Sedda byggen 2

Ett Da med Romfordhjul. Utgångspunkt Märklins Da 3030, det hittills mest sålda svenska HO-loket som här förskönats med detaljer. Hi-fi, som det hette i en klassisk AoH-artikel där Da-loken från Märklin och Fleischmann byggdes ihop till ett.

På bankalasen dyker upp alla möjliga intressanta modeller, inte nödvändigtvis hembyggda. Ett återseende som väcker nostalgiska känslor till liv är Fleischmanns Da, loket som visade oss likströmsfyrtiotalister vägen ut ur barnkammaren.

Sånt här förekommer också. Trots uttryckligt förbud att köra Tp-dieslar på perrongerna. WNJ Kamp & Stödförening tolkar det som en aktion från Smalspårsfrämjandet och ser mycket allvarligt på problemet. Westergötland-Nerikes, tillämpar normalspår, inget annat... (Det skulle vara i O-skala då, vilket är en helt annan sak. Där håller vår ordförande Göran Axelsson som bäst på att färdigställa ett parti västgötasmalspår, skala 1 :45 och spårvidden 19,3 mm.)

Vi har sett åtskilligt på WNJ:s bangårdar, här en kort-kort D-loksvariant för rallare med ont om plats. Byggaren förblir tills vidare anonym, men misstankarna går åt SMJ till. (Nej, det är inte sant att Heljan skall serietillverka modellen. Av alla önskemål om nya svenska lok – T21, trä-D m. fl. – ligger den här bastarden långt ner på listan...)

Det är sådana här saker man kan få se på Bankalasen. "Julles bro" för första gången i offentlighet. En paradmodell av "mästerbyggaren från Strängnäs" Lars Juhlin, motor i Stockholms MJ-klubb där bron på fotot numera finns att se, målad och monterad i anläggningen.
Förebilden är från Norsholm. Modellen väckte givetvis sensation när den visades. Byggmetoden är s.k. "motståndslödning", mycket praktiskt när du har många och små detaljer. "Julles bro" innebar ett genombrott för motståndsrörelsen som växer för vart år.

SMJ:s motorvagn, en så kallad "hands-free"-modell, vilar tryggt i Lars Juhlins hand. Julle har en filosofi där han menar att modeller skall byggas "one of a kind", en hållning som rymmer essensen för allt modellbyggeri och som delas av Skövdesällskapet. Exemplet Saxnora-Mohällarnes motorvagn är avsedd att gå på Ekensholmsbanan och bara där. Den är byggd av Lars Juhlin och finns i ett exemplar. Av detta följer en blandad inställning till byggsatser där ju andra gjort jobbet. Många anser att de kreativa momenten uteblir när man bygger enligt anvisning. (OK – igen – vi är beredda att diskutera var "scratch-gränsen" går. Mycket är en fråga om tid, pengar och skicklighet, kanske i sista änden om synskärpa, men här diskuterar vi principen.)


	En Roslagsbanediesel, SRJ nr 6 i HOn3, konstruerad och hopsatt av Jörgen Bergfors, en byggare med brett ingenium, aktiv i MJK Trefoten, Rimbo Grande och Smalspårsfrämjandet. Jörgen är ofta gäst på Bankalasen där Rimbo Grande visar senaste modet inom etstekniken.

Ett Rb-lok i HO-skala, dittills av ingen skådat, och det årets "clou". Det dröjde innan vi tog reda på vem byggaren var. Kenneth Jonsson heter han. Specialitet: svenska ellok. (Jo, det är samme Kenneth som byggt TGOJ:s Ma i "nollan". På vet du.)

Mera Kenneth Jonsson. Loket längst till vänster är dock en Malmöproduktion, något förvånande när man betänker att pågarna som byggt det är lokförare i det civila. (Kollar dom aldrig sin arbetsplats?)

En av de vackraste modeller som visats på ett bankalas är Olof Levins klassiker från1942, ett handarbete som står sig än. Porträtt av byggaren och hans modeller finns i Modelltåg 98.

Elektrolok litt Da. Byggare: Bo Hanson, MRW.

Fråga en 40-talist efter det svenskaste tag som finns och många svarar "D-loket", enkannerligen ursprungsversionen med träkorg. Detta finns i ett antal modellutföranden och diskussionen fortsätter huruvida Märklins "äkta" trä-D är en fadäs eller om UGJ: s korg är den rätta. Önskekombinationen för den rättrogne är en (äldre) UGJ-kåpa och under den ett Brimalmchassi, snyggt smutsmålat och med ets från Rene Sjöstrand. Non plus ultra, enligt mj-expertisen, i varje fall om man bygger med förebilder från SJ:s "brunperiod" (ett ovanligt klantigt ord).
Modellen på bild syns på Skövdespåren nu och då. Det finns egentligen bara ett lok som förf. hellre vill se masa sig fram längs linjen och det är två trä-D, multipelkopplade, lätt murkna i korgen och med minst trettio slamrande O-vagnar i kroken.

Ingen måtta är på det myckna byggandet och vi har haft glädjen att kunna närstudera åtskilligt i Skövde genom åren. Här Leif Johanssons D-lok i skala O, en av de särklassigaste modeller som byggts på svenska och med en teknikhöjd som svårligen går att överträffa.

Det skulle möjligen vara med något i den här stilen då, en av Erik Waldes finkor, också i skala O, men smalspårig.

Eller, för att lansera ännu en kandidat till titeln Sveriges vackraste scratchbygge: Olof Levins handfilade Sb i HO-skala. Vi som såg den exponeras under ett Skövdekalas och undrar fortfarande hur karln bar sig åt. Falksyn och enkla verktyg, inte fler än att hobbyrummet ryms i portföljen: Man tänker på Czeslaw Slania, frimärksgravören. En speciell gimmick med Olofs byggprogram var att han helst valde förebilder som han själv kört.

<<Föregående sida – Nästa sida >>