Pionjärtid
Hela banan sedd från Mölltorpsrummet. Spåren
är löst lagda, Mölltorps stationshus under byggnad. (Varför
jobbade vi inte mer med engelskt tegelpapper?)
Borden har pålats med plugg i golvet, kraftiga
nog att förtöja ett järnverk. Övre regelverk är
2"x4" virke med ply/masonit som landskapsbotten och över
denna Treetex med gips/sågspånsvälling som fyllning.
Vi prövade "hard-shell", klassiskt "hönsnät",
frigolit och en del annat men fastnade till slut för denna tunga
metod eftersom ett av kraven var att anläggningen skulle hålla
att gå på om så krävdes.
Bangård är masonit och över denna Treetex
(i underspår ett gummiliknande material som antas stå emot
åldrande och som gör så att tågen tystnar när
de försvinner underjord.) Försök att isolera också
det öppna landskapet var bara delvis framgångsrika.
Banvallen är kantställd bräda med masonit
och över denna profilsågad Treetex, där rälsen naglats
fast med långa (!) stift innan sanden kommit på. (Jobbet lönar
sig. Genom åren har vi bara haft en solkurva och då på
samma ställe där kontinentalblocken Mölltorp-Forsvik möts.
Vi uppfattar den numera som ett vårtecken.)
 |
Samma vinkel under ett studiebesök från Skara Järnvägsmuseum
vårvintern -79. Man ser hela anläggningen. Forsviks bangård
skymtar mellan besökarna, utsiktspunkten är körpanelen
i Mölltorp bemannad av Göran Axelsson, då yngste
man i sällskapet, senare dess ordförande i många
år. (Och fortfarande yngste man...) |
Fotot visar första körpanelen i Mölltorp, mycket ambitiöst anlagd, som byggdes om flera gånger. Den underjordiska bangården (också mycket ambitiöst tänkt) togs bort efter år av ständigt krångel. Se här en erfarenhet som vi gärna delar med oss av: Lägg inga spår i underjorden, framför allt inga "fiddle yards" (Untererdische Abstellbahnhöfe på MIBA-språk). Måste du så undvik växlar, måste du ha växlar så nöj dig med enklast tänkbara och montera dem inte osynligt inne i betongväggen dit ingen når, där bara fotoceller ser och man tvingas raka ut modellerna när de spårar ur. För det gör de. Samtliga. Endast där, på känsligaste stället. Det har funnits situationer på Skövdebanan som påmint om när man hittade Loheskatten i Gamla stan, om någon minns.
Till Göteborgs Modelljärnvägssällskap
har Skövdeklubben alltid haft ett gott förhållande. GMJS,
det stora föredömet med byggare som Lasse Bernström, Jon
Fast, Leif Johansson m.fl. bistod oss från första stund med
goda råd och dåd.
Här är ett historiskt tillfälle i oktober
-82 då GMJS kom på studiebesök. (Så här i
efterhand frågar vi oss hur vi alls vågade...)
Mannen mitt i bild är Sven-Bertil Johansson, materialförvaltare
och med en humor som vi hade väldig respekt för...
 |
...likt Lasse Bemström som här ses demonstrera ett 600 mm-lok i O-skala. I våra lokaler... Nestor Bernström, gentlemannen, mästerbyggaren... |
Trenden också i Mölltorpsrummet gick mot att
korka igen utrymmet, att öka på landskapsytan, men att hellre
minska antalet spår. Också en erfarenhet som besannades: Det
är roligare – och mer realistiskt – att rangera på
få spår. Och – igen – du klarar dig med färre
växlar än du tror. Däremot skall du alltid sträva
efter så långa hinderfria spårlängder som möjligt.
Trots att vi sanerat bangårdarna finns där fortfarande spår
som aldrig används. "Rundspåret", däremot, den
hemlighet som sluter slingan och tillåter "continuous running",
är alltid igång, också när vi arbetar med annat
då vi låter ett tåg ticka runt banan. Det fungerar som
kanariefågeln i walesiska gruvor. Blir det tyst har något
hänt. Vad man än kan säga om rundbanor versus punkt-till-punkt:
De behövs om man bara vill se tågen rulla en stund. Vårt
rundspår betyder också rejäl testkörning av modeller.
Arbetspass för de små loken på 6–8 timmar är
inte ovanliga och så småningom lär man sig vilka modeller
som går att lita på. (Bäva månde mj-tillverkarna
den dag vi släpper testprotokollen.) Vare nog sagt att det finns
många "underdogs", att de billigare loken inte behöver
vara de sämsta men att andra modellerer är överreklamerade
och inte tål att köras på detta viset. Bäst-i-test
(vi skrev om det i Allt om Hobby) är till exempel Kleinbahns E94-chassi
som vi monterat i ett Mg-lok. Det har fungerat oklanderligt i mer än
20 år. Vi har gjort ren hjulen en gång och det är tveksamt
om det egentligen behövdes.
Skövde har för mycket underspår och
tunnlar, en nödvändig kompromiss med de förutsättningar
som rådde de första åren innan järnvägen ökades
ut med tre rum till. Skulle vi byggt från början idag skulle
det säkert blivit mer "walk-around" längs väggarna.
(Och antagligen västgötskt smalspår i skala O, men det
är en annan historia.)
Sittbrunnen i Mölltorp sådan den befolkades
under ett bankalas: Från vänster Göran Tholin, okänd
(!), Hans Larsson (MRW), Roland Ewerman (Malmö) och Lars Wahlström
(Hjo) med blicken mot Kråkvattnet som var Lasses station så
länge han var aktiv. Lars, fortfarande medlem, den fingerfärdigaste
av oss alla och tongivande under de första åren, flyttade senare
till Stockholm. Också Roland, konstruktör hos dåvarande
R/K Modell fick mindre tid över för hobbyn. Hans byggsats till
resgodsvagn F5 omtalas byggare emellan som en av de bästa som gjorts
på svenska.
Det ser fortfarande lite ödsligt ut men stationshuset
har fått tak och kontaktledningsbryggorna är på plats.
På spår 1 står en BCo-vagn etsad av Hans Larsson, framför
denna Roland Ewermans D-lok, en legendarisk byggsats som gjorde sensation
var den visades.
(Storbild)
En klassiker publicerad i Allt om Hobby 1979 då
sällskapet presenterade sig offentligt första gången.
Reportaget öppnade oss mot världen och gav precis de kontakter
vi behövde för att komma vidare.
Det handlar om tåg, som synes. På spår
1 WNJ lok 1 med de tyska personvagnarna. (Järnvägen ägde
just inga andra.) På spår 2 WNJ lok 2 med BJ resgodsvagn och
ångvärmefinka sist i tåget. Dessa, liksom malmvagnarna
på spår 3 byggda av Olle Sundström, trafikerade WNJ under
sällskapets första år. Lokomotorn på spår
4 är en Hobby-Teknik-plåt på ett Joeufchassi. (Jag minns
att jag var omåttligt stolt när den rörde sig på
banan första gången. Betänk att detta var på hembyggets
tid, innan den stora boomen, då man fortfarande knackade nitar och
filade lagergafflar för hand.)
Vi skriver 1979, året då Y6:an kom och
allt var möjligt.
Originalartikeln
från Allt om Hobby 8/79
Två år senare slog byggarna Larsson/Trulsson till med hela lådor Y6 i alla tänkbara varianter och då såg det ut så här i Mölltorp. Herrarna hade verkligen tagit fasta på önskemålet "medhavd modell". Effekten, hittills oöverträffad, påminde om mannen på Titanic som beställde is till groggen...
Mölltorp våren 2004.
Jämför vi med föregående färgfoto kan vi konstatera att i Mölltorp har där inte hänt så mycket sedan oktober -84 då denna bild togs, annat än att det var ovanligt mycket trafik just den dagen och man frågar sig varför. Det går att räkna till fem ånglok, minst. Tre SJ och två WNJ-lok. Rena modelljärnvägen...