Spår

Lite fakta och erfarenheter

Man kan tänka sig många spår i bredd, som här på Modellrallare i Wästs anläggning och stationen Mullered (Mellerud) under byggnad.		... eller kan man tänka sig "enkelspåret på linjen" som här, också på MRW. Banvallen är en ljudämpande påhittighet kallad "Asfaboard". BJ-loket är ett bygge av Bo Japlin, noga redogjort för i Allt om Hobby.

Fleischmann eller Peco? Mässing eller nysilver? Protofour, NEM, NMRA eller rysk Månsbostandard? Färdiga yardlängder eller handlagt? Presspan, pertinax eller treetex? Banvallsgrus i påse eller sand från Tiveden? Vadå code 55, är'u inte vettig? Min Flygande holländare klarar bara Trix förkrigsväxlar...
    Hurskaru'hare', sa'ru'shinohara' s'aru?
    Frågorna hopade sig när vi äntligen kom så långt som till spårläggning och då hade vi för bråttom med resultat att mycket blev provisoriskt och är så än idag. Helst skulle vi haft en rundbana vid sidan om där de otåligaste fått leka av sig. Man är så förblindad av utsikten att få köra med tågen att man stressar vid spårläggningen med följd att det blir slarvigt gjort.
    Med de erfarenheter vi har idag skulle vi riva upp en del och börja om, även om många förbättringar gjorts under åren Vi har tagit bort knepiga spårkors, spikat om kurvradier, doserat, shimmat växlar och minskat totala spårlängden. Framför allt i underspår.
    Erfarenhet nummer två är att där gärna blir för mycket spår, något som vi påtalat flera gånger på denna hemsida. Regeln inför alla fantastiska visioner lyder: Minska antalet spår med hälften. Sov på saken och tag sedan bort ytterligare några växlar. Vi försäkrar: Du behöver dem inte. Efter att ha kört modelltåg i mer än trettio år har vi kommit fram till insikten att det är roligare att köra på två spår än på flera.
    Vad vi också lärt är att kurvväxlar sparar utrymme om du bygger trångt. Och att du klarar dig långt med handomlagda växlar. (Och vändskiva: Vad du skall med invecklad automatik till där en handjagad Meccanotrissa eller din 0-5-0 gör jobbet, har vi aldrig förstått. )
    En fråga vi heller aldrig fick svar på, men där det blev ett himla liv när den togs bort: Är det så snyggt med ljusblå skumgummi som rälsunderlag i underspår? (Ett skumt. material som åldras fort, för övrigt. Minns Mössmers rälsbädd av skumgummi. En bra ide som tycks ha eroderat helt ur marknaden.)
    När vi började fanns Peco code 100 att välja på. Electrofrog, nysilver i metervara vilket var en nyhet. Den äldre delen av Skövdeanläggningen, SJ-slingan, underspåret, Forsvik och bangårdarna norrut är Peco. Linjen i övrigt är till dels handlagt spår. (Visuellt överlägset och det "svenskaste" som finns.)
    Vi är hyfsat nöjda med valet. När Kvarstadlinjen byggdes ut på 90-talet användes Peco code 75, vackrare att se på men inte lika driftsäkert. Växeltungans kontaktbleck är mindre och ligger sämre an mot rälsen i höjdled, en störning som kunnat undvikas om vi kopplat lite listigare. (Igen: Vi hade för bråttom. Elektroavdelningen hade rekryteringsproblem.)
    Äldre Fleischmann, Liliput och Lima fungerar inte på code 75, vilket ju är förutsägbart. Finare lok med finare toleranser uppför sig inte på code 100, vilket i en del fall förblir ett mysterium. (Jeco S1 till exempel. "Kvarstads fånge" spårar ur på code 100. Trots försök med nya löphjul och flera andra åtgärder.)
    Kanske hade Shinohara code 83 varit lösningen, men om detta visste vi inte så mycket, hade mest läst om det i Model Railroader. Kvaliteten – kan vara förtal och antiamerikansk verksamhet – sägs vara ojämn. Peco annonserades överallt, var lätt att få tag på. Roco-line, Tillig och liknande fanns ännu inte. Däremot ett system Conrad, nu lika bortglömt som Pikos I-koppel. Och "Jomo jigs", ett ambitiöst försök att limma handlagt spår i låge. (Systemet, då ännu i sin linda, var inte alldeles pålitligt. Vad som hände när Fleischmannexpressen första gången passerade den nyanlagda växelgata vi lagt ned en helgs arbete på vore värt ett eget kåseri. Vare nog sagt att linjen vek av åt höger men att tåget fortsatte rakt fram. Spårsystemet just där såg länge ut som en krossad G-klav. Ingen ville se åt det hållet, trafiken låg nere i veckor...)
    Handlagt spår har trots prövningar som dessa och med mycket "färdigt" på marknaden, sina förespråkare. Modulen Grottkvarn, som är en "osynlig" del av WNJ och där Sisyfus Gräsroth föddes, hade först löst stiftad Shinohara. Nuvarande spårstumpar spikas för hand. Det handlar om attityd, nämligen, att trots allt tänka sig Sisyfus lycklig och betrakta också spåret som ett modellbygge. Å andra sidan: Ingen har det tålamodet idag och vem ser skillnaden på håll? WNJ-spåren, djupt nedsandade, är av typen "halvnoga underhållen privatbana". (Cf bild i AoH 5/04. Jo, det är Peco 100. Duger på avstånd för de flesta behov.)
    Något lärde vi oss ändå: 1. Spårunderlaget skall vara så stabilt som möjligt, typ "kantställd bräda". 2. Det optiska helhetsintrycket förbättras avsevärt om spåren målas, både räler och sliprar. (Det går fort och är värt arbetsinsatsen.)
    En annan bra ide var att använda profilsågad treetex som banvall.
    Argumenten när Peco konkurrerade ut mässingsrälsen var att deras nickel/silverlegering leder strömmen bättre och att mässing oxiderar mer. Fråga: Hur förhåller det sig med blånerade räler? Av vilket skäl det skulle vara bättre förstår jag inte, det handlar helt om utseende. Men sämre? Vet någon säkert?
    Under de första åren var det si och så med de normer vi antogs följa, ingen visste säkert vad NEM och RP25 stod för. Vi använde hjul av alla möjliga sorter, från Pochers helskive till Maygib 12 mm stjärneker i OO-skala. Efter ett bankalas med ett fiaskostort antal urspåringar fick Lasse Lundgren nog och lät Tillorps Mekaniska göra en utredning som resulterade i en enhetlig hjulstandard och att alla växlar "shimmades" i hjärtstycket. Sedan blev det bättre. Ett av skälen till att vi inte släpper in vilka strykjärn som helst på banan är att de slår sönder "shimset". Tar timmar att reparera och banavdelningen är redan underbemannad. (Du känner säkert till den gamla Jelly Roll-Morton låten som tar upp detta tema: Shim-me-sha-wabble heter den.)
    Man kan inte tjäna två normer samtidigt. Diskussion pågår ständigt om vad "fine scale" kan antas vara, vad sorts norm Brimalm och "engelsk Jeco" följer. (Och vi är, igen, inte alltid säkra på vilken norm vi själva håller oss till...)
    Efter år av tester och förbättringar är Skövdespåren hyfsat säkra. Urspåringar beror oftare på operatörsfel än på dåligt spårunderhåll. De är ovanliga under förutsättning att materielen provats in, fått "vänja sig". Lok och vagnar fungerar inte oklanderligt direkt ur kartongen, i varje fall hembyggd materiel måste kollas innan den släpps ut på banan. En viktig sak är vikten. Det finns normer där också.
    Detta var något om spåren på Westgöta-Nerikes i anledning av en aktuell tråd på modellrallaren.com. Förhoppningsvis har du någon glädje och nytta av våra erfarenheter. Du får ta dem för vad de kan vara värda: En stor klubbanläggning med mycket allmänhetens körning ställer andra krav än trafiken på en liten hemmamodul där du i lugn och ro kan pyssla med dina handlagda code 55-räler. Vi har funnit att Peco code 75 i kombination med handlagt är en kompromiss som fyller de flesta behov.
    Till slut: I Modelltåg 96 finner du två bra artiklar om spår.
    Mycket klargörande är också Tillorpsutredningen.
    Kanske får vi se den på hemsidan.

"Handspikat", alltså spårläggning på klassiskt vis med varje syll för sig och rälerna fåstade med skalenlig spik, förekommer i modern tid bara i skala O och bland de mest hängivna HOn3-byggarna. Här är Leif Ohlsson "hard at work" på Göteborgs Modelljärnvägssällskaps anläggning. Vad som än finns att säga om Peco, Roco, Tillig och andra tillverkare: Inget slår handspikat spår, det må ta den tid det tar. I "nollan" är det för övrigt enda alternativet om resultatet skall bli snyggt. (Foto: GMJS)