Fotografering
Det ultimata målet för ett modellfoto är
väl när man inte säkert kan svara på den klassiska
frågan: "Modell eller verklighet?".
Vad är det då som egentligen utmärker
ett bra modellfoto? Svaren är flera men det är långt ifrån
bara goda modeller som är avgörande. Mycket har att göra
med enkel fototeknik, saker som de flesta kan göra något åt.
Du kanske inte direkt blir en Malcolm Furlow, John Allen eller Krister
Brandt men du kanske kan bli mer nöjd med dina egna bilder.
Val av kamera
En bra kamera för modellfoto behöver inte nödvändigtvis
vara dyr men det ska gå att manuellt ställa in bländare
och slutartid. En optik med brännvid ner till 30-40 mm och med en
närgräns på 30 cm är bra. (Om det är en "analog"
kamera, digitala har andra mått).
Förr var en hyfsad systemkamera det bästa.
Moderna digitalkameror med zoom och bra närgränser kan ta fantastiska
färgbilder.
Inställning kamera
Något som ofta direkt avslöjar ett modellfoto
är skärpedjupet. Saker i förgrunden och bakgrunden
är suddiga, knappt ens det centrala objektet har skärpa på
alla delar. Om du studerar ett foto taget i verkliga livet ser det aldrig
ut så. Allting har hyfsad skärpa.
Att det blir så här beror bländaren,
öppningen in i kameran som används för att släppa
in mer eller mindre ljus. Som iris i våra ögon. Bländare
anges "omvänt": stort tal = liten bländare/öppning.
Moderna digitalkameror har ofta bara bländare 8, äldre systemkameror
med bra objektiv kunde ha bländare 16 eller 22 eller ännu högre
värden.
Den enkla principen för skärpedjup är
att ju större bländare du har, desto mindre skärpedjup.
Det finns en optisk förklaring, med strålgångar och annat,
men det skulle bära för långt att här utreda det
i detalj. Tro mig, det är så.
En vanlig film exponeras genom att vissa kemiska ämnen
omvandlas när de utsätts för ljus. Det behövs en viss
ljusmängd för att denna kemiska process ska ske. Det finns två
sätt att ordna detta på: mycket ljus (=stor bländare)
eller lång tid.
Moderna kameror med automatik är byggda för
att ta "normala" kort, dvs på folk av folk.
Dvs på rörliga föremål, av folk som
håller kameran i fri hand, ej på stativ. Det gör att
automatiska kameror ALLTID försöker hålla tiden kort,
max 1/60 sekund. Om den är tvungen, väljer den alltid att öka
bländaren.
När du fotograferar inomhus blir problemet ännu
värre för då har du väsentligt mycket mindre ljus
att tillgå än utomhus. Vi pratar faktor 1000 eller så
där. Automatiken i kamerorna slår upp bländaren på
vid gavel och du får ett löjligt skärpedjup.
Var det någon som sa blixt? Visst, då får
du tilläckligt med ljus, kanske en acceptabel bländare, men
en ack så felaktig ljussättning (se nedan). Du är avslöjad
direkt.
Nu har modeller en mycket lämplig egenskap: de
står still. Därför är tiden inget problem för
oss. (I detta perspektiv. I ett större perspektiv är tiden ALLTID
ett problem. Ungar, dagis, jobbet, familjen, måsten, måsten
osv. Men det är en annan fråga som vi får lösa vid
något annat tillfälle.)
Så den enkla lösningen på problemet
med skärpedjupet är alltså:
1. Kamera på stativ, riggad för manuella inställningar.
2. Minsta möjliga bländare. Gärna 16 eller 22 om din kamera kan.
3. Så lång exponeringstid som behövs för att få en acceptabel exponering.
Kameraplacering
Modellfoto är ofta tagna ur en felaktig, eller åtminstone
ovanlig, vinkel. Tåg är stora saker. Lok och vagnar är
ofta 4 m höga. Våra ögon befinner sig ca 1,70 m över
marken. De flesta järnvägsföremål ser vi därför
lite snett underifrån. Även hus och träd ser vi på
detta sätt. Det är så vi är vana att se saker och
då reagerar vi, mer eller mindre omedvetet, när något
är fel.
Riktigt knepigt är det med "flygfoton"
tagna snett uppifrån. Sådana foton kräver ganska krystade
förklaringar, som ballongflygning och annat, för att bli trovärdiga.
Med andra ord: ner med kameran så långt
du någonsin kan.
På en normal bana är det svårt att komma ner under markplanet. En normal systemkamera har ofta en objektivdiameter på bortåt 60 mm. Det gör att centrum hamnar som lägst 30 mm över backen. Vilket i HO motsvarar en person på ca 2,8 m. Ovanligt. Detta är förklaringen varför material i skala O ser betydligt mer "heavy" ut på foton. De ser större ut, inte för att de är det, utan för att betraktningsvinkeln blir mer nerifrån.
Fotografi av lok i skala O, lite snett underifrån. (Byggare Erik Walde, vem annars?)
Eftersom Erik bygger smalspår i skala O med spårvidd 16,5 mm fanns möjlighet att köra med olika skalor på samma spår. Här syns tydligt att tåget till höger känns rätt medan motorvagnen till vänster mer ger känsla av något från Romney, Hythe and Dymchurch. (Storbild)
"Spegelkamera"
Den här bilden visar järnvägshotellet i Kvarstad och är tagen från ungefär spår 2. Det är plattformskanten du ser i förgrunden och nej, vi har inte grävt upp bangården bara för att ta den här bilden. I stället är det en "spegelkamera" som varit framme.
 |
Ett sätt att komma ner med bildvinkeln
är att utnyttja en spegel. Bilderna här visar en utrustning
som utvecklats av Tillorps Mekaniska Werkstad, en av WNJs välkända
underleverantörer. En ganska enkel konstruktion som en normalhändig person borde kunna få ihop i något lämpligt material. Vi har sett beskrivningar i amerikansk press med konstruktioner i plywood. |
 |
 |
| Kameran ska sikta på en punkt på spegeln som ligger ca 1,5 cm upp från backen. Detta gör tyvärr att en stor del av bilden hamnar utanför spegeln. Bilden måste därför beskäras men... | ... efter justeringar blir det riktigt bra. Notera att man ser takfoten underifrån, precis som vi är vana vid att göra i verkligheten. Vilket tyvärr också innebär att man inte längre kan fuska med takstolarna. Det börjar också bli hot om detaljering av underrede på rullande. |
Foto från Forsviks station. Så här
har vi sett foton från många stationer. I lagom höjd
över havet. (Storbild)
Notera ölbacken bakom vagnvågshuset till
vänster. Ditsatt av någon för länge sedan, trots
att den inte kan ses av någon i normal betittningsposition. Finns
där helt enkelt för att det ska stå en ölback där.
Lagom långt ifrån "Barsken", som sitter på
bänken till vänster. Sådan är Skövdebanan.
Full av korrekta smådetaljer som man knappt (eller inte alls!) kan
se.
(Vagnvågen är för övrigt densamma
som beskrevs i en klassisk artikel i Allt om Hobby 1982, om "Barskens
stjälavandring". Läs den gärna.)
Ett annat sätt att komma under markplanet är att ha kameran utanför banan. Till exempel på en speciell fotomodul. Varför inte bygga en Västerås-Modul för sådana ändamål? En sådan kan lätt tas utomhus, vilket osökt leder oss in på nästa ämne.
Ljussättning
Ljussättning är svårt. Inte nog med att vi behöver mycket ljus för våra små bländare, det ska falla in på ett korrekt sätt och ha rätt temperatur. Med temperatur menas hur "vitt" ljuset är. Glödlampor ger alldeles för rött ljus. Lysrör ger ofta ett blåaktigt sken och innehåller bara vissa våglängder/färger.
Fotografering utomhus
Som nämndes tidigare, inomhus har vi ont om ljus. En lösning är just att erkänna detta faktum och flytta utomhus. Moder sol står gärna till tjänst. På bilden nedan ser vi ordförande Axelsson just i en sådan situation. Station Ränndalen (som bara en foto-mockup och inte har någon förbindelse med övriga banan) har flyttat utomhus och används här för fotografering av diverse rullande och fast material.
Inte nog med att vi får bra ljus utomhus, vi får också MYCKET trovärdiga bakgrunder. Träd ser ut som träd, molnen på himlen är mycket övertygande. Något som mumlande ska förbigås inför förvånade betraktare.
Fotografering inomhus
Nackdelen med utomhusmetoden är att den kan bli arbetskrävande
för större föremål, typ Skövdebanan, Wasa etc.
I de flesta fall måste vi ljussätta inomhus.
För inomhusbelysning behöver vi mycket ljus,
rätt ljus, och ljus från rätta vinklar. Förr var
alla dessa faktorer ett bekymmer, idag är det lite lättare.
Mycket ljus fixar man med någon form av fotolampor.
Ett billigt och hyfsat alternativ är lampor som säljs på
byggvaruhus. 100 kr för 500 W, 200 kr med stativ.
Temperaturen hos lampor är inte mycket att göra
åt men moderna digitalkameror har ofta möjlighet att korrigera
vitbalansen. Det kan finnas förval för olika lamptyper, men
ofta också möjlighet till egen kalibrering mot vitt papper.
Rätta vinklar är viktigt för att få
ljus och skugga på rätt ställen. Den starkaste lampan
ska sitta högt och lysa neråt. Den lampan är vårt
solersättare. Till denna ska man komplettera med en svagare lampa
snett uppfrån som lättar upp skuggorna. Proffs vill dessutom
gärna ha ett motljus snett bakifrån föremålet för
att framhäva konturerna.
Komposition
 |
Inget foto blir bra om motivet är ointressant. I verkliga livet är varje plats översållad med små detaljer som vi oftast inte tänker på. För att din bild ska bli övertygande måste du göra detsamma med din modellmiljö. Stenar, buskar, dressiner, skottkärror, bilar, tunnor, lådor. Ett riktigt pyssel. Önskvärt, men också svårt att göra, är människor. Det är inte lätt att göra ett ansikte som lurar ögat. Kanske bättre att låta dina figurer vända ryggen till? |