse skönheten i ett boningshus från Skövde, inte alls så häftigt som ett Vilda Västern-fort. Och vad är väl en betvagn Ior mot en X-tra 2000, vad förmår en kolibri med klena spant mot jagaren Smålands kanoner...)
    Till fyrtiotalisternas stora uppdrag hörde att bygga sig ett flygvapen. I balsaträ, vanligen. Pojkrummet utsattes nu och då för fientligt flyg, motmedlet var en skvadron Spitfire som kunde försvara luftrummet över bokhyllan där Bigglesböckerna stod.
Företaget krävde fantasi och leklust. Inspiration kunde hämtas från Björn Karlströms provbyggen och överste Wennerströms föredöme. Åh, min stackars Stuka! Min uppväxt är fylld av flygplansvrak som krigförande stater lämnat efter sig, vanligen skiktlimmade och i skala 1:100, mot slutet en och annan Hellcat av plast i nya skalan 1:72.
    Det finns i varje modellbygge förtvivlans ögonblick, "moments very much like despair" enligt Dennis Allenden, en engelsman med belgiska lok som specialitet. Jag misstänker att det är precis här, när man står beredd att kasta allt i väggen, som begreppet tålamod anmäler sig. Jag vill inte göra det märkvärdigare än det behöver vara men i detta fall var förutsättningarna lite speciella. Bara modellbyggare tror mig när jag meddelar att den futtiga kåk som visas på bifogad bild kostade mig alla tänkbara marter och att de stunder av hopplöshet som måste genomlevas denna gång var fler än vanligt.
    Vilket inte hindrade mig från att innan modellen var torr dra igång ett likartat projekt, i stort samma design men med något ljusare puts och denna gång med förebild från Falköping.
    Det är så, som sagt, funkishus trivs inte ensamma. De uppträder gärna i grupp, som samlad egnahemsbebyggelse.
    Två är tills vidare bättre än en, jag har redan skurit till en tredje.
    Får jag tid tar jag mått på några till. Fler och fler, många järnvägare, bygger eget i kvarteren vid lokstationen i Kvarstad. De kan behöva lite hjälp med detaljerna.

Vanligast tänkbara kåk, dock ej på de HO-anläggningar vi sett. Samtidigt en come-back som krävde mer än vad som går att läsa ut av denna bild. Det är med modeller som med konsertframföranden. Publiken skall helst inte märka vad de kostat i arbete och förberedelser. (Fritt efter Flicka von Stade, mezzosopran.)
    Förebilden för detta hus finns i Hentorp, Skövde. Modellen har funnit sin plats i Kvarstad, slutstation på Westgöta-Nerikes. Fotot är taget en tidig morgon, när alla sover. (Utom Snugge Plywoodstierna, som inte kommit hem än.) I husen till vänster huserar Antung Chrylbergh, gårdsfilosof och målare. Brandfordonet är ett bygge av LOK, Lars-Olov Karlsson kallad. Husägaren, som ej vill skylta med namn men som vi känner som "hattatösera" och som syr åt sköna Susamma längre bort på gatan, har fått förelägganden från Tekniska kontoret att hålla bättre ordning på tomten. Förklaringen att "det är inte färdigt än" tar man ingen hänsyn till. (Visst, det är densamma Susanna som presenteras i Allt om Hobby 1/2004 som "Sömmerskan från Kabul" men vars namn föll bort i artikeln. Susamma Landin, heter hon. Mer om henne i kap Byggnader.)