Sjöfartsnytt
Ångslupsbolaget
S/S Tiveden.
Isarna går upp. Inseglingsrännan
till Kvarstad är åter farbar men förhandlingarna om att
bärga och återinsätta ångfartyget S/S Tiveden i
Westergötland-Nerikes trafikområde har inte varit lyckosamma.
Just nu är Ångslupsbolagets stolthet utflaggad i väntan
på att huggas upp till pråm. Ett beslut som framkallat protester
och ett halvhjärtat försök att rädda henne.
Lyckas inte detta återstår
att ta sig fram över Stora Lögnen på det gamla sättet.
Med stockbåt. Det enda transportalternativet innan ångkraften
gjorde entré i Tivedens inre sjödistrikt. (Till sjöss,
vill säga. Järnvägen, med smalspåriga anor från
1870-talet, etablerade sig tidigt. Man höll ångan uppe ända
till 1962 då sista WNJ-loket, en Mogulmaskin nr 9 gick till skrot.
Läs mer om henne på annan plats.)
Om S/S Tiveden står att läsa i Modelltåg
95 där du också finner den enda bild som går att uppbringa
och som bifogas här. Vilket är egendomligt. Kring ångbåtar
förekommer situationer med mycket välkommen och avsked som inbjuder
till fotografering. Men kanske regnade det under den säsong Tiveden
tjänstgjorde. Och vattnet var ju inte klart än, en blåmålad
skiva fick duga, så man kan förstå att rederiet tröttnade.
Betänk också att tidens kameror krävde solsken i ryggen
och var alls inte digitala.
S/S Tivedens saga blev kort och om hennes förlisning
vet vi just intet. Som ett spökskepp kantrar hon i hembygsdhistorien
och något komplement till järnvägen blev hon aldrig. Tiveden
var från början till slut en förlustaffär, försöken
att rekonstruera ångbåtsbolaget misslyckades.
Kanske var det trots allt så som ryktet gör
gällande att S/S Tiveden egentligen hette Stafsnäs och seglade
under falsk flagg. Vi har sökt rederiet i denna fråga men fått
mycket oprecisa svar. Kaptenen som styrde henne och vars självbild
gått i kvav var en karaktär av det famösa slaget som skulle
försvara en roll i Joseph Conrads romaner. Hopplöst akterseglad,
på bryggan i Kråkvattnet, och på frågan hur han
nu skulle hinna med båten gjorde han sig känd för ett
uttalande av rent biblisk kvalitet: Jag går inte genvägen över
vattnet. Det blir så mycket prat efteråt...
Oh captain, my captain! Om du faller över bord
i det inre av Västergötland kan du falla i god jord vilket kallas
sjöbotten eller så hamnar du på hälleberget som
finns i en stenskodd variant som då kallas kaj. Farbara segelleder
är i WNJ:s trafikområde inte fler än att Nya Ångslups
tonnage nätt och jämnt får plats. Under torrperioder kan
inte alla båtar vara i samtidigt. Så S/S Tiveden ligger kanske
bra där hon ligger.
Sjöfart i forntid
Foto: Lars Lundgren
Bifogad kanonb..., kanotbild sensationell i sitt
slag och utförd i chrylbergsk anakronteknik är tagen
nedanför den plats där Kvarstads lokstation låg, långt
före photoshop och ångmaskiner. Under folkvandringstid var
här öppet vatten. På 20-talet var området rena sankmarken
som långsamt fylldes igen: Det blev vanligt att loken slaggades
rakt ut i vattendraget så som ofta förekom, t.ex i Långshyttan
på forna BLJ.
Idag har man dikat ur området för att ge
plats åt ett villaområde. Platsen kallas Ångbotten.
Myggen sägs vara ett problem men vad som sätter ner tomtpriserna
är miljöskandalen för några år sedan, då
man upptäckte allt möjligt nedanför det gamla stallet som
behövde saneras. Någon vidare miljömedvetenhet kan vi
nog inte vänta av den tidens stallpersonal, ordet var inte uppfunnet
och man gjorde som alla andra: vräkte avfallet i sjön. (Avfallet
intill kanalutloppet i Forsvik är, oss emellan, sannolikt ännu
värre, men här har man inte vidtagit några saneringsåtgärder
alls.)
Stockbåtsbilden antas föreställa Westergötland-Nerikes
äldsta invånare till vilkas skapelseberättelse fogas myten
om hur de kom med färja över havet, hur de första bosättarna
blev avsläppta från en nattbuss, lämnades avklädda
på ett fält av människosmugglare och sedan spred sig uppför
Ätrans dalgång med hjälp av stockbåtar.
Hur de hade det kan idag studeras i Ekehagens forntidsby
där du kan skjuta med pilbåge, paddla kanot och studera fritt
strövande västgötar. Öppet sommartid.
En annan teori hävdar att de ursprungliga WNJ-borna,
abborreginerna, var ett träskfolk som steg ur dimman vid Hornborgasjön.
Arkeologiska undersökningar har visat att de var av medellängd
och levde av fisk, abborre mest, således. Deras ättlingar känns
igen på att de är de enda som äter fiskpuddingen i Falköpings
skolområde.
Om detta har skrivits så mycket att vi inte orkar
dra det en gång till.
Längre västerut, längs Tidans flodsystem,
fanns ett ogint släkte som jagade utter med spjut och ansågs
helt degenererade. Beskrivningen av deras ursprung blir en sorts apornas
uppkomst, okänslig i sina detaljer och med grova fördomar. Till
det mest förflutna hör också historien om hur de jagades
tills där bara blev en spillra kvar som bosatte sig ungefär
där Kvarstad nu ligger. De dyrkade stjärnekerhjulet och kände
till elden som gavs dem av Ivar Kreuger.
Det är alltså dessa vårt foto inte
föreställer. Det är i stället en tittskåpsmodell
som fanns med på en utställning om stockbåtar och som
sedan turnerade med projektet Modeller på alla ledder, bland annat
till Lödöse museum. Modellen är byggd av Ammi och dess
tillkomst beskiver hon så här: Ur en 5 mm frigolitskiva har
flodbotten konturerats med aceton. Över denna ligger en glasskiva
som möter en annan skiva vid horisonten. Figurerna håller kända
mj-storlekar med O-skalebarn i förgrunden och sedan allt mindre för
att åstadkomma perspektivförkortningen. Hela kovesen förseglades
med låda med titthål där poängen är att man
tittar med ett öga i taget. Svårast var att göra paddlarna.
Stockbåtarna, enda nuvarande alternativ till
S/S Tiveden slutförvaras tills vidare i Skövdeanläggningen.
"Och vatten var däröver och allt som syntes
var en bit av kulissen. Men så fick någon fatt i en bit virke
och började bygga och se: Strax steg ur havet
Westergötland-Nerikes Järnvägar med banvall och allt."
Landhöjning pågår, således.
Vad vi vi ser skymta på denna bild är Stora Lögnen, det
sjösystem som binder samman alla rum på Skövdeanläggningen,
som kan kännas lite enahanda men som finns där eftersom det
är enklare att måla vatten än skog.
Resultatet är att världsbilden
och den geografiska medvetenheten är litet egendomlig för att
inte säga förvrängd. Vare nog sagt att den inte är
den traditionellt kopernikanska, att man likt de dumma grekerna trodde
att världen vilade på fyra sköldpaddor, en i varje hörn.
Den heliocentriska världsbilden tänker sig världen som
en rundbana, om man säger, medan WNJ-bornas världsbild ger näring
åt punkt-till-punkt-tänkandet. Det var således möjligt
att köra över kanten, något som man såg till att
hejda genom att vid världens slut, utdragsspåret under bron
i Kvarstad, sätta upp ett par kraftiga sjutumspik. De som hört
tuppen gala också söder därom måste ha gått
in i väggen för längre än hit kom man inte.
Materien tänkte man
sig bestå av 2"x4"-virke, gips och ett material som kallas
Woodland Scenics.
Norr om Stora Lögnen
vidtog Yxkrokens Järnväg, men frågan om samtrafik med
YxJ är dåligt utredd. Allt som minner om Yxkroken på
WNJ är förhandlingar om att överta Grythyttevalllidens
väntkur, förklarad för modelljärnvägshistoriskt
minnesmärke och den enda hållplats som stavat med tre "l".
Fotot är från
bygget av det så kallade "landskapsrummet" med ett enda
spår och fokus på miljön. Notera hur kraftigt banvallsunderlaget
är, en förutsättning om man lägger handlagt spår.
Kanaltrafiken
Kanalstationen, Forsvik. Ett mycket förebildstroget
bygge av Ammi Magnusson. Materialet är styrén. Sidovagnsekipaget
är också i plast men utan förebild. Schäfern hade
känsliga öron och fick senare egen vindruta. Sidovagnen är
cigarrformad, giftigt grön. MC- föraren, alltid närvarande
men alltid okänd, tycks ha haft något fel på cirkulationen
och ämnesomsättningen eftersom han körde motorcykel med
bar överkropp året om, gärna på perrongerna till
mångas förtret. Eller så var han bara en vanlig exhibitionist.
Hunden syntes alltid vid hans sida.
Vattenkraft
Kraftstation norr om Forsvik. Förebild Blidsberg.
Samma kraftstation, tagen ur en mycket ovanlig vinkel,
från direktör Lundgrens (Tillorps Mekaniska) köksfönster.
Kråkvattnet i bakgrunden.
Kvarstads hamn
Hamnen i Kvarstad har varit ett eftersatt hörn av
orten. "På andra sidan järnvägen", både
bildligt och bokstavligen. Med ökad trafik i kanalen och på
sjösystemet så har verksamhetens betydelse dock ökat.
Hamnområdet har därför moderniserats och fått en
mer ändamålsenlig konstruktion.
En bild från kajen i Kvarstad efter ombyggnad. S/S
Tiveden har just lagt till och hamnmästare Sjögren ses på
väg gå ombord för att leta efter eventuella kontraband.
Inrikes frihandel har ännu inte accepterats av hamnmästaren
och han kunde närhelst slå till och utkräva 'tull' för
- i hans tycke - illegala varor som tobak och alkoholhaltiga drycker.
Tullen utkrävdes alltid 'in natura'.
Den ökande sjöfarten föranledde byggande
av speciell bostad för hamnmästare Sjögren i direkt anslutning
till hamnen. Det geografiska läget uppskattades både av hamnmästaren
och ortens övriga invånare som därmed minimerade risken
att träffa på en hamnmästare 'i tjänst'. En byggnad
i en för bygden ovanlig utformning, både till utseende och
materiel.
Vägen från hamnmästare Sjögrens hus
ner till hamnen har en nymodighet i form av ett räcke. På andra
ställen i landet var sådana till för att bil- eller annan
trafik inte skulle hamna i diket. I Kvarstad var funktionen mer ledstång
för hamnmästare Sjögren efter någon av hans fartygsbesök
för utkrävande av 'tull'.
|
|
|
I en bygd känd för sin stora
sympati för katter var hamnmästare Sjögren en udda
fågel som hellre höll sig med hundar. Hans stora Grand
Danois spred skräck bland traktens barn och växter. |
|
Sjögrens hundar - av varierande
raser, gärna flera per hund - ses här jaga upp en av traktens
katter. Ett tilltag som inte sågs med blida ögon, varken
av katt eller dess ägare. |
|
Området bakom lokstallet ner mot
hamnen har länge misskötts. Det betraktades av bygden som
en soptipp och här dumpades ofta överblivet skrot. |
En vacker sjöbild med S/S Tiveden vid kaj i Kvarstads
hamn. Lokstall och vattentorn i bakgrunden.
|