Mera byggteknik

Light Metal

Se här ett hus utan förebild, enkelt med tak och fyra väggar och utan speciella detaljer. Vad som föresvävade oss när vi designade kåken var ett litet brukskontor av något slag, kanske en fiskhall som senare blev turistbyrå men som från början var ett spruthus åt brandkåren.
    Anledningen till varför vi alls byggde det var att vi var inne i en metallperiod. Vi påtade med lite godsvagnar, hade satt kolven i en Rimbo Grande-byggsats och fick då för oss att pröva eget husbygge i mässing. Inte så elaborerat men från scratch ändå, om man undantar det svåraste som är fönster och spröjs men där vi kompletterade med lämpliga etsdelar ur "Stora fönsterplåten" från RG. Framför allt ville vi – inför ett förestående västgötabygge med mycket lövsågsdetaljer – veta mer om etsteknik, jämföra med dragstiftsmetoden för att slutgiltigt kunna avgöra vad som passar oss bäst. Eller vilken metod som är lättast vilket ofta är samma sak.
    Bygget är lättast tänkbara. Ur 0,5 ms-plåt gjorde vi en korg, förstärkte med fasta förband i hörnen för att kunna elda på ordentligt när vi sedan lödde i fönstren. Tilll hörnfoder användes frästa vinkelprofiler som filades tunnare sedan de lötts i läge (inte det billigaste alternativet). Sockel och plåttak gjordes i card, skorstenen likaså. Resultatet blev ett hus från Rambo Mindre, en rustikare kusin till finlirarna i Rimbo och med väsentligt blygsammare produktionsvolym. Modellen är "one of a kind". Någon serietillverkning planeras inte.
    Erfarenheter då? Njae, det blir förvisso skarpt och snyggt men det är mycket jobb, nästan väl mycket för så lite. Så lättarbetat som titeln antyder var det inte. ("Easy" vore förresten rätta ordet, vitsen träffar lite vid sidan, men vadårååå? Vad lättmetall heter på engelska får du ta reda på själv.) Etsfönster kräver sitt när modellen målas, metoden innebär ett extra moment när du skall passa in fönsterglas och anläggningsytorna blir knepigt små om fönstret saknar foder. Med dragstift har du hela fönstret "direkt", å andra sidan måste du då bygga upp det "bräda för bräda", alltså just det knåp du slipper med ett etsat fönster.
    "Stora fönsterplåten" – vi har den mindre också – lockar till köp och vi vill verkligen rekommendera den. Emellertid och lustigt nog hittar man sällan – trots försäkran om att det är standardfönster – just de som passar för bygget. Där blir onödigt mycket "över" på plåtar av den här typen. (Vi har några engelska som såg mycket löftesrika ut när vi köpte dem, men som legat i åratal.)
    En bra sak med detta engångsprojekt var att vi lärde oss använda ett nytt lim, RC Modellers's glue inhandlat hos Hobbycenter i Göteborg. Inte så att det ersätter Cascol men det fungerar bra i segmentet "inte så joxigt som epoxy". Det limmar plast mot målade metallytor och det kan tunnas med vatten,vilket känns tryggare än raketlimmer och Araldit. (Mardrömmen är att Smirre katten, som gärna assisterar och som varierar näringsintaget med Cascol och balsaflak en dag skall trampa i epoxylim. Vi har drivit det så långt att vi utfärdat totalt närvaroförbud när den sortens limning pågår.)
    Vad vi också lärde oss och än en gång fick bekräftat – vi visste det i och för sig förut – var att det är begränsat kul att bygga utan förebild. Där finns ju ingen facit, du kan pynta i hur mycket detaljer som helst men du vet inte vad du skall titta efter och därmed kan du inte säkert säga när modellen är klar. Det händer att underlaget är ofullständigt, att researchen inte räcker till och att resten får bli kvalificerade gissningar. Men att fantisera en förebild utan åtminstone några mått att gå efter är svårt. Det kräver säker blick och formkänsla.
    "Rambo" – ej att förväxla med Ramsbo som är en station på Saxnora-Mohällarnes Järnväg – var ett experimentbygge, en freelancemodell utan förebild. Å andra sidan skall man aldrig vara säker: En distansbyggare vi känner gick så till väga att han först komponerade ett papphus efter eget huvud. Därpå gav han sig ut i världen för att hitta förebilden – och lyckades!
    Sådant händer bara i Dalarna. Oavsett om verkligheten hinner ikapp oss och förebilden dyker upp en dag så håller vi oss till de beprövade metoderna, card och plywood och med fönster i den teknik vi vant oss vid. Även om vi byggt trähus i plast och hela slott i kartong, även om mässing har sin speciella glans så känner vi nog mer för trä ändå.

Åttkantigt - en delvis byggbeskrivning

Målat och klart och med taket provisoriskt i läge. Dörr saknas ännu.

En del projekt ser krångliga ut och är det också. Järnvägshotellet i Åsarp, till exempel, i Kvarstad känt som "Tillhållet". Ett gammalt vemod med rostigt plåttak som retar aptiten hos den vane byggaren men som med veranda och åttkantigt trapphus inte är det första man ger sig på. (För all del- värre finns. Viss stilisering är tillåten i HO och ser du noga efter skall du finna att knepiga lövsågsdetaljer av den typ som måste etsas slipper du. Huset går att bygga med ply och North-Eastern, lagervara hos varje husbyggare. Vana vid dragstift är ett krav. Lövsåg behövs när du tar upp fönster.)
    Järnvägshotell måste vi emellertid ha om än aldrig så svårbyggt. Vi skrev om förebilden med ritning och allt redan i WNJ-boken. Hösten 2004 drog vi äntligen igång med massor av foton försedda. Planerna på att bygga huset i O-skala, att placera det som "perspektivförlängare" med inredd matsal och allt vid anläggningens kortsida , hade då övergivits.
    Med beslutet att ställa hotellet väl synligt mitt i byn gällde så att definiera svårigheterna. Vi insåg att kunde vi klara trapphuset, med åtta kanter och svängt plåttak, borde vi greja resten, låt vara att det skulle ta lite tid.
    "Tornet", således, trapphuset, består av att gåtfullt antal delar. Vi har låtit flera gissa sig till exakt siffra, men alla vi frågat har tagit till i underkant. Det ser inte så ut, men där sitter massor av smådetaljer på insidan, flertalet med uppgift att staga modellen, att hindra den från att slå sig.
Följande är mer en bildberättelse än en steg-för-steg-beskrivning. Konstruktivt tänkande tekniker hade säkert ritat en mall, vikt ihop ekvationen på en etsplåt och förseglat modellen med en osynlig lödskarv. Vår metod är yxigare med mycket tälja och svära. Där blev åtskilligt trial-and-error, slipa i mått och försöka igen innan vi kom rätt. Modellen kunde säkert ha gjorts i kartong eller metall, men en fördel med trä är i varje fall att det är lättare att väderbita, att ge fasaden den där lite ruggiga känslan med en och annan bräda på sned, träet ruttnande och med färgen på väg att falla av. Man kan hålla på länge och skulle fönsterblecken lossna här och var så stämmer det utmärkt väl med förebilden. (Hotellet stod länge som en skamfläck mitt i Åsarp, där höjdes många röster på att antingen reparera eller riva. I slutstadiet såg huset ut som något långt in i Baltikum. Det borde, som ett av få exempel på järnvägsarkitektur i sitt slag, ha minnesmärkts eller på annat sätt tagits hand om innan förfallet satte in på allvar. Planer fanns att låta göra om huset till bibliotek. På dess tomt samsas idag ett missionskapell och en livsmedelsbutik.)
    Här är nu lite bilder som visar hur man förvandlar några träbitar till ett åttkantigt trapphus i HO-skala. Kanske är det just där, i denna förvandling, som fascinationen ligger. Vad som dagen innan var en bit ply från Hobbycenter har veckan därpå blivit en modell av järnvägshotellet i Åsarp sådant många minns det från 90-talet innan det revs. Några kapitel senare och samma hus har fått identitet inom fiktionen Westergötland-Nerikes som "Tillhållet" i Kvarstad, känt för sina välhängda fläskotletter och en ordvitsande församling "Taugenichts" som inspektor Furufalk kallade dem. (Visst. Du känner dem säkert. Maskiningenjören Sven-Ture Spleén, Lukas Lukullus, Toddysseus Persson, Lilla Malén, Arthur med Fläsk, Gustaf Gillis Gremlin och övriga gänget...)

Här är hela huset på väg att monteras ihop. Taket är klart men omålat. Verandan ej med på bild.

Hotellet på plats och högtidligen invigt.

Consolation Blues

Till mitt bohag hörde tidigare hela skåp fyllda med alla möjliga försök, mer eller mindre avslutade projekt i olika skalor och spårvidder som alla beredde mig stort nöje när jag höll på med dem men där jag visste att hela rasket skulle befinna sig i detta ofärdiga tillstånd i evighet. Med beslutet att ägna all energi åt Skövdebanan och inget annat sålde jag av mina experimentverkstäder alla för en, tusentals hobbytimmar och mycket lärpengar som tillsammans gav de erfarenheter jag borde få nytta av längre fram, dock inte när jag byggde ett Rimbo Grandehus som den dag som är nu när jag skriver ned dess tillkomsthistoria som också – för den som kan sin Orwell – kunde haft rubriken:

Nere för räkning med Rimbo Grande i Målilla

Här misslyckades jag rejält, nämligen. Klantade till det, om man säger. Sporrad av ett tidigare Rimbo Grande-hus (se AoH 5/04) gav jag mig på nästa och antog i mitt övermod att det skulle gå lika lätt. Det gjorde det också ända tills jag kom till konsolerna som skulle lödas tre i bredd och sedan passas in upp under taket.
   Somliga straffar gudarna med detsamma, andra får sitt straff när de hunnit en bit in i bygget. Jag begick det fundamentala misstaget att gå ifrån byggbeskrivningen, bland annat trotsade jag rådet att investera i en återfjädrande pincett, något som jag fick sota för hela vägen ut. Någonstans slarvade jag, hoppade över en detalj och bockade fel men tyckte inte det gjorde något och kände sedan konstruktörens hånskratt bakom min rygg så länge lidandet pågick. Hur jag försökte fick jag inte konsolerna att dikta mot taket. De hamnade snett, lossnade, kom snett igen. Det var svårt, helt enkelt. Jag fick gå flera dagars arbete tillbaka, kröp omkring i timmar och letade konsoler på golvet. Konsolerna förföljde mig om natten, de var som insekter överallt, fastnade i tröjan, i katten, hamnade i dammsugaren och på alla andra ställen där de inte skulle vara. Sista instans där de till slut återfanns var luddfiltret i tvättmaskinen men då var modellen redan ofullbordad.
    "The gremlins rode my back" som Dennis Allenden uttrycker sig. När förtrollningen äntligen bröts hade jag måst nytillverka konsolerna på modellens framsida, en kompromiss som inte alls ger samma luftigt lövsågade intryck som Rimbo Grandes reklamfoto (säkert fejkat...).
    Till min delvisa upprättelse och som hämnd på konstruktören kan jag här och nu meddela att ordet "konsol" är felstavat i byggbeskrivningen, något som alla bör veta som ger sig på Rimbo Grandes Målilla...

Ännu har vi inte bestämt vad kåken skall användas till. WNJ-banan är ibland mer litteratur än modelljänväg. "L'essence précede l'existence" som vi etsistensialister säger för att hålla det enkla folket på avstånd. Förslaget just nu, innan modellen ens är målad, är att göra den till bokhandel enligt följande skiss: Mörkockra med primergrå foder och med mycket välkommen utanför, Kvarstads intellektuella centrum med extrapriser på SAOL och violer från både Gullberg och Undveket. Den grundades innan järnvägen kom, böckerna fraktades då på kanal och såldes på kommission från Fritzes Kungliga. Dess förste innehavare var en herr Liebhaber, "Lieber" som han omnämnes, och om vilken en del är känt. Han var samtida med Strokirk som öppnade bokhandel i Skövde och tycks ha varit en framsynt man. Bland annat ivrade han för järnväg till Kvarstad. Liebhaber sökte sig nya vägar, skilde sig och överlät rörelsen på första hustrun, "Ex Liebris" eller "Exet" vars söner skulle komma att driva bokförlaget Lieber, välrenommerat i branschen än idag. En släkting till Kvarstads förste bokhandlare, barnbarnbarn skulle vi gissa, driver för övrigt en framgångsrik varuhuskedja "Exet".
    Också bokhandlare har sina öden. Liebhaber fortsatte som järnvägsbyggare utomlands, Indien, bland annat. "Er hättest zu tun mit der Eisenbahn" som det står i familjekrönikan. (Och, faktiskt, i en Brechttext till en Kurt Weil-musical om "Surabaya-Johnny. Tänk om och varför inte – det är gamle bokhandlaren i Kvarstad som givit Weil underlaget. Helt osannolikt är det inte. Liebhaber, känd som kvinnokarl redan när han drev bokhandel i Kvarstad, var en orolig själ, han hörde till de internationella aktörer som kunde dyka upp och göra affärer lite varstans i världen. Innehållet och texten i Weils Happy End stämmer bra med vad vi vet om "Lieber". Det är dessvärre inte smickrande, men allt finns på en inspelning med Anne Sofie von Otter.)
    På 50-talet övertogs affären i Kvarstad av två damer om vilka också kan sägas detsamma som om böcker. Fröknarna Karumää och Björnlund kom över havet likt Kvarstads invånare gjort långt före dem, men österifrån. Familjerna – "echt deutsch, aus Litauen" – som hade rötter i Sverige och talade svenska som andraspråk, kände varandra sedan före kriget. "Fröknarna" – de kallades till slut inget annat – hade ett förbluffande stort kontaktnät och var före sin tid i både idéer och levnadssätt. De brevväxlade med och kände flera intellektuella i exilen, bland andra Kurt Tucholsky i Mariefred, sas det. De bör ha träffat den unge Peter Weiss och det påstods att de en gång haft Nelly Sachs på besök i sin bokhandel. De var själva litterärt verksamma, utgav den på sin tid bland 40-talisterna omtalade, visionärt laddade diktsviten "Svår ångest över Hangöfjärden " som av adjunkten Mörtstedt, recensent i Kvarstads-Örnen, antogs vara en karikatyr över ett litterärt manér vilket nog var rätta tolkningen. (Mörtstedt kände dem väl, han hörde till ortens kulturella innegäng och hade egen stol i bokhandeln.) Titeln stämde dåligt med damernas ljusa personligheter. De beskrivs som positiva och pratsamma. Bokens dystra anslag antas vara en eftergift åt tidens ideal, kanske en metod att bearbeta och göra sig av med krigsupplevelser.
    Rörelsen upphörde på 70-talet när alla ester förbjöds i Kvarstad. När den stora offentligheten stängdes för skönlitteraturen blev huset turistbyrå. Samhället saknar sedan länge egen bokhandel, men de finns som ännu minns "fröknarna" och den trivsel med tillhörande boklig bildning de spred omkring sig. Kvarstad är en avlägsen plats, likt William Carlos Williams Rutherford en mycket dålig miljö för poeter. Den lilla bokhandeln fungerade som skyddsvärn för oliktänkare, enklav för exilförfattare, men – framför allt – som värmestuga för ortens dagdrivare i alla lönegrader: Eugen Valentin, maskiningenjör Spleén, Todysseus, Agnes Dei och jungfru Manér-Ludensvaan – här återfanns de alla från bokhandelns öppnande till dess stängning.
    Då som nu antogs böcker och romanläsning vara något som i högre grad angår kvinnor. "Fröknarnas" kunde inte leva av böcker allenast och för att klara kontraktet ökades sortimentet med tyger och sybehör med mera sådant som en kvinnlig kundkrets kunde tänkas behöva när poesin fått sitt. Resultatet blev en blandning av boklåda och lanthandel, "tanthandel" som man skämtsamt kallade affären utan att ana vad sorts bismak ordet skulle ha med tanke på dagens svensk-baltiska handelsutbyte med damer inblandade. (Ett modernt företagande i Kvarstads näringsliv som krokade på tråden men ingen känner stolthet över är "Gremlins Glädjeresor". Firman, som bara kunde nås via Interpol, synes ha existerat en kort tid och har av allt att döma upphört. Om entreprenören Gremlin, ty det var en sådan, är allt som gått att få fram att han var engelsman och arbetade "entreprenöriellt" som var modeord för allsköns affärer, också de han hade i Polen. Som väntat tycks också Snugge Plywoodstiernas Konsultbyrå ha varit med på ett hörn med svärfars pengar. Vi har försökt nå honom för en kommentar men allt telefonsvararen meddelar är att han – lika väntat – är "bortrest".)
    Ett seriöst försök gjordes att i modern tid återuppliva bokhandeln, denna gång med kommunalt stöd och som "sysselsättningsskapande åtgärd" med Arbetsförmedlingen inblandad. Rörelsen drevs av en Anna Karenina som senare fick jobb hos Bösendorf & Klimke i Hamburg och som nu inte hört av sig på ett tag.

Kontor från Målilla, en Rimbo Grande-byggsats som efter visst besvär blev en bokhandel intill torget i Kvarstad, centralort i Westergötland-Nerikes trafikområde. Förebilden ryms egentligen inte inom det strama västgötakoncept som gäller. Vi byggde kåken för att lära mer om etsteknik och för att samla erfarenheter inför ett annat bygge med mycket lövsågerier och där etsning är enda utvägen.
    Konsolerna är av två slag: De ursprungliga och sirliga och de nytillverkade och grövre. Fenomenet kallas rusticering och är vanligt i de bonnabygder som Skövdebanan beskriver. (Visst. Men håll med om att det är en snygg förklaring...)
    Modellen nästan klar. Plåttaket, nymönjat – där vi också gick ifrån byggbeskrivningen – är en historia för sig. I plasticard, enligt samstämmiga rapporter det bästa materialet om du skall framställa plåt i modell. Mässing är bökigare. Metallen utvidgar sig vilket gör det svårt hålla reda på alla falsar.